Elsa Billgren skrev nyligen ett inlägg om sitt ”lilla körprov” – och hur det enligt henne gick riktigt, riktigt dåligt.
(Det ”lilla körprovet” är som en generalrepetition inför det faktiska körprovet.)
Det gick så dåligt att hon ville avboka allt, dra täcket över huvudet och aldrig mer prata med någon.
Och jag fattar det till hundra procent.
Vissa människor kan skratta bort misslyckanden och gå vidare direkt, men för andra – som Elsa – tar det tid.
Man känner, grubblar, skäms och måste liksom bearbeta innan man kan resa sig igen. Jag vet inte om jag skulle kalla det svagt – det är väl mest bara mänskligt, eller?

På sociala medier ska allt oftast vara “det ordnade sig till slut + en axelryckning”, men verkligheten är ju inte alltid så snabb, eller så enkelt alla gånger.
Ibland behöver man ligga under filten först, innan man hittar tillbaka till jävlar anamma. Och jag tänker så här – hela poängen med ”det lilla körprovet” är ju att hon ska öva.
Öva på att köra upp. Och det är ju bättre att det går åt skogen den här gången, än när det är på riktigt? Eller hur? Det är bra att få ut det ur systemet!

Jag vet flera stycken som haft katastrofala sista körlektioner innan uppkörning, men som klarat sig med flygande färger.
(Man kan visst säga så. Joppjopp!) Så sitt lugnt i båten! Eller bilen.  🚗💨

Jag gnäller ofta på influencers – med all rätt.
Skeva kroppsideal, konsumtionshets och miljöförstörande flygande ger mig mer än nog att irritera mig på. Men ibland får man faktiskt pausa ögonrullandet och erkänna när något fint händer, så därför tänker jag ta tillfället i akt att lyfta fram en solskenshistoria som kom till just tack vare en influencer.

Tack vare Elsa Billgren så fick en av hennes läsare gifta sig i sin absoluta drömklänning, som hon letat och letat och letat efter. 
Elsa kontaktades nämligen av en kvinna vid namn Matilda, och som letat som en tok efter sina drömmars bröllopsklänning från By Malene Birger som verkade vara stört omöjlig att hitta, hur hon än sökte kors och tvärs över nätet.
Elsa la då ut en efterlysning å hennes vägnar då det nog är många som följer Elsa som delar hennes stora intresse för allt som hör bröllop till, och mycket riktigt.
Elsa fick då ett mail från – vad jag tror är ett företag – som erbjöd Matilda klänningen helt kostnadsfritt för att hon skulle kunna bära den på sin bröllopsdag, och det är helt tack vare Elsa och hennes plattform.

Visst blir man lite rörd ändå?
Till och med det här isande kalla Bloggbevakningshjärtat fick en antydan till rumstemperatur i en hel sekund.

Och apropå att bli rörd – jag läser i Öppet Spår att många av er sett Lisa Borgs förlossning och blivit helt tagna.
Kanske är det dags att jag också tittar? För vem vet – kanske kan Lisa äntligen radera den föda-barn-bild som Gudrun Schyman etsat fast i min hjärna de senaste 30 åren.
Och tro mig, det är hög tid för det!

Det är också underbart med vänner som alltid gör sig till för en, klär upp sig och kastar sig in i det djupa utan att passera småprat. Inte en tråkig sekund med dom, ville aldrig att den ljumma sommarkvällen skulle ta slut. // Elsa Billgren

Elsa Billgren har postat ett blogginlägg med några meningar som hennes läsare hängt upp sig på, nämligen de här ovan. 
Elsa beskriver hur hon möter upp två vänner för middag, där den ena är Sandra Beijer och den andra är den gemensamma vännen ”Lizzi”.
Just formuleringen ”gör sig till för en, klär upp sig” som de flesta reagerat på, eftersom de tänker precis tvärt om. Att riktig vänskap är den där man kan dyka upp som man är, utan krav på varken vippiga kjolar eller smink, där man får vara precis den man är utan krav på något extravagant alla gånger.

Elsa har svarat två kommentarer men jag upplever att hon bara snor in sig mer och mer för varje tangenttryckning.

Jag fattar inte, tror Elsa att vänners förmåga att finnas där för varandra, vara förväntansfulla och generösa med sig själva är avhängt vad man har på sig? På huruvida man har lypsyl eller läppstift på läpparna? Blir Elsa lite besviken om vännernas hår inte är nyfönat när hon minsann använt papiljotter ?
Så otroligt ledsamt i så fall, men jag tänker att hon nog bara inte fattar vad som menas här. Eller är det jag som inte fattar vad hon menar? 😊

Vad är er tolkning?

Elsa Billgren har skrivit ett inlägg om sitt nya hus på Gotland, som hon och maken Pontus är i full färd med att renovera, eller jag vet inte om det är en renovering de gör, utan det känns snarare som att de bygger det huset från grunden och det gamla huset får vara med på hörn när det passar.

Jag fnissar lite när jag läser Elsas trollska beskrivningar av hur hon svävar runt på tomten och bekantar sig med trädgården, ljuset och känslan. Hon studerar hur solen dansar genom lövverket, hur färgerna skiftar under dagen. Man kan nästan höra harporna spela i bakgrunden.
Kanske går hon en kurs i trädgårdsdesign? Eller sitter hon med en kopp te och bläddrar i böcker om ängsblommor, allt medan älvorna nickar godkännande?

Under en bild skriver Elsa om stenmurar som får komma fram, ängar som får fri sikt och små hemliga hörn som ska utforskas.
Alltså, det här är inte för mig. Jag avskyr trädgårdsarbete och skulle gärna lägga asfalt på hela den lilla gräsmattan som vi har i det nya huset. Här utforskas inte mer än nödvändigt, men alla är ju olika, och det är här jag klickar mig vidare in i Elsas kommentarsfält.

Att klicka sig in i Elsas kommentarsfält är som att kliva in i en helt annan värld. 
En värld, fylld av magi, drömmig dimma och lövverk som viskar hemligheter. Som en varm filt av pepp och poesi – och jag är rätt säker på att det finns älvor även där, kanske med en liten kör av koltrastar som bakgrundsmusik.
En läsare tycker att alltsammans är magiskt, medan en annan skriver att ”Hit kan dina tankar flyga när det är grått och mörkt ute!” och jag får för mig att de planerar att åka till Gotland, stå i ring runt huset och sjunga ”Kumbaya”.
Själv planerar jag att tidsinställa kvällens öppna spår och sedan smälla ihop datorn.

Hepp.. (eller gå i magisk fred)