Nu ska ni få höra om det stora nya spännande jag sysslat med hela våren, sommaren och kommer fortsätta med under hösten. Jag har nämligen fått ett helt eget tv-program på SVT tillsammans med min mamma och pappa. Äkta Billgrens! En familjerealityshow i likhet med många av de andra som sänds nu, men också med många olikheter. Så här beskrivs programmet i en presstext som gick ut idag:

Ernst, Helene och Elsa Billgren. Tre kreativa personer, var och en med sitt konstnärliga uttryck och glöd. ”Äkta Billgrens” är en serie om stora konstnärskap och brokiga personligheter i en och samma familj.I sex avsnitt följer vi Elsa, Helene och Ernst i deras yrkesliv och vardag. Ernst ställer ut i Göteborg för första gången sedan skoltiden och skapar en utställning på Sundborns konsthall Kvarnen. Helene jobbar för fullt inför sin utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Elsa arbetar med sin blogg, sin podcast och sin brudateljé.Vi får också följa med på allt från Elle-galan till loppisar och pannkakspicknick, samt till Elsas hus på Gotland. // Från Elsas blogg

Trots att det råder inflation på realityserier med influencers så tror jag att den här markant kommer skilja sig från resten av dem.
På ett positivt sätt!
Den här kommer jag vilja se!

Vad tror ni om den här program-idén?
Flipp eller flopp?

Nu kommer ett långt inlägg om något som jag velat berätta om väldigt länge men inte kunnat. Det har varit för skört, för nära och helt enkelt för jobbigt. Två år har gått sen jag fick min diagnos livmoderhalscancer men historien börjar långt innan dess. Jag tänkte berätta den nu, för det kanske hjälper någon som är rädd så som jag var rädd. Att livet är över. Att man kommer dö. Att man är värdelös. Men så blir det inte. Även om ordet cancer fortfarande bränner som het lava när jag säger det högt. Har svårt att formulera ordet, kan inte ge det mer utrymme.

Det har redan tagit så mycket. Jag har inte velat bli berättad om, vill inte se mitt namn på en tidningssida så som jag sett min mammas och pappas i deras sorg. Velat överleva själv först innan jag kan stå där och säga att det kommer gå bra. För det har jag inte trott, och skälvar fortfarande till såklart, men mer sällan idag än då. Jag sover gott. Mår bra. Är lycklig. På riktigt. Man kan det fastän man tror att livet ska gå under. Det finns ett ljus efter det där värsta beskedet som alla är rädda för att få när cellprovskallelsen kommer. Den där taskiga cancerformen som man får genom ett oskyldigt ligg, sen ett virus, sen pang bom ung tjej död. […] Den 31 januari 2017 opererades jag. Jag vaknade upp på min födelsedag den 1 februari utan livmoder men med min son vid mina sida, som jag skrev i blogginlägget. Jag ville inte säga exakt vad som hänt. Jag vågade inte skriva ordet. Ville inte dö. Tänkte att om jag skriver att jag har cancer kommer jag bli hon med cancer och jag vill verkligen inte vara den utstötta. Jag vill vara med. Jag vill leva.// Elsa Billgren

Det är med ett fint, sårbart och ärligt inlägg som Elsa slutligen väljer att berätta om vad som hände när hon blev sjuk, strax efter att sonen Lynn fötts.
2017 skrev jag det här inlägget efter att Elsa berättat att hon vaknat upp på sin födelsedag utan livmoder. Har det redan gått så lång tid?

Det är mycket text i Elsas inlägg, men det skulle inte kännas riktigt rättvis att försöka sammanfatta hennes känslor här inne, så jag skulle rekommendera den som vill att själv läsa hennes inlägg.

 

Del av fråga:
Jag tänkte direkt på att du visade up Hermine Holds scarfs i dina stories. Förstår att detta var ett pressbud och inte samarbete, men blev så oerhört förvånad. Var detta verkligen Elsa, undrade jag? Scarfs som är importerade från Kina, säljs för närmre tusenlappen och som dessutom säljs av den evigt resande tillika provokatören Löwengrip – allt detta som är hopplöst ute ur miljösynpunkt och inte i närheten av vad jag upplever som din profil.
Hur tänker du omkring Hermine Hold och att bli förknippad med Löwengrip? Det känns så långt ifrån härliga, äkta Elsa.
Stora kramar <3

Del av svar: Jag kan tycka att en scrunchie är spännande. Men troligtvis hade jag aldrig lagt upp den om den inte kom från Hermine Hold. Helt ärligt är det nog det kittlande i att Isabella har med den att göra som gjorde att jag tog en bild på mig själv i den. Som att testa att vara henne en sekund? En person som lever och gör andra val än jag. Och jag gissar att det är en stor del av hennes framgång. Det kittlande, det provocerande. Att hon tar så stor plats i det hon gör. Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Ser fram emot Bloggbevakningsinlägget om mitt svar! Hehe, nä jag bara skoja. Puss och tack för din spännande fråga. <3 //Elsa Billgren

Här är några av mina snoddar, Elsa!
Hör av dig om jag ska skicka över ett par stycken så kan du prova på hur det är att vara Bloggbevakning för en sekund. Det är också lite kittlande, men det beror nog mest på all päls i näsan, snarare än på provokationer.
För tro mig – även näst intill pälsfria djur fäller ibland en tuss eller två. 😉

Tack för tips!