När jag kom hem kände jag mig så ledsen att jag gick och la mig igen och sov till 11.00. Innan jag somnade sa jag till Paul ”Jag tror att jag håller på att bli deppig”. Jag kände mig så otroligt låg. Varpå Paul svarade ”Nix, det är bara social baksmälla. Jag känner ju dig”. // Isabella Löwengrip

Jag kan absolut känna igen mig i det här Isabella beskriver med ”social baksmälla”.
Mitt behov av återhämtning ökar hela tiden, men jag ser det som själavård, snarare än som någonting negativt.
Hur är det med dig?

Jag skulle dela upp min personlighet såhär: 25% konservativ tant som gillar lyx, 25% entreprenör, 25% hemmafru/mamma och 25% vill vara ute i naturen – vandra/segla etc.

Hur delar ni upp era personligheter i stora drag? // Isabella Löwengrip

Jag vet inte ens om jag vill försöka konkretisera ner mina olika delar personlighet så här, jag tror nämligen de kan variera i procent.
Ibland är jag mer och ibland är jag mindre någonting, men tycker konceptet är intressant.
Det ändras förmodligen även i stor beroende på ålder, och vissa saker jag trodde mig veta om mig själv, har visat sig inte alls stämma, allt eftersom jag blivit äldre.

Kan ni procentuellt kategorisera era personligheter så här?

 

Sjukaste jag läst. På riktigt. Han är väl strax 70 år gammal? Och resonerar så?Ryser av äckel. Stackars Bella. Det här är på riktigt en anledning till att göra slut tycker jag. En annan anledning är ju att han ser ut så här. // Julia Frändfors

Jag undrar hur många ansiktslyft han behövde för att känna sig ”hel”? HAJ! För övrigt är det sånt här som kontrollerande och manipulerande män säger till en. Det är alltså en ENORM red flag HUGE // Julia Frändfors

Jag verkar inte ha varit den enda som reagerade på Pauls inställning till Isabellas barn och hur hon inte får säga att hon inte känner sig hel utan barnen för då blir han lite putt.
Julia Frändfors reagerade så här när hon läste mitt inlägg, och tja….hon säger det väl på det sätt som min otroligt goda uppfostran och förmåga att väga mina ord på guldvåg satte stopp för, hehe…
Det här får inte Paul att framstå i någon vidare bra dager, men om vi ska vara en gnutta rättvisa så är han inte snudd på 70 år gammal utan utan snarare nyss fyllda 56.
Jag undrar om Isabella insåg det när hon postade det här inlägget? Gamla Isabella hade förmodligen haft en hel kolumn i sitt excelark dedikerad till Paul, men nu för tiden är jag är inte lika säker att det finns med medveten strategi bakom.

Vad tror ni om alltsammans?

Barnen är här! Jag är hel igen! Men jag har lärt mig att inte säga så när Paul hör för han tolkar det som att jag inte är hel när jag bara är med honom. Att det livet liksom inte är tillräckligt. Jag förstår hur han tänker men mitt svar är inget han vill höra. Hur lycklig jag än är med Paul så känner jag inte att livet är 100 % bra, eller att jag är helt lycklig – Om inte barnen är här. Är det elakt av mig att säga så? // Isabella Löwengrip

I Isabellas klommentarsfält skriver de allra flesta att man nog inte kan förstå kärleken till sina barn om man själv inte har några, och det kan jag nog hålla med om. Jag kan inte förstå hur det känns att längta sönder efter sina barn, samtidigt som jag inte tycker det är någonting konstigt att känna så.
Jag hade nog snarare ifrågasatt om en förälder inte saknade sina barn eller kände det som att någonting saknades utan dem. Det hade väl varit ett tecken på ett ganska dysfunktionellt föräldraskap, att inte sakna sina barn?
Eller tänker jag fel här?
Paul får nog kanske ta sig en funderare vad gäller det egna egot, om han känner sig hotad av Isabellas kärlek till sina barn.
Från en bonusförälder till en annan så måste jag säga att det är ett ganska barnsligt sätt att resonera på, och att det är någonting Paul själv i så fall behöver jobba på.
Isabella bör göra noll och ingenting åt saken.

Vad säger ni?