Jag såg det här inlägget av Isabella Löwengrip igår och igenkänningen var total. Både låten och själva känslan…
Hur många av er har sjungit med i låtar vars text ni inte insett betydelsen av, förrän långt senare?Samtidigt så beskriver den här låten ett samhällsproblem, precis som ”The story of Beauty” av Destiny’s Child, vars text kanske inte heller är superrolig men ändå viktig.

Hellre den här typen av musik, än vapenglorifierande rapmusik, eller tvärt om?
Vad säger ni?

Barnen ska få sova i min säng under tiden som Paul är i Thailand. Så himla mysigt! Jag samsov ju med mina barn fram tills två år sedan. När Paul kom in i vårt liv så började det fasas ut av sig själv för att det blev trångt. Men Sally kommer oftast in på natten ändå. Jag sover som bäst när alla är nära så har det alltid varit. // Isabella Löwengrip

Ni är många som reagerat på den här biten av Isabella Löwengrips blogginlägg. Att Paul sov i samma säng som Isabellas barn, i början av parets förhållande.
Jag orkar ibland ens samsova med THK eftersom han envisas med att sova PÅ mig, vilket leder till att vi praktiska taget är hopklistrade på morgonen eftersom han knappt har någon päls, så jag kan förstå att det blev trångt i sängen.
Men kritiken mot att samsova direkt med den nya partnerns barn handlar väl mer om annat än om att det är trångt?
Jag hade aldrig gjort det, i början av mitt och Ms förhållande. Eller överhuvudtaget egentligen. Det skulle inte ha känt okej någonstans faktiskt.

Vad tycker ni om saken?
Samsova med den nya partners småbarn i början av ett förhållande? Jag menar, Isabella och hennes examen hade då, och har fortfarande delad vårdnad av barnen så det fanns väl massor av tid att sova tillsammans som nytt kärlekspar, utan att blanda in barnen.

Visa det här inlägget på Instagram

Isabella Löwengrip har tidigare berättat om sin ätstörning och hur hon tagit hjälp av en ätstörningsklinik för att få bukt med sin problematik.
Nu öppnar hon upp på Instagram och delar med sig av hur det senaste året varit för henne, hur ätstörningen sett ut och känslorna av att ha kommit en bra bit ut på andra sidan.

I snart ett år så har jag ätit som man ska enligt min behandlare. Det är en helt annat kvalitet på livet och jag känner mig betydligt mer lycklig.

Det jag jobbar med nu är självklart att behålla min normala relation till maten men framförallt relationen till min kropp. Min kropp har landat på den vikten den vill vara på naturligt och det har varit svårt att acceptera. Jag vet intellektuellt att jag har en sund kropp idag som fungerar som den ska. Men ändå är det psykiskt tufft att se mig i spegeln och aldrig bli nöjd. Till och med hata det jag ser. Men det är också en del av ätstörningen att det är så. // Isabella Löwengrip

Hennes kommentarsfält fylls nu av kärlek och stöd och följarna skriver att Isabella är både stark, inspirerande och modig som delar med sig av det här. 
Det tycker jag också.
Jag tycker det är SÅ viktigt och betydelsefullt att en så stor profil som Isabella vågar prata om det här, och delar med sig om att hon faktiskt tagit sin ätstörning på allvar, att hon sökt hjälp och verkligen vill bli frisk.

Att vara en karriärskvinna blev min identitet. Ju mer jag bredde ut mina vingar och tog min an nya jobbmål (Löwengrip fanns i flera länder) så blev barnens pappa mindre förstående. Det fanns ingen som hejade på mig hemma utan jag skulle helst inte ringa jobbsamtal eller maila efter hämtning av barn så jag fick sitta inne på toaletten och messa och maila. Vi hade olika syn på min karriär och tiden den upptog.

När Sheila gifter sig i september 2016 så bestämmer jag mig under middagen att det är dags att lämna. Känslan bara landade i knät på mig när jag satt där med varmrätten och småsnackade med bordherren. Det var dags.

Det var en enorm kraft som sipprade igenom kroppen. Kraft, glädje, sorg och pirr på samma gång. När vi kom hem så berättade jag och under våren så skiljdes vi. Jag har inte ångrat det en enda sekund i livet. Allt har en mening och några år senare kom Paul in i mitt liv <3 //Isabella Löwengrip

Isabella skriver ett inlägg där hon kommenterar gamla bilder, som mest kommer att handla om hennes relation till sin exman och anledningarna till deras uppbrott. 
Vissa tycker att inlägget är toppen medan andra reagerar på sättet Isabella skriver om exmannen och tycker att hon både lämnar ut och smutskastar honom samt kränker hans integritet.
Isabella själv verkar inte ha någon förståelse för reaktionerna och tycker inte att hon hänger ut honom mer här än hon redan gjort i sin bok.

Jag tycker att den här sista kommentaren förklarar på ett bra och tydligt vis varför man kanske ska vara lite försiktig med vad man skriver om sina barns pappa:

Jag skriver detta för att du bör fundera på hur du skriver om Odd och ert äktenskap om du nu måste skriva om det. Era barn kommer läsa detta förr eller senare och jag tror inte du förstår hur sårade de kan bli över att deras pappa blir smutskastad så där.

Vad tycker ni?