Jag försöker bli vän med min naivitet. Plussa det med att tänka ett varv till kring att alla är såklart inte som jag. Det är fint att vilja ha med alla och komma från en god plats, men man måste också placera sig i en annan människas skor och tänka på hur det kan vara för den.
Men jag kan ändå inte sluta avundas känslan. Vara 23 år och strosa runt på söder en solig augustidag. Inte kräva mer av livet. Ha allt framför sig. Kanske är det vintern som talar, vabbandet och insikten över att jag är mitt i livet nu och det pågår, det där jag längtade efter.
Kan man behålla hoppfull optimism genom livet eller blir den enbart till oklädsam naivitet? Får man vara barnslig eller måste man passa in i mallen som gjorts åt ens ålderskategori? Kan man vara en vettig person utan att känt riktig smärta? Vad tror ni? ❤️ // Elsa Billgren

Det är lite intressant att att Elsa Billgren skriver ett blogginlägg på samma tema som Sandra Beijer postade för några dagar sedan. Eller så är det inte intressant alls eftersom de är nära vänner och givetvis läser varandras bloggar och inspireras. Så kan det va…
Det Elsa skriver om har en annan dimension än Sandras text, där Elsa frågar sina följare om man kan vara ett vettig människa utan att ha känt riktig smärta.
Det tror jag absolut att man kan vara, men den där avgrundsdjupa smärtan gör någonting med en. Man blir aldrig riktigt sig själv igen. Eller så blir man en ny ”självversion” av sig själv?
Man själv och livet blir aldrig som förr, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå, det blir bara annorlunda.

En sak till från Elsas inlägg:

Tydligen är det här är trend på Tiktok. 
Flora Wiström gav det hela ett försök som Elsa Billgren sedan hakat på. Här kommer ett utdrag ur deras båda inlägg. Hela listor hittar du på deras respektive bloggar.

• Allt går i perioder, ingenting du upplever kommer vara för evigt. Det gäller också sånt som känns som att det aldrig kommer bli bättre. Kanske framför allt det.
• Skäms inte för att du vill göra saker i rätt ordning, även om alla andra vill skynda på. Då blir det gjort ordentligt.
• Var på dina gamla vänners sida.
• När du är rädd tappar du din egen kompass och det är det som är farligt på riktigt. Inte att göra fel.
• Man kan och får förändras. Du kan bli en tränande person som älskar yoga och jeans. Who would have known.
• Sminka av dig.

• Utan kolhydrater blir du trögtänkt och nedstämd. Det är så jävla ovärt att leva sitt liv så.
• Du behöver inte vara så allvarlig och noggrann utåt, jämt (tjugoåriga Flora skämtade typ aldrig i sina sociala medier, när jag läser gamla inlägg nu märker jag att jag helt saknar … jargong?). Det är okej att bli missuppfattad ibland, du kommer ändå aldrig kunna vara alla till lags.
• Jobba inte kvällar och helger förutom i nödfall. Se till att jobba effektivt under dagarna i stället. Det är inte coolt att jobba mycket.
• Ge bort kläderna som du har i garderoben som du ”någon gång ska komma i”.
• Du har vänner som är i ohälsosamma relationer. Prata med dem, ordentligt, även om du riskerar att bli bortknuffad. Vänskap är något långsiktigt och du kommer ångra att du inte stod på dig.
• Du och din partner ska, i stort, vara på samma lag. Är ni inte det, är det något fel.

”Det blir bättre” – är mitt bidrag.

Tänker ni också på livet som en film ibland? Hur det skulle bli om alla lösa trådar man upplevt fick ett eget slut. Den där killen man var dödskär i men det tog slut på ett så konstigt sätt, fint det hade varit att stöta på honom av en slump nu. Kanske gå förbi varandra på gatan och stanna till helt tyst, le mot varandra och säga hej, hur mår du? Kul att se dig! Det behöver inte vara mer än så, men ett avslut. Gnistrande avslut.
[…]

Lever ni på dagarna som går som en äkta realist eller hoppas ni innerst inne att de där filmiska ögonblicken ska dyka upp? Kanske har ni varit med om något riktigt filmiskt? ?️✨ // Elsa Billgren

Elsa har skrivit ett inlägg om livet och alla de tillfälligheter som utgör våra liv, och hon undrar om följarna lever sina liv realtistiskt eller om de ser ”filmiskt” på sina liv, och väntar på allt från drömprinsen till lottovinsten?
Jag är definitivt en drömmare och har alltid varit, så jag älskade att läsa dessa kommentarer från Elsas kommentarsfält.

Har ni någonting från det förflutna som ni skulle vilja ha en fortsättning på, just för att kunna få det där filmiska avslutet?
OM jag har, tackar som frågar. 🙂

Idag är första dagen på vårterminen. Även om termometern visar -12 och jag sitter här på ett café med grönt ingefära-te och jobbar i tjockstickad tröja så är det början. Ner med pannan i allt det nya och när vi tittar upp kanske dikena kryllar av krokus.
Det är en speciell känsla att vara utan längtan. För om jag ska vara ärlig vill jag inte vara någon annanstans än här prick just nu. Den första dagen, ren och blank. Det är då man byter nummer, skriver rubrik, drar penseln på en vägg och tittar in i de där ögonen på en nyfödd. Så nytt, spännande, rent. Men ändå bekant på något vis. // Elsa Billgren

Det är en speciell känsla att vara utan längtan, skriver Elsa. 
Kan ni identifiera er med den? Jag både kan och kan inte, på en och samma gång. Jag vet inte om jag någonsin varit utan längtan. Jag trodde inte det, men ju mer jag älskar det jag gör, ju mer älskar där jag befinner mig i denna stund, desto mindre längtan efter annat finns där.

Tänk att vara helt utan längtan. Det måste vara en frihet, men på samma gång, är man då inte rädd för att bli uttråkad? Eller är det när man blir nöjd eller uttråkad som längtan väx till liv igen?
Det låter mer som någonting jag skulle vilja ha. Att våga längta, samtidigt som man är helt i nuet och njuter av det man gör. DET skulle jag vilja gå en kurs i. Tror ni de har någonting sådant på Bara Vara? Vågar man be om en rabattkod?