Jag fattade ingenting tills vi satt och tittade på tv tillsammans på kvällen när barnen sov och gift rann ur min mun när jag värderade hur några medelåldersmän såg ut.
[…]

Jag tittade på tv- skärmen och kände hur mina ögon argt granskade dessa stackars mäns kroppar. Hur elaka tankar om hur de föraktar kvinnor och träning samtidigt dök upp i mitt huvud. // Elaine

Nu har hon bett alla i sin omgivning att hjälpa henne med att sluta kommentera, uppmärksamma eller ens prata om kropp, kost eller minsta förakt. 
För tjugo år sedan bestämde Elaine sig för att jobba bort sin avundssjuka.
Hon ville inte vara avundsjuk, utan jobbade bort det, ömsade skin och unnade folk allt.

Jag tänker att det borde fungera som en KBT-behandling, där det handlar om att bryta mönster och beteenden, för att sedan hitta nya vägar, tror ni inte?
Jag skulle vilja öva på att svära mindre, och istället använda det som en krydda eller förstärkning på mitt språk istället för att blanda in det titt som tätt i brist på annat.

Att vara känd inte ska vara en brasklapp för att få snyfta i tv och inte alls tänka på de som polisanmält dig för våldtäkt. Det kallar Guillou för ”kändisjakt”. Han menar att feminister jagar kändisar när de borde göra annat vettigt. Att han inte begriper att det som vi ser i offentligheten är ett symptom på en sjukdom som genomsyrar hela samhället.
Vi jagar inte kändisar, vi jagar en plattform åt de okända kvinnorna som polisanmält männen som snyftar i ljuset.
[…]

Guillou tycker att feminister ska ”jubla och skåla champagne” när både Lambertz och Ismal i gör varumärkessjälvmord genom att bara öppna sina munnar. Jag inser att Guillou ser oss feminister som ett hämndlystet släkte som ringdansar kring män som brinner på bål när allt vi vill skåla champagne till- och ringdansa runt är kvinnor som kan gå ut i trygghet. Den festen är ganska långt bort Guillou.
Så mycket han missar, så lite han ser, den där Guillou. // Elaine Eksvärd

Jan Guillou pratar om en rädsla för det feministiska drevet, och jag blir lite extra nyfiken på just detta.
För precis som Elaine skriver så finns det väldigt många andra saker att vara MER rädd för, än ett feministiskt drev (och då har jag ändå haft Cissi Wallin efter mig vid flertalet tillfällen).
Våldtäktsmän, exempelvis.
Jag är rädd för våldtäktsmän.
Jag är rädd för att gå ensam hem i mörker.
Jag är rädd för att någonting ska hända kvinnor i min närhet och som jag älskar, när DE är ute i mörker.

Jag är inte rädd för Jan Guillou, men jag är rädd för vad innehållet i Jan Guillous krönika kan få för effekt om den tas för sanning, istället för vad den faktiskt är.
En gubbes egenkomponerade bild av feminister som champagneskålande och manshatande ragator med nyslipade högafflar.
Fördomar och okunskap i en enda härlig kvinnoföraktande kompott.

Kan man lära gamla hundar sitta? 
Jag är fan tveksam ibland…