Isabella Löwengrip delar på Instastory att hennes pojkvän först gav henne en kaktus på skämt som Alla Hjärtans Dag-present, en skämt som sedan följdes upp av en bukett rosor.
Personligen så älskar jag kaktusar, kanske mest för att de är relativt svåra att ha ihjäl (men det går, tro mig) så jag hade nog blivit glad över blomsterarrangemanget till vänster, även fast kaktusar inte tillhör de vanligaste blommorna att ge bort på Alla Hjärtans Dag. 😉
Isabella verkar inte riktigt nära en lika stark kärlek till stixiga blommor som jag gör, så det var väl himla tur att pojkvännen följde upp sin första, skojfriska present med en mer traditionell bukett med röda rosor.

Vad tycker ni om Alla Hjärtans Dag?
En dag som vilken annan, och att uppmärksamma den är bara töntigt då det inte ska behövas en särskilt dag för att visa kärlek, eller är det en dag ni har extremt höga kärleksförväntningar på?

#handhjärta

Tror du har en personlighetsstörning. Du ändrar personlighet varje vecka. Vad hände med att du älskar lugnet, laga mat och vara med barnen? Tror du folk inte lyssnar på vad du säger i podden? Inse att du uppfattas som märklig då. Och de här maniska resandet till hotell, vad är det för något?

Är det verkligen så konstigt att man kan gilla lugnet, laga mat och jobba på samma gång? Jag älskar inte mina barn mindre för att jag startar ett nytt företag. Självklart kommer man in i perioder då livet blir mer lugnt, man har mer tid att vara utomhus, eller snarare tvärt om – Att man får tid till att påbörja något nytt. Det krävs ingen personlighetsstörning för det. Jag tror bara att man upplever att det svänger mer för min del eftersom man läser om varenda ”fas”. Egentligen är det ju inte ens en fas utan mitt liv. Och livet är ju en salig blandning av allt, ibland lite mer än något annat för stunden . Gällande att vi reser till olika hotell beror helt enkelt på att vi gillar att resa och testa just nya hotell. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip besvarar en av kommentarerna från sin blogg, där skribenten tror att Isabella har en personlighetsstörning.
Jag kan tycka att det är ett ganska bra svar som hon ger på kommentaren, däremot så ställer jag mig lite undrande till varför DETTA är den enda kommentaren hon svarar på.
Ingenting om sin Dubairesa eller om varför hon drar ut sin dotter på restaurang trots att hennes förskolan fått stänga pga att många pedagoger är sjuka och hon riskerar att sprida den vidare, men när någon hobbydiagnostiserar henne, ja då ska det minsann skrivas svar på tal.

Det tycker jag är lite märkligt, men vi är alla olika.
Det är kanske enklare och mindre problematiskt att svara på en hobbydiagnos än på någonting problematiskt i hennes eget agerande?

Vad är det märkligaste ni läst i ett kommentarsfält när det kommer till hobbydiagnoser eller liknande slutsatser?

En sak jag går och funderar på är en Youtube-kanal.
Det är så svårt att ta ett beslut kring det. Jag får så mycket frågor om jag inte kan starta en så att man får se mitt liv lite mer på riktigt. Men å andra sidan så vet jag inte om min målgrupp tittar på YouTube, de flesta av er är 30-50 år.
Jag själv tittar faktiskt inte på YouTube så mycket.
Det som talar för en egen kanal är att det är roligt att spela in såklart och ni kommer att få se mig på riktigt, det som talar emot är att jag lämnar ut mitt liv (ännu mer..). Samt så är jag rädd för att det blir ett fiasko för att jag inte är så rolig och YouTube bygger ju mycket på humor och snabba klipp.
Hur hade ni tänkt om ni var jag? // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip ställer frågan till sina läsare på bloggen, om de tror att Youtube skulle kunna vara någonting för henne och då tänker jag att hon menar ”vloggar” – alltså där man dokumenterar sin vardag och låter tittarna hänga med.
Tidigare har hon försökt sig på ”A quest for success” som hade ett renodlat intervjukoncept på Youtube och som hon la ner efter fem episoder.

Det är verkligen hugget som stucket i kommentarsfältet.
Jag har inte exakt räknat kommentarerna, men känslan jag får är att det är 50/50 mellan de som tycker att det är en toppenidé med Youtube och att de absolut skulle kolla, och de som tycker att Isabella borde nöja sig med blogg, podd och Instagram.
Precis som Isabella själv skriver så har hon kanske en för mogen målgrupp för Youtube?

Jag tycker man kan använda sig av precis hur många plattformar som helst, så länge de inte är en upprepning av varandra utan tillför något unikt. Annars tycker jag att man kan låta bli, och istället satsa på att göra de redan existerande plattformarnas innehåll ännu bättre.

Vilken sida i kommentarsfältet hamnar ni på?
Youtube? Inte Youtube för Isabella?
Hade ni tittat och vad hade ni velat se i så fall?

Imorse väntade en skrivförmiddag med min medförfattare Rebecka. Nu har vi setts varje onsdag sedan november. Vi har kommit ungefär 200 sidor och det är en hel del kvar. Det är så mycket som har hänt i mitt 30-åriga liv. Jag skriver utkast och så läser jag upp texten, vi diskuterar den och så gör hon om det till skönlitterärt så den är alltså inte skriven som en klassisk självbiografi i kronologisk ordning. // Isabella Löwengrip

Jag orkar inte skriva kronologiskt så jag hoppar in där jag får feeling. Det kan vara en scen från allt dejtande i Schweiz då jag flängde fram och tillbaka till Zurich på grund av att jag läste på distans men åkte dit för att tenta av. Det kan handla om dagarna som utspelar sig när Expressens löpsedel kommer ut, vad som egentligen hände på alla internationella galor eller som det jag skriver om nu, ett övergrepp som skedde för fyra år sedan. ‘

Tungt men skönt att få ur sig. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip börjar öppna upp kring den bok som håller på att skrivas om henne nu.
Processen – hur hon skriver utkast som hennes spökskrivare/medförfattare sedan förvandlar till skönlitteratur, som inte är skriven i kronologisk ordning som en klassisk självbiografi.
För tillfället håller Isabella på och skriver om ett övergrepp som ska ha skett för fyra år sedan, vilket – om jag förstår det hela rätt – inte ska blandas ihop med det övergrepp som Isabella råkade ut för i Rimini 2008.

Jag börjar bli riktigt nyfiken på den här boken trots allt.
Jag vet inte om jag kommer lita på det som står i den och ta det för sanning, men med tanke på hur mycket jag vet om Isabella och saker som skett kring henne så ska det bli riktigt intressant och se hur det står sig mot innehållet i hennes bok.

Visste ni förresten att journalisten och författaren Carolina Neurath hade möte med Isabella om att skriva boken tillsammans med henne?
Det blev ingenting av med det pga tidsbrist.