Jag har skrivit om dessa dropp tidigare, exempelvis använde Elena Belle och hennes vänner det efter några intensiva dagar på Coachella, men nu verkar det bli vanligare och vanligare så det är kanske inte så konstigt att Isabella Löwengrip är eld och lågor över skönhet i medicinsk- och persiko-form.

Det är något väldigt 2026 över att boka intravenös återhämtning mellan möten. Som att kroppen bara är ännu ett projekt som ska optimeras. Lite Excel-ark, lite vitaminpåse.
Men visst. Ska man ändå maxa livet kan man lika gärna göra det direkt i blodomloppet.

Glow big or go home. 💉✨
Shoot for the stars, friends!

Isabella Löwengrip är i Thailand och visar upp familjens aktiviteter (och annat) och som så ofta där det finns klart, turkost vatten så ska det plaskas runt på ytan med snorkel och cyklop på.
Isabella har dagen till ära klätt sig i en helkroppsdräkt för att skydda sig mot solen och brännande maneter, men lyckas så klart simma rakt in i ett stim av sådana och bränner sig rejält.
Handen, halsen, fot och mage blir brända och på Instastory visar hon nu upp skillnaden mellan sina båda händer, där vänsterhanden är den som blev bränd.

Trots att hon tagit både antihistamin och alvedon så vill smärtan inte ge med sig utan handen gör nu ont och dunkar, med strålning ut i fingrar och underarm. 
Kanske dags att leta upp medicinsk expertis?
Det måste ju ändå vara en ganska vanlig företeelse med brända turister tänker jag?

Så nu ska man alltså inte bara vara rädd för att bli uppäten av hajar om man åker till Thailand, utan även maneter? Om jag någonsin åker dit så ska jag hålla mig i poolen och i vattenbrynet, men det finns säkert farligheter även där.
Badkaret – kan det vara hyfsat säkert från livsfara om man inte är gift med en frikyrkopastor?

Visa det här inlägget på Instagram

Är det inte lite intressant att Isabella Löwengrip går in och läser i sitt kommentarsfält och dementerar kommentaren om att hon skulle ha retuscherat sina bilder, samtidigt som den här långa tråden om hennes plastikoperationer ligger obesvarad?
Tystnad. Det är tyst. Knäpptyst.
Det är nästan så att man kan höra de thailändska syrsorna spela.
För mig är det något med prioriteringarna här som skaver. En kommentar om retuschering – pang, in och dementera. Viktigt att markera autenticitet. Viktigt att slå fast att “nej, jag har inte fixat bilden”. Transparens! Äkthet! Inga filter här inte, minsann.

Och ja, man kan absolut argumentera för att ingen är skyldig oss någon redogörelse för vad de gör med sina kroppar.
Men, när man har byggt ett varumärke på just sitt ansikte, sin kropp, sitt utseende och sin “resa” – när man tjänar pengar på att sälja drömmen, idealet, glowet, och allt som hör kropp och utseende till, då blir det genast mindre svartvitt. Då är det inte längre bara en privat angelägenhet, utan en del av affären.

Det är det här som gör tystnaden så talande, i alla fall om du frågar mig.
Så tycker jag, vad tycker du?