Jag tänkte på det där med happy places. Var man är extra lycklig. Idag brukar uttrycket användas till platser man har runt omkring sig, i ens närhet, som känns trygga och extra fina. Kanske är man nöjd med vardagsrummet, älskar sin soffa eller mår bäst i köket med kompisar när man lagar mat. Men så funderade jag på om det verkligen är ett happy place, egentligen. För vad händer om man stökar ner det där fina vardagsrummet eller tar bort kompisarna ur köket, fortsätter det att vara ett happy place? Finns det inte något djupare, bortom Instagram captions och känslor vi känner här och nu? Kanske är happy places, de riktiga, minnen från ens barndom. Dofter, igenkänning och tillhörighet. Att känna sig hemma någonstans, för denna här platsen är en del av mig och vad jag kommer ifrån. Man bekräftar sin egen existens. // Elsa Billgren

Elsa Billgren skriver ett inlägg om sina ”Happy places” och listar några av dem. 
Av dessa delar vi noll stycken, trots att även jag kan uppskatta att gå i second handbutiker i timmar. Jag gillar det men skulle inte kalla det för ett ”happy place”.
Utöver detta så är även hälsokostaffärer, hämta källvatten i skogen och långa söndagspromenader, konstgallerier och rom com från 1990-talet med på Elsas lista.
Hennes läsare har delat med sig av sina ”happy places” där det är stor variation, men sanningen är nog den att det kan finnas lika många olika definitioner på ett ”happy place” som det finns människor. Vissa personer har kanske sitt ”happy place” inom sig?

Några av mina ”lyckoställen” är vid pianot, i svampskogen, i stallet, med en efterlängtad och ännu oläst bok och i Los Angeles. 
Vilka är dina?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag tror aldrig att jag varit lika pepp på någonting i hela livet, som Elsa Billgren och Sofia Wood är över att hålla i den här reklamliven. 
Inte ens om jag fick luncha med Max Martin tror jag att jag hade sett ut så här.
Entusiasm i alla ära, men det är ju bra om man kommer ihåg att blinka mellan varven… 🙂

Använd min kod #blink182 för att få 18,2% på ögondroppar i Bloggbevaknings fiktiva webbshop!

Jag köpte två engångskameror som vi dokumenterade sommaren med. De låg och skvalpade längst ner i strandkorgen, följde med på middagar och utflykter ibland och när vi fick feeling knäpptes en bild. Det är något extra härligt med just engångskameror tycker jag för man gör sig sällan till framför en sån. Dessutom finns det bara få chanser och sen är den slut. Här kommer några ögonblick från sommaren, fina tycker jag. // Elsa Billgren

Engångskameran var någonting min generation köpte eftersom man inte hade råd med en faktiskt kamera, och det är så underhållande att detta nu ses som någonting unikt, retro och lite spännande. ”Man får ju liksom inte se hur bilderna ser ut förrän man framkallar dem.”
Nä…EXAKT! Det var det som sög balle med engångskameror!

Vad kommer härnäst?
Ska de börja skriva sina blogginlägg på skrivmaskin? Sen fota av pappret med en engångskamera för att slutligen publicera fotot på det maskinskrivna blogginlägget på sina digitala bloggar?
Mycket var bättre förr, men det här är knappast ett av exemplen.

Jag tänker på Sigge och Annas bröllop nästa helg. Det pirrar till i magen. Jag har ju en rosa klänning men har bestämt att jag ska ha en annan först i kyrkan. Är det rimligt som gäst att göra ett klädombyte? Nej verkligen inte såklart, men jag frågar ändå och nu är det bestämt. Jag tror det blir toppen. // Elsa Billgren

Elsa ger oss både frågan och svaret i sitt inlägg, vad gäller om man som gäst på ett bröllop kan göra ett klädbyte. Skobyte är väl mer en tradition än ett undantag, och att bruden eventuellt byter om till en mer lättdansad klänning men som gäst? 
Är det konstigt, eller ”orimligt” som Elsa själv kallar det?
Så länge man inte själv svidar om till en hjärtknipande tyllklänning i smäktande, gräddvita toner med en liten tiara på toppen så är det väl ingen ”big deal”?  Man kan ju lika gärna ha råkat spilla någonting på sin första klänning, vilken kanske är varför man i så fall vill byta till en ”back up-outfit”?