Carina Bergfeldt skriver på Instagram om hur hennes kropp förändrades efter graviditeten.
Det mesta drog ihop sig igen – men armarna gjorde det inte. De blev, som hon själv skriver, lite sladdriga.
Till en början kände hon sig ledsen och obekväm över det och undvek kortärmat i tv, trots att hon samtidigt tyckte att det var ett litet pris att betala för ett friskt barn, då sonen Hamilton inte andades vid födseln.
Efter några år bestämde hon sig dock för att sluta anpassa sig. Hon började bära det hon själv ville, oavsett om armarna syntes.
Gäddhäng. (Varför heter det förresten ”gäddhäng? Har gäddor häng?)
Uppenbarligen mer brännande intressant än en intervju med Storbritanniens före detta premiärminister, så låt oss fokusera på det väsentliga.
En liten bit hud. Lite stretchad. Lite sladdrig. Herregud, det får väl finnas MÅTTA!?
Dock var det här tydligen tillräckligt dramatisk för att trigga en av Carina Bergfeldt följare att känna:
Det här måste kommenteras.
För det är ju så internet fungerar. Världspolitik? Meh.
En arm som inte är photoshoppad till perfektion? AKUTLÄGE.
Det fascinerande är inte ens kommentaren i sig – utan prioriteringen. Att man sitter där, ser en fullt fungerande mänsklig arm och tänker: “Här behöver jag bidra.”
Det är ändå starkt.
Att gäddhäng kan övertrumfa geopolitik. Nog är det en smula fascinerande ändå? Carina petar även in det här inlägget under kategorin ”saker mina manliga kollegor sällan behöver höra.” och visst ligger det en smula sanning i det? En smula, eller rent av en hel brödlimpa?
Så här låter det i kommentarsfältet:
