Tydligen kallar Isabella Löwengrip sin kommande bok för en ”autofiktiv roman” och epitetet ”självbiografi” verkar ha slopats helt.
Så otroligt praktiskt för henne att benämna den som det, eftersom hon då kan ljuga och skarva helt fritt för att få historien att passa hennes syften snarare än beskriva sanningen.
Det är nämligen innebörden av ordet ”autofiktion” – en litterär genre som blandar fakta och fiktion, i form av verk som utgör en självbiografi i form av en roman.
Så skulle någon ifrågasätta sanningshalten i Isabellas bok så kan hon bara hänvisa till att just den delen är fiktion för extra litterär krydda, till hennes annars så sanningsenliga bok.
Ett bra sätt att skydda sig mot förtalsanmälningar? Att vinka lite med fiktionsflaggan?

Jag tänker att det bästa kanske är att utgå från att allt i hela boken är en lögn och så får man jobba sig framåt för att se om man stöter på någonting som eventuellt skulle kunna stämma?
Vad tror ni om det?
Ska vi ta varsitt kapitel?

Bildkälla: Tidningen Klick via Isabella Löwengrips blogg

Klick gjorde en ”här är din outfit” med mig för ett tag sedan. Den värsta är ju den med blå kjol. Hur tänkte jag?! Jag försöker, de sista åren att klä mig så klassiskt som det går så att när jag i framtiden får ”det här är din outfit” så ska jag känna att det kändes rätt ändå. // Isabella Löwengrip

Gudars skymning, hemska tanke. 
Tänk om någon skulle ställa upp några av mina bästa och sämsta outfit på rad, på det här sättet?
Jag förstår verkligen Isabellas känsla för den blåa outfiten, men egentligen hade den inte varit så illa om hon bara hade skippat den där blå cowboysnodden som hon har runt halsen, eller hur?
Min favorit är den vita från 2017.
Både smink och kläder är ”on fleeeeek” som man säger i influencerland.

Vilken var er värsta mode-period? 
Min var nog i det tidiga 2000-talet med färgade glasögon och sparkdräkt i stretchig denim.
Anastacia möter Britney som båda arresteras av the fashion police – typ så…

Jag väljer att kalla det här kollaget för ”Image tar aldrig semester”.
Det enda som hade kunnat fullända det här hade varit ett par chaps a Christina Aguilera-videon till Dirrty.

Så….er tur! 😉

Isabella Löwengrip delar på Instastory att hennes pojkvän först gav henne en kaktus på skämt som Alla Hjärtans Dag-present, en skämt som sedan följdes upp av en bukett rosor.
Personligen så älskar jag kaktusar, kanske mest för att de är relativt svåra att ha ihjäl (men det går, tro mig) så jag hade nog blivit glad över blomsterarrangemanget till vänster, även fast kaktusar inte tillhör de vanligaste blommorna att ge bort på Alla Hjärtans Dag. 😉
Isabella verkar inte riktigt nära en lika stark kärlek till stixiga blommor som jag gör, så det var väl himla tur att pojkvännen följde upp sin första, skojfriska present med en mer traditionell bukett med röda rosor.

Vad tycker ni om Alla Hjärtans Dag?
En dag som vilken annan, och att uppmärksamma den är bara töntigt då det inte ska behövas en särskilt dag för att visa kärlek, eller är det en dag ni har extremt höga kärleksförväntningar på?

#handhjärta

Tror du har en personlighetsstörning. Du ändrar personlighet varje vecka. Vad hände med att du älskar lugnet, laga mat och vara med barnen? Tror du folk inte lyssnar på vad du säger i podden? Inse att du uppfattas som märklig då. Och de här maniska resandet till hotell, vad är det för något?

Är det verkligen så konstigt att man kan gilla lugnet, laga mat och jobba på samma gång? Jag älskar inte mina barn mindre för att jag startar ett nytt företag. Självklart kommer man in i perioder då livet blir mer lugnt, man har mer tid att vara utomhus, eller snarare tvärt om – Att man får tid till att påbörja något nytt. Det krävs ingen personlighetsstörning för det. Jag tror bara att man upplever att det svänger mer för min del eftersom man läser om varenda ”fas”. Egentligen är det ju inte ens en fas utan mitt liv. Och livet är ju en salig blandning av allt, ibland lite mer än något annat för stunden . Gällande att vi reser till olika hotell beror helt enkelt på att vi gillar att resa och testa just nya hotell. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip besvarar en av kommentarerna från sin blogg, där skribenten tror att Isabella har en personlighetsstörning.
Jag kan tycka att det är ett ganska bra svar som hon ger på kommentaren, däremot så ställer jag mig lite undrande till varför DETTA är den enda kommentaren hon svarar på.
Ingenting om sin Dubairesa eller om varför hon drar ut sin dotter på restaurang trots att hennes förskolan fått stänga pga att många pedagoger är sjuka och hon riskerar att sprida den vidare, men när någon hobbydiagnostiserar henne, ja då ska det minsann skrivas svar på tal.

Det tycker jag är lite märkligt, men vi är alla olika.
Det är kanske enklare och mindre problematiskt att svara på en hobbydiagnos än på någonting problematiskt i hennes eget agerande?

Vad är det märkligaste ni läst i ett kommentarsfält när det kommer till hobbydiagnoser eller liknande slutsatser?