Jag minns att jag läste och hörde andra föräldrar säga att man alltid bär på ett dåligt samvete gentemot sina barn. Redan innan jag själv blev förälder. Jag förstod inte då — hur mycket jag än försökte. Men nu… My oh my.
I natt var en sån där vargtimme som aldrig riktigt tog slut. Med tankar som snurrade, oro som kom och gick. För det här med att uppfostra små människor… är det inte det svåraste som finns?
Hur man än gör så undrar man hela tiden: gör jag rätt? Eller kommer de ligga i en terapisoffa om 20 år och prata om sin jobbiga barndom? Är jag för hård när jag blir arg? Eller för slapp när jag låter saker passera? Kommer de klara sig utan gränser — eller gå sönder av för många?
Är jag för trött? För tjatig? För lat? För mycket?
Som tur är känns det mesta alltid lite lättare i dagsljus. Och jag hörde någon säga att om man oroar sig för sin uppfostran så gör man förmodligen något rätt. Det känns tröstande att tänka så. Men ibland undrar jag ändå… vem har egentligen facit?
Om någon sitter på det — dela gärna 🤪♥️ // Dasha Girine
Utan uppfuckade barndomar, vad ska terapeuterna då göra?
De skulle ju gå utan arbete, och så kan vi ju inte ha det, så ”upp-fucka på” säger jag.
Nej, men skämt åsido, så där resonerar jag kring min hund – gör jag rätt, gör jag fel? – så jag kan tänka mig att det är hundra resor värre när det kommer till ens barn.
Oregerliga hundar som inte gör som man säger får man ju avliva (no questions asked), medan gränsen för att göra sig av med barnet tar slut redan i början av graviditeten. Magnus Betnér sa en gång att gränsen för abort borde gå vid 4 års ålder, och kanske har han inte helt fel i det?
Får man inte skämta på det viset heller, okej, då ber jag om ursäkt för det också!
Men ni som har barn – känner ni igen er i det här?
Är livet med barn ett ständigt ifrågasättande om huruvida man gör rätt eller fel, eller finns det föräldrar som är helt trygga i sitt föräldraskap och som mer eller mindre VET att de gör helt rätt? Eller är det som Emil i Lönneberga sa:
Det vet man inte förrän efteråt?
Det låter ju i så fall allt annat än kul, så det var tur att läkaren som gav mig mitt positiva graviditetsbesked på akuten hade mer än lovligt fel.
Vem är du i ditt föräldraskap?
”Förälder Fuck up” eller ”Förälder Filbunke”?








