Tillägg kl 19.08.

Isabella bad mig ringa henne 2017, när hon ombads kommentera innehållet i det inlägg som sedan publicerades och där hennes lögner avslöjades. 
Efter att hon fick reda på vad jag faktiskt visste, alltså hela innehållet i inlägget så blev det locket på och en fejkad hotlapp för att skifta fokus från sig själv till mig.

Så att flera inbjudningar till att ses och prata ( på hennes kontor tydligen också? ) ska ha skickats till mig, stämmer inte. Således har jag inte heller avböjt dem, eftersom de aldrig existerat. 

Tydligen så har Isabella Löwengrip sagt i Nemo Hedéns podd att hon, upprepade gånger erbjudit sig att träffa mig, och att jag ska ha tackat nej. 
Ni är SÅ många som kontaktat mig angående detta så jag tänker att det kan vara lite intressant att faktiskt bemöta, både detta påstående, men även det hon gjorde i dagens Club House-diskussion, där hon ska ha sagt att jag trakasserar henne och att hon blir sååååå ledsen av att jag skriver om henne.
Vi kan ju börja med uttalandet hos Nemo, om att hon erbjudit sig att träffa mig men att jag ska ha avböjt.
Jag ska alltså ha avböjt, vilket innebär att jag både måste ha tagit emot inbjudan och svarat på den, om än nekande.

Jag kikade i min mail – ingen inbjudan. 
Min mailkorrespondens med Isabella är några ynka få meddelanden så det tog mig bara några få sekunder att läsa igenom dem, men ingen inbjudan eller erbjudande om att ses från Isabella.

Risken finns ju alltid att jag råkat radera några mail av misstag så jag skickade det här smet till Isabella för att se om hon skulle kunna väcka mitt tröga minne till liv.
Har jag fått svar?
Så klart inte…

Det här är nämligen en ren och skär lögn som hon tillåtits sprida i Nemos podd som någon typ av pseudosanning eftersom Nemo aldrig ställer några som helst motfrågor till sina gäster.
Lite som den roll som Breakit, en gång i tiden hade, för att hjälpa Isabella cementera sin sifferbluff..
Tro mig, så många gånger som jag sökt Isabella för en kommentar eller konversation så tror jag nog att jag hade kommit ihåg en sådan inbjudan.
Och tro mig, att jag hade accepterat den.

Sen kan vi ju gå vidare till Isabellas uttalande i ClubHouse om att jag trakasserar henne och att hon blir sååååå ledsen när jag skriver om henne.
Hur går det ihop med dessa två uttalande från Isabella?
Får hon inte tillräckligt mycket trafik från mig längre, för att det ska kunna generera tillräckligt mycket pengar till henne för att hålla henne på gott humör?
Eller har hon bara snott offerkoftan några extra hårda varv runt kroppen för att folk ska tycka synd om henne?

 

Lögn lögn lögn och mera lögn.
Det är väl egentligen allt jag har att säga om saken…

Ni kan ju alltid påminna Isabella om att skicka mig en skärmdump på de där inbjudningarna.
Hon har kanske lika dåligt minne som vad jag har och har redan glömt bort min förfrågan ? 😉

Isabella Löwengrip är på resande fot igen, och den här gången är hon och familjen i Idre. 
I ett försök att bonda lite med sina följare så publicerade hon en frågestund på Instastory, med det smått ironiska temat ”Vad har ni lärt er om er själva under covid?”

På alla svar hon publicerat så har igenkänningen varit stor, med svar som ”enig”, ”sant” och ”håller helt med. 
Allt som är inringat i rosa här ovan är frågor som Isabella själv kommenterat som att hon själv kan identifiera sig med vad följarna svarat. Förutom på ETT inlägg. Där ekar det tomt som i graven med igenkänning från Isabella.
Kan ni gissa vad den handlade om? 😉

Vad gäller isolering så har Isabella inte mycket att komma med, med tanke på att hon yrt runt och rest MER under pandemin än många av oss andra gör under ett decennium.

Efter det väntade mer bokskrivning själv innan jag skulle möta upp Marisol för en middag på restaurang Ekstedt, det var evigheter sedan vi sågs. Jag hade aldrig varit på Ekstedt innan men gått förbi tusen gånger. Vi fick sitta vid Chefs Table vilket är roligt för då ser man kockarna laga mat. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip skriver om att hon och Marisol fick sitta vid ”chef’s table” när de var ute på middag, vilket fick mig att tänka på en sak som ofta slog mig när jag brukade titta på Hell’s Kitchen.
Det har egentligen inte mer med Isabella per se att göra, mer än att hon skrev om det och att det var kul att se kockarna laga mat, och kanske var det inte så som jag tänker under deras middag och att det var ett trevligt sätt att avnjuta en middag, men…

Varför skulle man vilja sitta nära, eller rent av I köket och äta middag?
Jag förstår att det är ”exklusivt” eftersom det oftast bara finns ett, eller kanske två chef’s tabels, men varför skulle man annars vilja sitta i slamret av matlagning? Det är ju knappast en lugn tillställning i ett restaurangkök som har lite att göra. Jag är uppvuxen i dem eftersom mina föräldrar drev restaurang från det att jag var liten, så kanske är jag färgad av det, men varför skulle NÅGON vilja sitta och äta där inne?
Är man inte ute efter lugnet i matsalen för att kanske kunna prata med den man är ute med?
Så tänker i alla fall jag, som blir störd av allt för nitisk serveringspersonal och hellre säger till själv om jag saknar något, än att ha någon framme vid bordet som ska fylla på vatten, vill veta om att är bra, smakade allt gott, vill man ha något mer mm mm mm.

”Chef’s Table”, bra eller anus och i så fall varför?