Ja, det blir två inlägg om Isabella idag, men jag ville inte blanda innehåll hej vilt i ett och samma inlägg så därför gör jag så här. 

Jag trodde länge att Isabella var immun mot negativa kommentarer – varje klick är ju trots allt pengar i hennes ficka – men tydligen inte längre. Excelarket verkar ha gått i graven, för numera kallar hon det år av trakasserier.

I en kommentar under det här inlägget berättar hon att ”hennes säkerhetsbolag och deras IT-avdelning” snart har namn och personnummer på den som kommenterar under aliaset Isak Griplöv, och därefter väntar polisanmälan. Hon påstår också att hon sparat varenda kommentar personen någonsin skrivit på både blogg och Instagram. Men hur långt tillbaka snackar vi egentligen om då? Två år? Fem? Tio? Sedan Lunarstorm?
Det låter knappast som den ”Obrydda Bella” hon själv i alla år hävdat att hon är, utan nu vill hon ta i med hårdhandskarna, och min fråga blir då: är det här rätt väg att gå – eller hade det varit smartare att bara ignorera dessa kommentarer? Risken finns förstås då att hennes kommentarsfält förvandlas till ett öppet avlopp, ungefär som det jag beskriver i det här inlägget, och det är ju inte så kul.

Samtidigt vill hon nog undvika att hamna i samma sits som Magdalena Graaf här ovan, som till slut hotade med att stänga sitt kommentarsfält helt.
Skillnaden är att Isabella faktiskt skulle förlora rejäla intäkter på ett sådant drag – garanterat mer än Magdalena – och det vet hon nog själv också. Men….jag är inget facit här och har aldrig varit i en liknande situation som Isabella, så jag kan inte med säkerhet säga vad jag hade gjort…

Vad tänker ni om alltsammans?

I tolv år höll Isabella Löwengrip sin son Gillis ansikte borta från sociala medier, med samma policy som fortfarande gäller för dottern Sally, men det är också ungefär där gränsen dragits. Ansiktena har dolts, men allt annat är exakt så utlämnat som bara en influencer kan göra. Från blöjbyten och sömnproblem till diagnoser, familjeterapier och skolgång – barnen har i praktiken varit en bärande del av Löwengrips varumärke, bara utan att visa sina ansikten.

Och nu är vi där igen.
I sina senaste inlägg (här och här) berättar Isabella hur Gillis skadat sig så pass allvarligt att han fick åka ambulanshelikopter till sjukhus. Detaljnivån? Låt oss säga så här: man får känslan av att läsa en blandning av en följetong och en avrapportering från akuten. Ambulanshelikoptern? Check. Smärtsamma detaljer? Check. Mammans känslor i centrum? Självklart check.

För en gångs skull köper inte Isabellas läsare det här, utan folk undrar verkligen hur långt man egentligen kan gå för att skapa innehåll.
För det här är inget nytt beteende utan hon har för vana att så gott som dagligen krydda sina inlägg med olika utlämnande beskrivningar av barnen, som hon ibland bygger hela blogginlägg på.
Det finns ett mönster här: barnen som byggstenar i varumärket, oavsett hur kränkande det hon publicerar är.

Hennes försvar den här gången?
Att hon “uppdaterar om sitt vardagsliv” och därför inkluderar sina barn.
Som om en ambulanshelikopter på uppfarten är samma sak som att lägga upp en story om ett misslyckat tårtbak.
Det finns många olika sätt att se på, eller närma sig den här problematiken, men för mig är det när gränsen mellan vardag och content suddas ut, blir barnens integritet den valuta som betalar för klick, likes och räckvidd, och jag kan inte låta bli att undra: om det nu var så viktigt att dölja barnens ansikten, varför fläker hon samtidigt ut dem på det här viset?

Är det här ännu ett kapitel i en lång rad av övertramp – eller bara business as usual i Löwengrips värld?
Vad tycker ni?

---

Isabella erkänner att bloggen och sociala medier gått på halvfart i sommar – och hon har älskat det. Hon har lämnat mobilen i väskan, sovit till 10.30 (allt senare ger lätt ångest), badat, läst böcker och ätit gott. En riktig semester utan press alltså.
Trots några påminnelser i inkorgen har hon medvetet tagit en ordentlig paus. Igår blev det en snabbis till Lidingö för att lämna barnen till Odd och hunden till pappa, samt fixa manikyr och pedikyr efter en barfotavänlig sommar.
Bloggtempot?
Kommer tillbaka – men hon drar ut på semestermoodet lite till, trots att det finns de i kommentarsfältet som klagar på den dåliga uppdateringen.

Borde influencers aldrig få vara lediga, eller tycker du att det är helt okej att ssemesterslappa till sig lite som Isabella gör?

Tänk om de visste hur bra de har det – tre, ibland fyra utlandsresor om året. Över nyår reser vi till de italienska alperna, och nästa sportlov blir det Zermatt. Förra året var det Tanzania, året innan Japan och alperna. Jag har jobbat hårt för att kunna ge dem det här livet. Det har slitit – både fysiskt och psykiskt – men nu känns det som att jag står på andra sidan. Och det var värt att gå igenom allt.

Visst är deras barndom kanske inte helt vanlig, men jag tänker att om det är något man får skämma bort sina barn med, så är det upplevelser. Det är något som aldrig kan skada. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip har skrivit ett blogginlägg omg hur bra hennes barn har det som får resa utomlands flera gånger per år, vilket får vissa att ilskna till. Kritiken låter inte vänta på sig, och här kommer ett axplock av den.

Kommentarsfältet kokar.
Frånvaron när barnen var små ifrågasätts, och nu när kompensationen kommer i form av dyra resor tycker många att “kärlek” kanske inte är något man kan checka in via SAS för att få. För medan Isabella radar upp Sardinien, skidresor och honeymoon-hotell undrar följarna varför barnen inte ens verkar ha satt sin fot i Astrid Lindgrens Värld eller Legoland – alltså semestrat i Sverige. “Andra kulturer” verkar mest betyda middagar med Lidingövänner på olika breddgrader. Miljöaspekten nämns också – där Isabella kallas både “oansvarig, egoistisk och överklass”, och som grädde på moset funderar vissa över logiken att bygga en stuga i Idre samtidigt som skidresorna går utomlands.
Kanske är Idre mer ett contentprojekt än ett faktiskt semesteralternativ?

Tankar?