Björn Ranelid har skrivit en hyllning till Ebba Andersson efter OS 2026 och den är… exakt så ”Ranelidskt” som du tror.
Det börjar med mössa och tumvantar och slutar i ett existentiellt fyrverkeri där han gråter, nationen gråter, och förmodligen gråter även granarna runt skidspåret lite diskret.
Ebba tar av sig skidorna, och kliver rakt in i miljoner svenska hjärtan. Hon och Frida Karlsson förvandlar snö till guld (vilket i och för sig är korrekt i OS-sammanhang), men hos Ranelid blir det ett nationalepos skrivet med “två långa pennor i händerna”. Alltså skidstavar. Såklart.

Jag skulle inte ens komma i närheten av att kunna uttrycka mig så här, ens med en pistol mot huvudet och mitt försök att sammanfatta hans text – som lästs över en miljon ggr på 24h enligt Björn själv – faller inte någonting annat än platt. Lite som när Ebba stod på näsan i stafetten.
Jag är djupt fascinerad över Ranelids beskrivning av hur han själv sitter i skolbänken igen, ödmjuk och med en lutande handstil, där han upprepar det han haft på känn hela tiden: Att kvinnan är första könet, och att han själv gärna är en “liten och obetydlig man” så länge Ebba står högst upp på pallen.

Ebba Andersson och resten av damlaget förtjänar sannerligen att hyllas – herrarna not so much – men trots att jag suttit bänkad framför varenda lopp, så har jag svårt att gräva så där riktigt djupt i mitt känsloregister för att känna på samma innerliga sätt över texten som skribenterna i Ranelids kommentarsfält gör – som rakt upp och ner blöter ner skärmen med alla tårar – och då är jag ändå en blödig jävel.
Kanske beror det på mitt hjärta av is, på vilket jag dagligen skejtar runt på och gör trippel toeloops?

Men om det behövs sägas igen – Ebba, Frida och resten av damlaget – tack för ett magiskt OS!!!
Allvarligt talat alltså…
Jag har redan bokat både biljetter och boende till Skid-VM i Falun 2027.

Våga vägra reels!!!!
Komikern Mårten Andersson tar till Facebook för att uttrycka hur illa han tycker om när människor lägger sina mobiltelefoner på bordet under en middag, och när det enda han får skickat till sig är opersonliga reels.
Ingen ställer längre frågor om hur man mår, hur man har det och hur livet lever utan det är bara reel på reel som plingar upp i telefonen.

För att inte tala om den vidriga trenden som pågår där folk som man såg som vänner numera BARA spammar dig med reel efter fucking reel! Vad är det som pågår??

Jag är ytterst sällan på Instagram numera – av precis den här anledningen och jag var mindre än någonsin på sociala medier 2025 . Idag när jag checkade in igen så kollade jag min inbox och blev så glad Flera vänner hade skickat massa meddelanden och jag öppnade samtliga med entusiasm Hur hade min vän haft det? Hur mådde hen? Familjen? Nya jobbet? Inte ett enda meddelande innehöll någon sån, personlig info och inte en enda vän ställde en enda fråga i stil med: Hur mår du? Hur mår familjen? Hur hade ni över jul eller nyår? Bara en massa jävla reels! Lyssna bror! Är du en vän eller svensk direktreklam? Vad håller du på med?

Har du inget större intresse för vår eller andra relationer i ditt liv än att skicka video på video kan du ta dina reels och köra upp dem i röven! Jag har viktigare saker för mig. Och det borde du också ha

Jag blev uppmärksammad på ett inlägg som Stina på Kändisar Kommenterat postat på sin Instastory.
Det handlar om ett inlägg som Runar Sörgaard postat på Facebook där har svingar mot allt och alla, samtidigt som han slänger in ett misogynt uttryck som jag trodde hörde till det förgångna, men icke. Inlägget hittar du här i sin helhet, för det verkar inte gå att bädda in här.
Det som Stina och jag reagerat på är följande stycke, där Runar skriver om skönhet, renhet och värdighet och vad han tycker om vissa kvinnor i Stockholms uteliv.

Att kalla kvinnor för ”madrasser” 2025, det känns väl fräscht? 
Män som Runar, som uttrycker sig misogynt visar på en djup osäkerhet snarare än styrka. Att kalla kvinnor förnedrande namn som ”madrass” är ett sätt att trycka till självständig kvinnor, och visar på en rädsla för kvinnor som är självständiga och tar plats. 
Dessa män ser sig ofta som offer när de ifrågasätts och hyllar kvinnor som är tysta men föraktar de som säger ifrån. De vill ha undergivna kvinnor, snarare än jämlika, för misogyni är sällan saklig kritik – det är kontroll genom förnedring och det är precis vad som sker här. 
Det är äckligt, jag kan inte hitta något annat ord som lämpar sig för det Runar håller på med här. 

Idag lärde jag mig förresten vad den manliga motsvarigheten till ”misogyni” är, nämligen ”misandri”.
Visste ni det? Känns inte som att det används så ofta, eller jag har nog aldrig sett det i alla fall.
Hur är det med er?

Tack för tips och tack för karthjälp, Stina!

Häromdagen läste jag en artikel i Expressen om en kvinna vid namn Rebecca som sjunger på ensambegravningar, alltså begravningar där det inte finns några sörjande närvarande. Enligt artikeln begravs i snitt två personer i veckan utan att någon är där för att ta farväl. Jag blev så otroligt berörd av detta och gick direkt med i Facebookgruppen som finns och som har fått massor av nya medlemmar efter artikeln, vilket är fint att se. Efter min pappas död har jag haft jättesvårt att hantera sorg, både andras och min egen, men känner samtidigt att ingen människa ska begravas ensam. Därför tänker jag försöka lägga min egen sorg åt sidan, om tillfälle ges, och göra vad jag kan för att ingen människa ska begravas ensam. Det finns inga ”regler” för hur det ska gå till, utan man kan medverka genom att sjunga, läsa en dikt eller, om man vill, bara sitta där och kanske lämna en ros på kistan innan man går. Givetvis är allt ideellt.

Du hittar Facebookgruppen här, där mer information går att finna. 
Rebecca beskriver gruppen syfte så här:

För ca två år sedan fick jag idén att man borde vara ett gäng musiker som ställer upp gratis och sjunger/spelar på begravningar för de som inte har någon som sörjer dem/kommer på deras begravning. Att församlingar och begravningsbyråer skulle kunna höra av sig inför en begravning och säga att de misstänker att ingen kommer att komma och om någon/några i musikergänget kan så kommer man på begravningen och sjunger/spelar något. Det är naturligtvis lika fint att läsa en dikt. Alla människor förtjänar att någon sörjer deras bortgång. Ingen förtjänar att begravas ensam. Om ni vill vara med så förbinder ni er absolut inte till något; om man kan så ställer man upp, kan man inte så kan man inte. Jag vet inte om detta är genomförbart eller hur jag ska få till samarbetet med församlingarna/begravningsbyråerna men jag startar gruppen för att känna av intresset. Så får jag se om detta går att förverkliga. ? Viktigt är att vi ställer upp gratis och att gruppen är helt obunden. Välkommen hit!

Kopplingen till SoMe?
Facebook, mer än så är det inte idag.

Tack snälla för alla varma hälsningar med anledning av att THK fått somna in.
De värmer något otroligt att läsa att hans gästspel här inne varit uppskattat.