En kapselgarderob

Hej och glad fredag! Idag tänkte jag berätta om mitt klädprojekt den här hösten. Jag har nämligen bestämt mig för att göra något jag aldrig gjort förut, testa en kapselgarderob! En liten skara favoritplagg som alla går att kombinera, i bra material och klassiska snitt, blir tillsammans vad jag kommer bära i höst. Runt 20 plagg, några smycken och ytterplagg, i en stil jag verkligen gillar. Plus några festplagg för tjusigare tillfällen. // Elsa Billgren

Elsa Billgren har bestämt sig för att testa att ha en ”höstig” kapselgarderob.
Hon har valt ut runt 20 plagg som går att matcha med varandra, och det är endast dessa 20 plagg som hon får använda.
Intressant fenomen. Elsa skriver att hon känner sig fri, och bjuder på hur hennes klädskåp såg ut i vintras, och hur det ser ut nu när det bara innehåller hennes kapselplagg.

Bildkälla: Elsa Billgren blogg och Flickr.

Hennes följare verkar älska konceptet och jag är inte den som är den, trots att jag inte är bekant med det sedan tidigare. 
Det ska bli intressant att se hur hon lyckas med sina 20 plagg.

Elsa Billgrens ärliga inlägg om avundssjuka

Jag hamnade på ett avsnitt med avundsjuka som tema och kände igen så himla mycket tankar som jag gärna skulle vilja diskutera här med er. Hannah berättade om två vänner (gissar att det är Sigge och Malin det handlar om) som skulle flytta till New York och avundsjukan sköljde över henne. Ni vet hur det är, någon man tror man haft där man alltid haft den gör helt plötsligt ett stort val, en förändring, utan en och det känns som att man står kvar stilla. Suget efter att få känna exakt den känslan själv gör att istället för att säga det man känner så försöker hjärnan trolla fram problem. Det kan liksom inte få vara så där lätt och vackert härligt roligt som den här personen verkar få det till. Kanske måste man berätta något om sig själv, när man själv gjorde något liknande, eller fråga om det kanske finns något som känns läskigt eller svårt med det hela? Att unna någon en stund av en lyckad tanke verkar svårt. Jag känner igen det hos mig själv och skäms akut å mina egna vägnar. // Elsa Billgren

Elsa håller på att lyssna ikapp på poddar från 2017 – ett år hon inte alls lyssnade på dem – och i just det här inlägget resonerar hon kring ett avsnitt av Fredagspodden.
Alltså, Hannah Widell och Amanda Schulmans podd, som lagt ner och återuppstått lika många gånger som influencers reste till Marbella i somras.
Ämnet är avundssjuka.
När någon annan gör någonting häftigt och stort som får en själv att känna som en trygghetsnarkoman i kvicksand. (mitt uttryck, inte Elsas)
Att man då försöker problematisera det hela, istället för att bara glädjas med personen och ändå fortsätta vara nöjd med sina egna val. (så till vida att man ÄR det, tänker jag…)

Finns det någon som inte kan känna igen sig i det här?
Hand upp?

Loppishets a Elsa Billgren

Fjärde filmen. 🙂

Tagga någon som älskar loppis-släpp (eller vad som helst egentligen) lika mycket som Elsa Billgren!!
Hon ser ut att vara beredd att både tacklas och rivas för att få sina fynd.
Tror ni hon har en visselpipa likt Rachel, Monica och Phoene på brudklänningsjakt i Vänner?

Gudars skymning, det ser ut som när grindarna öppnas för ståplatserna till Harry Styles konsert.
HYSTERIIIIIIIIII!!!!!!!

Tack för tips!

Älskade blogg

Jag är full av blandade känslor. För nu tänker jag säga hej då. I alla fall här på bloggen. Allt har sin tid. Allt har sitt slut.

Efter 14 år känner jag att jag är klar. Jag tror att jag är lite av en trygghetsmänniska och väldigt rutinfast så trots att jag, till största delen av dessa 14 år, verkligen tyckt om att skriva så blev det nog till sist mer en vana.

Jag har blivit van och trygg av att kunna gå in här och skriva av mig. Ibland när det skrivits felaktiga saker i tidningarna har det varit skönt att kunna bemöta det. Skydda sig från felaktigt skvaller. Andra gånger bara för att lätta mitt hjärta. Jag har tyckt om att höra från dig, hur du mår, dina tankar och om ditt liv. Vi har varit många som delat med oss, peppat varandra och stöttat. Jag vet att det är flera här inne som faktiskt fått enorm hjälp i tuffa stunder av mig och sina vänner här. Och tillsammans skapade vi en ganska unik plats online utan medvetna provokationer och överdrivet bråk i kommentarsfältet. Vissa av er har varit med från början. Marita, Sofia, Marika, Malin, Snigeln, Magdalena, Anna och många många fler… jag och ni vet vilka ni är ❤️ // Hannah Graaf

Först läste jag Hannah Graafs farvälinlägg på bloggen, där hon berättar att hon nu slutar blogga.
Hennes inlägg är långt, men väl värt en genomläsning.
Det är verkligen en resa från bloggfenomenets födelse och fram till idag.

Att jag sedan hamnade inne hos Elsa Billgren var en ren slump.
När jag läste det här inlägget så insåg jag att jag borde skriva ett blogginlägg om dessa båda inlägg då även Elsas inlägg handlar om just bloggen, och om människorna som läser det som skrivs.

Men igår trillade jag över ett gammalt mail med länken dit och insåg att ni är riktigt många här nu. Det är ju för fint. Att ha en egen plats på internet där vi kan prata om vad vi känner för tillsammans. Som ett alldeles eget magasin, en klubb, en berättelse som puttrar på i tretton och ett halvt år. Ibland kan jag sakna hur kort och enkelt man kunde blogga förr i tiden och det ansågs vara innehåll. Nu finns det så många olika kanaler att existera i, men jag har alltid trivts med bloggen. Dagen det blir tråkigt slutar jag. Det har aldrig fallit mig in att starta en tiktok, bli youtuber eller hitta nya sätt att nå följare. Jag är nöjd med de jag har och vill hellre ha en lång relation med just er. Här. För här kan jag skriva och finnas varje dag och behöver inte klippa en film som ska se lockande ut, trängas med tusentals andra och känna svetten i nacken över att vara bäst, störst och vackrast. Det är så skönt. Här är det bara vi. // Elsa Billgren

Åh, jag tycker det är SÅ tråkigt varje gång någon meddelar att de ska sluta blogga.
Jag vet att alla app-burna sociala medier är lättare att ta del av, de finns enkelt tillgängliga i mobilen, men det är ändå någonting visst med just blogg.
Det blir så mycket mer personligt på något vis, och bloggaren har mer frihet att utforma den som de vill till skillnad från Instagram eller TikTok där allt runt omkring ser exakt likadant ut.

Jag säger som Rose till Jack i dyningarna av det sjunkna Titanic:

COME BAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!