Så inleder Isabella Löwengrip sitt klipp på Instastory.
Vad tror ni det är som hon vill kommunicera som är så viktigt? I denna kommuniké uppdelad på två klipp?
Någonting med Covid-19? ”Black Lives Matter”? Donationer till Giving People? Cancerfonden?  Självmordprevention?

Du hittar svaret i videon längst ner. (CLICK BAIT! Någon gång måste jag också få…) 😉

Tack för tips!

Gillis och jag var superstolta när vi kom till skolan men tyvärr var det direkt en förälder (som såg att jag hade en köpebox med mig) som sa ”Tänk att det finns föräldrar som köper tårta”. Jag har en ganska bra självkänsla men där och då sjönk självförtroendet till botten. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip fiskar efter sympati på sin blogg gällande den äggfria tårta som hon absolut inte kunde baka själv utan med ljus och lykta eftersökte på Instagram och som en läsare istället bakade åt henne.
Det är MÅNGA kommentarer under inlägget som inte alls tror att detta är någonting som faktiskt hänt utan som Isabella tagit från det berömda excelarket.

EN person försvarar Isabella med samma intensitet som ”the artist formally known as ”Stollis” brukar göra här inne hos oss och kommer förmodligen kräla över hit så fort det här inlägget publicerats.
Dock måste jag hålla med ”Veronica” – det finns vissa kommentarer som ser ut att vara postade av en och samma person, eller vad tycker ni?

Så köpetårta?

Sen vill jag tillägga: ”INTE ALLA KÖPELÅDOR”!!!!
När jag bakar cupcakes och tar med mig så har jag dem ofta i en ”köpelåda” för det är enklare att transportera. Jag har köpt mina på Dollarstore men innehåller är likväl hembakat. (Ej samarbete) 😉

Jag valde ut fyra olika frågor från hennes frågestund som handlar om fyra olika saker som jag tror ni kommer finna intressanta.
Jag har redan fått en kommentar om den understa frågan, om barnuppfostran, att det är ett ovanligt sätt för föräldrar att se på sitt liv tillsammans med barnen.
Att barnen fått anpassa sig efter mammans liv snarare än tvärt om, men kanske kan det ha att göra med att Isabella haft hjälp med barnen och på senare år som mest haft dem 50% av tiden?
Eller så ser man det kanske inte som att man ”anpassar sig” efter barnen utan att det är en naturlig förändring man själv vill göra och då känner att det är ens eget val och ingenting man gör för att man ”måste”?

Ni som har barn – Anpassade ni er efter barnen när de kom och kändes det som en uppoffring eller som en självklarhet?

Är inget engagemang bättre än ett oengagerat engagemang?
Isabella inleder det här inlägget med #blacklivesmatter och spenderar sedan det med att prata om sig själv, hur hon spelar golf, går på restaurang och dricker bubbel för att avsluta med en pliktskyldig rad om sin rubrik/titel.

Hade det varit bättre om hon inte hade tagit upp ämnet alls, snarare än göra det på det här sättet som framstår som aningens världsfrånvänt?
Många av er verkar tycka det med tanke på mängden mail och tips jag fått om saken. 😉