Jag spelade in en podd med Avanza idag och vi skulle prata om ”girl math”. Alltså att kvinnor köper väskor som investering. Jag tog med mig denna LV-väska dagen till ära. Den är säkert 13 år. Modellen har faktiskt ökat i värde. Men jag har slarvat bort kvitto och äkthetsbevis så då vet jag inte vad värdet skulle vara. Och det är väl just precis det – Ska man ”investera” i väskor så behöver man i princip ha dom inlåsta – Oanvända. En chanelväska som man ställer på marken ibland och har insidan färgad av en läppspenna utan lock säljs liksom inte lika dyrt…. (note to self)…

Trots att väskor HAR gått upp i värde så är det inget jag rekommenderar, håll dig till fonder, aktier, sparkonto med höga räntor och amortering. Väskor får liksom vara en bonus… :- ) // Isabella Löwengrip

Uppfriskande med någon som säger så här om påståendena att det skulle vara en investering att köpa en ny märkesväska. 
Isabella har gästat en podd för att prata om ämnet och säger att ”om man nu ska ”investera” i väskor så bör man hålla dem inlåsta och absolut inte använda dem, för minsta lilla slitage sänker så klart värdet på dem.
Det finns säkerligen väskor som ökar i värde, som de från Hermés, men det måste väl ändå vara undantaget som bekräftar regeln?

Hur kul är det, att köpa en dyr väska och sen stoppa den i bankvalvet eller ha ett väskmuseum bakom tjocka glasrutor hemma att beundra på avstånd?
Det är det kanske? Som att investera i konst?

Gällande ekonomin så betalar Paul hälften för barnen när det gäller mat och resor. Nu när vi bokade Japan så tog Paul barnens biljetter. Paul tog hela resan till Thailand över sportlovet. Men typ om det behöver köpas nya skidkläder, julklappar eller terminsavgifterna så sporterna så är det alltid jag. Alltså alla vardagsutgifter.

Så det är rätt jämnt, tror jag? Jag hade inte räknat med att Paul skulle betala så mycket för barnen så det är väldigt snällt. // Isabella Löwengrip

Av Isabellas kommentarsfält så är åsikterna kring bonusbarn och pengar lika spretiga som ett gammalt överkört påskris från i fjol.
Vissa tycker att man ska dela 50/50 på allt, oavsett familjekonstellation, medan andra tycker att det är en självklarhet att dela upp saker beroende på vems barn det är. Det här verkar vara en känslig fråga för vissa eftersom jag tror det ligger en hel del värdering, eller rädsla för värdering för det egna valet eller beslutet, men det borde det inte vara tycker jag.
Det som funkar för den ena familjen, funkar inte för nästa och så länge alla är nöjda och glada med det val man gjort för den egna familjen, så är det väl det allt som betyder något?

Hur gör ni?

Åh igår gjorde jag något väldigt roligt. Jag besökte Googles huvudkontor och åt lunch med Sverigechefen Anna Wikland. Det är verkligen en förmån i mitt jobb, att ha möjlighet att luncha med så häftiga människor. För några veckor sedan åt jag ju lunch med Statsministern och för några år sedan Cristina Stenbeck. Jag har bara fått ett enda nej av alla mina lunchförfrågningar och det var från Göran Persson. Nu i efterhand kommer jag inte ens ihåg vad jag hade för idé. // Isabella Löwengrip

Jag undrar varför Göran Persson sa nej, när mer eller mindre alla andra verkar tacka ja till lunchförfrågningar från Isabella Löwengrip?
Spontant skulle jag gissa på att det handlar om okunskap, att han med största sannolikhet inte kände till henne, eller den värld som hon representerar. Om det var under tiden han satt som statsminister så är det inte så konstigt, det var ju ett tag sedan. Idag har nog de flesta, i alla fall politiker, förstått nyttan med att synas tillsammans med influencers.

Vilken svensk skulle ni helst luncha med? 
För mig finns det ingen tvekan, jag skulle offra min ena hand för en möjlighet att sitta ner med Max Martin och fråga honom om hans kreativa process. Jag har till och med drömt om det, att jag fick sitta med i studion när han spelar in med P!NK.
Det hade varit drömmen. DRÖMMEN!

Paul skulle lägga till båten och hoppa till bryggan. Men han tar ett kliv på en y-bom i stål (den separerar båtplatserna) och halkar så hela  hans kroppstyngd föll hårt på bommen i stål. Av någon magisk kraft så lyckades han häva sig upp med halva kroppen i vattnet, upp på bryggan istället för att trilla i. Men där vrålade han av smärta och bara sjönk ihop.
Marcus (vår vän) och jag visste inte om de var ryggen som var skadad/bruten eller revben så det blev väldigt tumult. Jag ringde 112 och sedan fick vi vänta in ambulansen. Paul var helt vit i ansiktet. Vi ville inte röra honom så han låg där med halva kroppen på båten (den var helt still) och halva på bryggan. Vi hämtade täcken så att han inte skulle frysa. // Isabella Löwengrip

Det blev en dramatisk avslutning på helgen för hela familjen Isabella Löwengrip, efter att hennes sambo halkat när han skulle lägga till båten. Efter att ha ringt 112 kom Paul iväg till sjukhus i ambulans, men enligt Isabellas blogginlägg så gick allting bra och han är hemma igen men brutna revben, men ingenting annat farligt.
Har man någongång brutit revbenen så vet man hur överjävligt ont det gör, och då är det en föga tröst att det inte är ”farligt”, men som Isabella skriver – det hade kunnat vara mycket värre.

I kommentarsfältet under inlägget skriver Isabella att Paul har bra läkekött, så han är med största sannolikhet tillbaka på fötterna inom kort. Tur i oturen att alla sommaren reklamresor och liknande är avklarade nu, för det hade nog kunnat bli en smula komplicerat att genomföra med brutna revben.
Krya på dig, Paul!