Jag älskar julen, julpynt, julbak, juldukning, julbelysning, julgran och julklappar och att slå in julklappar, och jag känner mig lite extra vuxen i år eftersom jag för första gången i mitt liv köpt julgardiner. 
Det tog 45 år, men nu jäklar…

Jag älskade den julgran som mina föräldrar hade, med julpynt köpt i USA där julen är mer maxad än någonting jag upplevt i Sverige. På gott och ont. 🙂
Nu har jag och min sambo lite tagit över julfirandet, då vi bor störst av familjen, och jag ÄLSKAR det! Att gå runt och piffa, fixa, baka, duka och planera inför julafton gör mig lycklig, och i år kommer vi faktiskt ha två julgranar. En liten, konstgjord gran som jag köpte till live-podden och som får stå på nedervåningen, och en stor, äkta gran som kommer stå i vardagsrummet på ovanvåningen där alla får plats.

Men nog om mina tindrande julögon.
Anledningen till att jag började skriva på det här inlägget är för att Elsa Billgren har publicerat ett inlägg om just julgranar och familjens julgranar genom året. 
De har äkta ljus i granen, vilket känns både livsfarligt och snabbt avklarat, så det kanske mer är för att få material att publicera på sociala medier, för hur länge brinner ett sådant ljus? Fyra minuter? De använder även lametta-glitter, vilket jag aldrig använt men det var ju faktiskt ganska fint.
Jag har alltid varit ganska traditionell i mina julpreferenser, både vad gäller julgranspynt och andra julprydnader men i år har jag faktiskt köpt julpapper med ”nutcrackers” trots att jag inte riktigt förstår vad det har med jul att göra, men de är ju fina!!
(Förlåt, mamma)

Vill du att julgranen ska vara traditionell eller kör du på olika teman och färger?
Får det vara allt från rosa och lila till turkost och blått?

Elsa Billgren skrev nyligen ett inlägg om sitt ”lilla körprov” – och hur det enligt henne gick riktigt, riktigt dåligt.
(Det ”lilla körprovet” är som en generalrepetition inför det faktiska körprovet.)
Det gick så dåligt att hon ville avboka allt, dra täcket över huvudet och aldrig mer prata med någon.
Och jag fattar det till hundra procent.
Vissa människor kan skratta bort misslyckanden och gå vidare direkt, men för andra – som Elsa – tar det tid.
Man känner, grubblar, skäms och måste liksom bearbeta innan man kan resa sig igen. Jag vet inte om jag skulle kalla det svagt – det är väl mest bara mänskligt, eller?

På sociala medier ska allt oftast vara “det ordnade sig till slut + en axelryckning”, men verkligheten är ju inte alltid så snabb, eller så enkelt alla gånger.
Ibland behöver man ligga under filten först, innan man hittar tillbaka till jävlar anamma. Och jag tänker så här – hela poängen med ”det lilla körprovet” är ju att hon ska öva.
Öva på att köra upp. Och det är ju bättre att det går åt skogen den här gången, än när det är på riktigt? Eller hur? Det är bra att få ut det ur systemet!

Jag vet flera stycken som haft katastrofala sista körlektioner innan uppkörning, men som klarat sig med flygande färger.
(Man kan visst säga så. Joppjopp!) Så sitt lugnt i båten! Eller bilen.  🚗💨

Jag gnäller ofta på influencers – med all rätt.
Skeva kroppsideal, konsumtionshets och miljöförstörande flygande ger mig mer än nog att irritera mig på. Men ibland får man faktiskt pausa ögonrullandet och erkänna när något fint händer, så därför tänker jag ta tillfället i akt att lyfta fram en solskenshistoria som kom till just tack vare en influencer.

Tack vare Elsa Billgren så fick en av hennes läsare gifta sig i sin absoluta drömklänning, som hon letat och letat och letat efter. 
Elsa kontaktades nämligen av en kvinna vid namn Matilda, och som letat som en tok efter sina drömmars bröllopsklänning från By Malene Birger som verkade vara stört omöjlig att hitta, hur hon än sökte kors och tvärs över nätet.
Elsa la då ut en efterlysning å hennes vägnar då det nog är många som följer Elsa som delar hennes stora intresse för allt som hör bröllop till, och mycket riktigt.
Elsa fick då ett mail från – vad jag tror är ett företag – som erbjöd Matilda klänningen helt kostnadsfritt för att hon skulle kunna bära den på sin bröllopsdag, och det är helt tack vare Elsa och hennes plattform.

Visst blir man lite rörd ändå?
Till och med det här isande kalla Bloggbevakningshjärtat fick en antydan till rumstemperatur i en hel sekund.

Och apropå att bli rörd – jag läser i Öppet Spår att många av er sett Lisa Borgs förlossning och blivit helt tagna.
Kanske är det dags att jag också tittar? För vem vet – kanske kan Lisa äntligen radera den föda-barn-bild som Gudrun Schyman etsat fast i min hjärna de senaste 30 åren.
Och tro mig, det är hög tid för det!

Det är också underbart med vänner som alltid gör sig till för en, klär upp sig och kastar sig in i det djupa utan att passera småprat. Inte en tråkig sekund med dom, ville aldrig att den ljumma sommarkvällen skulle ta slut. // Elsa Billgren

Elsa Billgren har postat ett blogginlägg med några meningar som hennes läsare hängt upp sig på, nämligen de här ovan. 
Elsa beskriver hur hon möter upp två vänner för middag, där den ena är Sandra Beijer och den andra är den gemensamma vännen ”Lizzi”.
Just formuleringen ”gör sig till för en, klär upp sig” som de flesta reagerat på, eftersom de tänker precis tvärt om. Att riktig vänskap är den där man kan dyka upp som man är, utan krav på varken vippiga kjolar eller smink, där man får vara precis den man är utan krav på något extravagant alla gånger.

Elsa har svarat två kommentarer men jag upplever att hon bara snor in sig mer och mer för varje tangenttryckning.

Jag fattar inte, tror Elsa att vänners förmåga att finnas där för varandra, vara förväntansfulla och generösa med sig själva är avhängt vad man har på sig? På huruvida man har lypsyl eller läppstift på läpparna? Blir Elsa lite besviken om vännernas hår inte är nyfönat när hon minsann använt papiljotter ?
Så otroligt ledsamt i så fall, men jag tänker att hon nog bara inte fattar vad som menas här. Eller är det jag som inte fattar vad hon menar? 😊

Vad är er tolkning?