Fenomenet kallas The dead internet theory. Det innebär att mer och mer av det som verkar vara mänskligt innehåll online är egentligen AI. Den mänskliga närvaron försvinner och kvar är AI som pratar med AI.

Kanske går vi tillbaka till hur det var från början. De senaste åren har avsändaren varit ganska oviktig. Det är de duktiga kreatörerna som fått glänsa och allt har baserats på algoritmer. Ett klipp blir viralt och sen ser du personen aldrig mer. Men nu blir det viktigare att veta vem personen bakom är. Vi bryr oss inte om otroligt innehåll. Vi vill ha verklighet. Kanske får exempelvis bloggar en come back. Kanske lägger vi ner telefonen helt och hållet. // Egoina

Egoina skriver om ”the dead internet theory” som går ut på att AI blivit så pass bra att det går inte att veta om det vi ser är på riktigt eller inte.
Detta betyder i sin tur att informationen vi ser är värdelös och i förlängningen blir telefonen värdelös och mindre intressant. Hon ställer frågan om det är då vi kommer kapitulera och lägga ner telefonerna och ger oss ut i det verkligen livet igen?

Kanske är det då bloggar gör come back?
Kan du enkelt skilja på vad som är äkta och vad som är AI på sociala medier? Bilder, videos, röster ect?
Jag tycker att det kan vara svårt ibland, till jag inser att det jag tittar på faller på sin egen orimlighet. Någon mer?

Nu har du chansen att ge Egoinas dotter ditt absolut bästa namnförslag!
Eller ja  något bättre än “Baby Katralen” i alla fall. Det låter mer som en ny restaurang på Söder än en bebis.
Föräldrarna har gett sig själva en deadline, och den verkar vara när den här storyn försvinner.
Jag tog skärmdumpen 21:01, so you do the math.
Med andra ord: det börjar brinna lite i namnknutarna.

Men nej  Skatteverket hoppar inte in och döper ungen åt dig om du missar tidsfristen, men det hade ju varit lite spännande?
De bara väntar i tre månader, sen skickar de dig ett “nu menar vi allvar”-brev och sen kommer det ett vitesföreläggande – alltså böter för att du inte lyckats bestämma dig

Så… vad tycker du att Egoinas dotter ska heta?
Mitt förslag: Isolde.
Henri och Isolde.
Det är classy, internationellt och låter som två personer som dricker dyrt bubbel på Rivieran.
Visst, visst? 😏

Nyblivna tvåbarnsmamman Egoina reflekterar i ett blogginlägg över hur hon aldrig känt sig så lycklig som nu.
Inte för att barn är meningen med livet och att hon varit olycklig tidigare, utan att de gett henne en känsla av mening som hon tidigare saknat.
Hon skriver att hon aldrig kunnat peka ut en tid i sitt liv då hon verkligen känt sig lycklig, eftersom det alltid funnits en känsla av meningslöshet i botten. Det, menar hon, har förändrats sedan hon blev mamma: plötsligt har allt ett syfte, och dagarna fylls av saker som faktiskt betyder något (och dessutom av väldigt lite tid för grubbel).

Hon beskriver också hur tiden bara försvinner – hon hinner blinka två gånger och så är det dags att hämta sonen på förskolan och påbörja kvällsrutinen.
Den här veckan har hon dock några små hållpunkter, som tandläkaren och en lunch med en kompis, för att det ska kännas som att hon gör något utöver vardagsruljansen.
Tänk att ett besök hos tandläkaren kunde få bli någonting annat än en dyr räkning ändå…
Kan man kalla det för ”vardagslyx” eller är det att dra det snäppet för långt?

Vad är meningen med livet för dig?
Barn? Familj? Något annat?

Egoina har blivit tvåbarnsmor, efter att ha välkomnat en litet dotter till världen.
Tidigare har hon och sambon Frédéric sonen Henri. Jag har sagt det förr, att jag fattar att hans namn med största sannolikhet uttalas ”Hänri” men i mitt huvud läser jag det som ”Aaaanriiiii” – lite som en fransk aristokrat.
Vad lillrussinet ska heta är inte bestämt än, men de verkar testa ett man nu, som inte stod någons lista egentligen, men Egoina vill inte utsätta sig för folks åsikter om det, så det är hemligt för nu.

Bild 1 (vänster):
Fråga:
”Hur hade du beskrivit smärtan under förlossningen? Får man panik?”

Svar:
”Det är högst individuellt. Men med minnet färskt ska jag försöka beskriva så bra jag kan hur det var för mig. Obs jag skriver väldigt ärligt och kanske triggande!

Latensfas: medel till stark mensvärk. Alltså inte farligt alls. Bara störtigt om det pågår länge och man tex inte kan sova på ett dygn.

Aktiv fas: Lite värre än stark mensvärk. Plus tryck neråt. Men överkomligt pga pauserna mellan värkarna.

Aktiv fas, innan det är dags att krysta: intensivt och nästan ilande. Om smärtan vore ett ljud hade den varit ett dånande pip. Jag förstod att värre än såhär kan det omöjligt bli och att det nått sin topp vilket gjorde det möjligt att uthärda. Jag trodde att jag skulle dö och visste att jag inte skulle dö på samma gång typ.

Krystvärkar: Som tidigare tillsammans med ett enormt tryck neråt. Som att kräkas från livmodern.

Att krysta: Som att gå itu. Det spänner och bränner.

Första förlossningen fick jag panik. Jag hade knappt någon paus mellan värkarna och hamnade i osynk med andningen osv.

Men denna gång fick jag inte panik. Jag bröt ihop vid ett tillfälle, men samlade mig snabbt igen. Det går att gå igenom utan panik! ❤️”

---

Bild 2 (mitten):
Fråga:
”Fick du några bristningar denna förlossning eller klarade du dig nu när hon kom tidigare? 💛”

Svar:
”Blev sydd på två ställen, men inget allvarligt. Det är mest min bäckenbotten jag är orolig över. Blev igångsatt två veckor tidigare och trots det vägde hon nästan 3,8 (målet var max 3,5). Jag är alltså väldigt nöjd över att jag blev igångsatt 😅

Nu hoppas jag bara att min bäckenbotten tog så lite stryk som möjligt och att mina besvär inte försämras. Men vet samtidigt att det finns operation. Så det kommer ju lösa sig ❤️”

---

Bild 3 (höger):
Fråga:
”Smärtlindring under förlossningen? Funkade kammen??”

Svar:
”Alltså…nä 😂 Eller jag tog nog fram den för sent då jag inte ville slösa med saker att ta till (eftersom jag ville föda utan smärtlindring).

Det som hjälpte var musik och lustgas. Samt att slappna av och att styra tankarna. Men i slutet hjälper ingenting helt ärligt. Det var bara att stå ut.”

Eftersom Egoina ville föda utan smärtlindring så var det musik, lustgas och ren överlevnad som gällde.
Det hela verkar ha inletts på en nivå av mensvärk på steroider, som sedan gick över till ett tryck som känns som att spy från livmodern (något jag känner igen från det att jag hade salmonella, men då kaskadspydde jag från två andra hål men det är neither here nor there) utan tillbaka till Egoina och krystvärkarna som känns som ”att gå itu”. Mysigt!
Men slutet gott, allting gott – lillasyster är här!

Alla säger att de lyssnar på musik, men aldrig att jag hört om någon som lyssnar på ljudböcker. Ljudböcker är min ”go to” för väldigt mycket, bland annat för att orka med smärta, så jag är nyfiken.
Är det någon av er som fött barn och lyssnat på ljudböcker?

I alla fall – Stort grattis till hela den lilla familjen. ❤️