Jolie ÄLSKAR att städa och jag kan nästan få panik när hon själv föreslår att hon vill rensa ur något eller hjälpa till med tvätten – utan att jag ens har nämnt något om det, haha.

Har tänkt på detta en del och är rätt säker på att det beror på att jag alltid har städat och fixat mycket och att barnen har sett det någonstans i ögonvrån. Frågan är ju bara då varför Jason inte har samma intresse? Han vill aldrig hjälpa till med maten (eller jo, men väldigt sällan), städa eller tvätta. Vill inte att det ska bli så att min dotter faktiskt VILL göra det medan min son helst slipper. Hur gör ni hemma? ”Tvingar” ni barnen att hjälpa till även om dom inte vill? Och med vad i så fall? Hur gamla är era barn? // Gabriella Possler Joss

Kan en kvinna ha att fixa i hemmet som intresse, eller är man per automatik satt i en ”patriarkalt kontrollerad kvinnofälla” då?
Jag älskar att göra fint här hemma, och blir lugn och harmonisk av att städa. Men bara när jag själv vill, kan och har tid, men med det sagt så bör tilläggas att jag gärna tar tid till det.
Jag älskar mitt hem, vårt hus och att pynta och piffa, precis som jag älskar att laga mat och baka. Vissa gillar att påta i trädgården, någonting jag satt betydligt längre ner på min lista och med varm hand överlåter till min sambo.
Jag tycker vår uppdelning fungerar bra och vi är intresserade av och bra på olika saker.
Han är jätteduktig på att laga mat och gör det gärna, så det handlar inte om att han är en hjälplös och soffliggande man med handen i kalsongerna som tvingas äta Billys pan pizza om jag inte är hemma.
Jag ska exempelvis precis sätta igång och renovera vår gästtoalett.
Inte för att jag måste göra det själv, utan för att jag vill. Det ska bli svinkul och jag längtar verkligen efter att få se resultatet. Helt av allt vill jag göra det själv, mitt eget fixprojekt liksom. 🙂
Hade jag inte känt så så hade vi antingen gjort det tillsammans – för att det måste göras – eller tagit in någon utifrån att göra jobbet.
Jag ser ingen skillnad på det jag gör och tycker är roligt, och någon som meckar med bilar eller har pallkragar fulla med olika ätbara saker på tomten som vårdas ömt.

Jag tycker att så länge ett barn vill hjälpa till av rätt anledning – ett genuint intresse, inte för att hon sett sin mamma göra vissa saker och tror att det är så det ska vara – så är det väl inga konstigheter.
Att städa, laga mat, tvätta och göra andra hushållsrelaterade aktiviteter kommer de allra flesta vuxna människor behöva lära sig och utföra förr eller senare i livet, och om något tycker det är kul och således också är bra på det så är väl det bara positivt?
Jag tvättar hellre bra och glatt än illa och surmulet, men alla får så klart göra precis som man vill.
”Agressionstvätt” – ett potentiellt nytillskott till sm-veckan?

GabJossan och hennes nya man har gjort en frågevideo på Youtube. 
Att hålla på att tönt sig, skoja och skämta tänker jag att de allra flesta par gör – oavsett om det finns en kamera som filmar i närheten eller inte.
Det jag undrar över är varför man fattar beslutet att klippa ihop filmen och blanda sjuk och små barn? Och framför allt – varför man väljer att publicera det hela?
Det förstår inte jag.
Det här känns som någonting taget direkt ur familjen BinKats telefoner.

Ni är en del som skrivit kommentarer om detta, och därför väljer jag att lyfta fram det hela.
Vad tycker ni andra? Medhåll eller tycker ni att vi är superkänsliga och/eller frågvisa, när vi ifrågasätter klippningen av den här tros-sniffande filmen?
Som sagt, det är klippningen och publiceringen jag ifrågasätter, inte hur ett par skämtar med varandra på tu man hand. (Behöver jag tillägga att det inte längre är ”på tu man hand” när man publicerat det hela på Youtube?)

Videon startar med att Gabriella och Zebastian har en diskussion där han vill veta vilken låda han ska lägga ner hennes trosor i. 
Han vill veta om trosorna är ”porrtrosor”. Sedan fortsätter videon med att Gabriella berättar att hon inte vill filma en ”house tour” eftersom hon tycker att det är så smutsigt överallt.
Hon filmar och visar att dottern Jolie förstört mattor och en väska genom att skriva sitt namn på – varpå Zebastian säger någonting skämtsamt som tas bort. Gabriella klipper då in en bild på dottern och bonuspappan.
Videon fortsätter med att Zebastian sniffar på ytterligare ett par trosor och säger att ”det här är smuts”.
I nästa klipp filmar Gabriella när Zebastian frågar om ett par träningstights är hennes, och hon svarar att hon älskar dem, varpå han sniffar även dessa i skrevet för att dubbelkolla så de inte är använda.
Hur de luktar om de är använda får vi inget svar på men i nästa klipp hittar vi i ställetZebastian när han verkar försöka snorta in ett par svarta stringtrosor med samma glädje som Fredrik Söderholm försökte inmundiga en lina kokain när det begav sig.

Tankar?
Jag tänker att det är själva publiceringen jag motsätter mig, inte att folk skämtar grovt med varandra. Herregud, det gör vi ju konstant här hemma.
Hur känner ni?

Resten av frågorna får ni kolla på videon för att eventuellt få svar på. 🙂

Fick frågan igår på instagram om vi har bunkrat upp med mat och liknande inför en eventuell kris och jag har inte ens hunnit tänka så långt. Allt har gått så snabbt känns det som! Även om det är många som påstår att allt detta har byggts upp under en längre tid. Har ni ”bunkrat upp” där hemma? Eller hur tänker ni i dessa tider? // Gabriella Joss

Har ni bunkrat? Planerar ni att bunkra? 
Eller bunkra, förresten….låt mig ta om den där…
Har ni gjort någon typ av förberedelse för om det skulle bli ett längre strömavbrott eller liknande?
En vev-ficklampa? Batteridriven radio? Någon dunk med vatten? Plåster?

En av Gabriellas följare skriver i en kommentar att ”prepping” kan vara ångestdämpande, för att man känner att man i alla fall gör någonting som förberedelse.
Det stämmer kanske, men så läste jag en annan kommentar som jag inte tror lättar på någon ångest alls om jag ska vara ärlig.

Jag har inte preppat någonting.
Krisar det får jag väl involvera djuren i någon form av ”Hunger Games” för att avgöra vem jag äter upp först.

Jag håller med Gabriella, det är absolut viktigt att prata om PMS, men då tycker jag man ska göra det mer så här – som i inlägget om Isabella Löwengrip och den artikel jag länkade till.
Att bete sig illa under PMS ske uppenbart hela tiden, men det är väl ingenting att skratta åt och raljera över – vilket jag tolkar Gabriellas inlägg som.

Att göra några av de saker som följarna beskriver är väl varken kul eller ens okej?
Att man har PMS kan kanske vara en förklaring, men det är ingen ursäkt utan någonting man bör ta tag i väl?