Bloggbevakning/Trendenser:

Bloggen Trendenser är ingen jag bevakar för den här bloggen men ser deras namn ploppa upp då och då hos mina kollegor på Bloggkommentatorerna.
Tydligen finns det en kategori på bloggen som kallas ”Look alikes” eller ”Lika som bär” där hon jämför dyra designprylar med billigare kopior, kopior som är mer eller mindre snarlika originalet trots att det kan diffa ganska många tusenlappar mellan produkterna.

I sitt senaste inlägg – och det BK skrev om – så berättar Frida Ramstedt anledningen varför hon skriver om detta och hur det tas emot av läsare och företag:

Min bloggkategori ”Lika som bär” eller Lookalikes (där jag lyfter fram exempel på liknande produkter) väcker blandade känslor hos er läsare. Några misstolkar inläggen som budgettips medan andra är glada för att jag vågar sticka ut hakan och kritisera kedjorna som härmas. Vissa blir arga och tycker att jag skammar dem som inte har råd med originalen, medan andra tycker det är jättebra att jag synliggör och creddar förlagorna.

 

Företagen blir förstås upprörda när de pekas ut som härmapor, medan formgivarna hör av sig och är tacksamma för att mina inlägg hjälper dem i deras juridiska processer. Det är nämligen lättare att hävda sin rätt om även allmänheten har uppfattat likheterna. Det handlar inte alltid om ren kopiering, men ganska ofta om en medveten snegling på andras idéer och storsäljare. Man kan tycka mycket om det här och man måste inte hålla med – men jag fortsätter ändå. Inte minst eftersom ingen etablerad inredningstidning tycks vilja ta debatten. Istället för att fråga mig varför jag envisas att skriva om lookalikes tycker jag att ni borde fråga chefredaktörerna varför de inte vågar ta i frågan.//Frida Ramstedt

Linn Olsson:

För några dagar sedan slog vetskapen om att hennes häst Soraya blivit utdömd ner som en bomb hos Linn Olsson. Hon hade ju bara varit lite halt och varm om benet och det det här beskedet var nog det sista hon förväntat sig.
Det var många som undrade om hon kunde bli triangelmärkt eller kanske få bli mamma och nu har Linn lite närmare gått in på vad det är som hänt:

Soraya har skadat sig så illa så att hennes nerver längst med benmärgen förstörts och slår ut hennes balanssystem. Hon kan inte placera sina bakben korrekt ens i skritt och avviker kraftigt på alla neurologiska tester. För att citera mina papper från veterinärerna:
”(..) observera att hästens nedsatta balans medför en säkerhetsrisk vid hantering, använd gärna lina och undvik trånga utrymmen”. 

Jag har undersökt alla tänkbara möjligheter. Det uteslöts nästan direkt att hon skulle gå att rida på igen. Hulkande frågade jag ut alla inblandade veterinärer om operationsmöjligheter, frågade om det går att låta henne bli mamma, om hon kan vara smärtfri som sällskapshäst. Jag kan inte ens formulera svaren, men jag tror ni förstår.
[…] Hon är hemma i sin box och behandlad på alla tänkbara sätt. Men prognosen är nattsvart. Jag har varit noga med att allt måste få vara som vanligt för henne. Eftersom det värsta hon vet är förändringar så kommer vi stå kvar på träningsanläggningen där hon får ha alla sina vardagsrutiner – förutom någon form av fysisk aktivitet då, förstås. Jag måste få åka tåget, köra den lilla vägen och möta henne lite till. Ge behandlingen en chans även om jag ser i allas ögon att de gör det för min skull, för att ge mig tid. Och jag måste ha tiden. Använda den för att förlika mig med att allt det som är vi och var vårt gått i tusen bitar. 
[…]

Allt är en enda bottenlös röra just nu, förutom två saker:

1. Jag skulle inte vilja ha haft ett hovsteg, inte en hand genom manen eller ett gemensamt andetag ogjort. Raya har lärt mig så mycket mer än att rida dressyr.

2. Jag vill aldrig mer vara hästägare. Jag gör inte detta igen.

Jag förstår henne.
Först behöva avliva Morris Moor och behöva genomgå en lång rättsprocess och nu detta? Det är mer än någon enda människa ska behöva klara av och mitt hjärta svider för hennes och Sorayas skull.

Therese Wickman:

Häromdagen lyfte jag fram Magdalena Graafs son Charlie som valt en guldjacka som han tyckte var superfin och även mina gudsöner som älskar allt som glittrar, är i färg, med enhörningar, Hello Kitty, paljetter och allting däremellan.
Magdalena var rädd att någon skulle säga till Charlie att han valt en ”tjej-jacka” och att det skulle leda till att han inte länge vill ha den på sig.
Det är tråkigt men barn säger sådana saker ibland, och då kan man ju börja undra var de fått dessa idéer och tankar ifrån?
Hmmm…kan det möjligtvis vara hemifrån?
Ja, det kan det! Och vet ni vad! Det är illa nog att föräldrar pratar så här med sina barn och lär dem att dela in killar och tjejer i olika fack och tycker illa om de som inte stannat i sitt fack. Tycker illa om de som vågat välja kläder som de tycker är fina, oavsett om det står kille eller tjej det står på väggen ovanför hyllan med kläder.

Men vet ni vad som är betydligt värre än så?
Jo, det är när dessa livrädda, inskränkta föräldrar – vars största skräck i livet verkar vara att få ett barn som visar sig vara annorlunda på något vis – ger sig på en mamma och talar om för henne att det är hennes fel om hennes son blir mobbad i skolan eftersom hon låter honom bära tights som de anser vara för tjejer.
Alltså, ni föräldrar…som skriver så här till Therese Wickman och hennes son Kidh?
Vad är ni egentligen för människor?
Är er största skräck i livet att få ett barn som inte passar in i det könsnormativa fack som ni skapat? Är det er största skräck att få en son som vill ha på sig tyllkjol och hårspännen eller en dotter som hellre leker krig i skogen än sitter inne och leker med Barbie?
Är det de värsta som skulle kunna hända er?

Att en pojke gillar att ha på sig lila tights med pandor på betyder inte att han kommer växa upp och bli det senaste tillskottet i After Dark med klackskor, fjärderboas, peruk och smink… men även om han skulle bli det så är det ingenting konstigt, fel, märkligt eller hotfullt i det.
Det är föräldrar som ni som överför sina rädslor, fördomar och inskränkthet till sina barn som skapar nästa generations mobbare.
Jag ger mig fan på att ni är människorna vid kaffemaskinen på jobbet som drar bögskämt och raljerar över #metoo-kampanjen. Ni som är så jäkla rädda för allt som är annorlunda att ni förmodligen inte ens vågar testa en ny typ frukostflingor eftersom det okända är så himla läskigt och obehagligt.

Ni borde skämmas!
Dra av er skygglapparna innan ni förstör era barn för all framtid med er inskränkthet!