Jag vet inte vart jag ska börja idag. Känner mig helt slut och tom i huvudet. Jag har gråtit hela dagen. Så fort någon säger något så gråter jag. Jag skulle ringa och gratta min kompis på födelsedagen, men fick inte fram ett ljud och sen bara grät jag i telefonen. En dagispappa frågade hur vi mår, så grät jag och gick. Nu förstår jag varför läkarna säger att de flesta föräldrar tycker den här perioden är värst. Kortisonet är så hemskt. Corinne har blivit ett litet monster.
[…]

Jag kom hem men hon fortsatte att vara kaos och ville gå ut igen, så tillslut bättrade jag på mina kläderna och gick ut i en timma till, fast jag höll på att frysa ihjäl. Sen fick jag nog och gick in fast hon blev så arg. Då skrek hon hemma i 20 minuter okontrollerbart tills hon tittade upp och log och bara ”hej äta glass nu”. Det är som att det slår slint i hjärnan. Det går inte att förklara det här beteendet men det är något ”serious shit” i den där medicinen som skrämmer mig.//Alexia

Jag har skrivit om Alexia Kafkaletos tidigare och om hur hennes dotter C drabbats av leukemi.
Tydligen finns det olika grader i helvetet och inte nog med att Alexias barn är sjukt och hon anklagats för att utnyttja dotterns sjukdom för att få en större blogg, nu har hon behandlats med höga doser kortison som förvandlar henne (dottern) till ett ”monster”. (Alexias ord)
”C”  blir arg, ledsen och får utbrott som inte går att trösta bort och desperationen som skriker genom skärmen när jag läser Alexias inlägg är så rå och så skoningslös att jag blir alldeles kall.
Jag har inga egna barn och har således inget ”mammahjärta” som det talas så mycket om, men jag har ett hjärta som rymmer mina bonus och gudbarn och det hjärtat går sönder när jag läser Alexias inlägg.

Det här inlägget skrev Alexia för en vecka sedan och jag har flera gånger funderat på det och på hur jag har velat skriva om det men har inte vetat hur. 
Idag bestämde jag mig för att skita i att formulera det perfekta inlägget för när någon går igenom en kris och bara berätta för er som inte känner till Alexia och hennes familj sedan innan.
Det har gått en vecka sedan hon publicerade det här inlägget, och av vad jag utläsa från de senaste dagarnas inlägg så verkar det gå åt rätt håll.
”C” är snart klar med den här kortisonbehandlingen.

Har ni några uppmuntrande ord, en lingvistisk kram eller någon annan form av cyberkärlek – lämna den i så fall HÄR till Alexia och familjen.

Right?

Obs! Inlägget kan innehålla spår av nötter och ironi!

Uppdatering!
Jag vill be Linda om ursäkt för att jag satte det här inlägget i hennes kategori och kopplade ihop henne med droger när hon bara är med på den här filmen och inte heller har någon påse runt halsen. 
Hon är den enda som har en kategori här inne så därför hamnade inlägget där helt enkelt om någon undrar varför.

När en influencer hör av sig till mig så tar jag alltid det på allvar – till skillnad från när en och samma anonyma skribent lämnar mängder av kommentarer som alla håller med varandra under olika namn med på samma ip-nummer. 
Jag är självklart ledsen att Linda tog illa vid sig av inlägget för det var aldrig menat att vara något annat än skämtsamt, men det får jag ta på mig.

Jag vill även säga att jag uppskattar era kommentarer om detta – ja, ni som inte lämnar 18 kommentarer under olika namn med på samma ip – för ni får mig att tänka ett extra varv på hur saker kan uppfattas oavsett mina intentioner.
Ni hade rätt, jag hade fel. 

Maxinne Björk:

Jag är lite osäker på vad deras ”halsband” innehåller men att det är påsar med någon typ av vitt pulver som får agera dekoration – det är jag på det klara med.
Kanske är det tvättmedel ifall de skulle få ett uppdämt behov av att behöva handtvätta någonting i handfatet på krogtoaletten?
Kanske är det majsmjöl att reda med vid händelse att de beställer in en sås som är på tok för tunnflytande för deras smak?
Kanske är det varuprover på ett translucent löspuder om deras pannor blir för blanka på dansgolvet?
Kanske är det oblandat väteperoxid om de kommer på att de helt plötsligt vill bleka överläppen, eller varför inte ett ögonbryn eller två?

Kanske är det den nya modeflugan? 
I så fall vill jag bara meddela att jag från och med nu kommer se mig själv lite som ett modeorakel bland influencerna.
Kanske vill Maxinne köpa mitt hårspänne för att matcha med sitt eller kompisens pås-halsband?
Lägg ett bud – jag är inte omöjlig! 🙂

Tillägg: Givetvis har jag ingen aning om vad som finns i de där påsarna! Jag tvivlar starkt på att det här något olagligt för då skulle de ju knappast lagt ut filmen, eller hur?

Tack för tips! 

När jag var i Lance ålder så fanns det så klart saker – materiella oftast – som var såååååååå viktiga att ha för att ”känna sig rätt”.
Jag antar att dessa ”trender” var ganska så lokala, för jag inte tänka mig att hela Sveriges ungdomar gick runt i likadana kläder och skor då? Det fanns ju inte alls samma spridning då som nu. Nu kan ju en trend utvecklas praktiskt taget över natten via sociala medier.
Ett tag var det Levis 501’or och den där lilla röda lappen på högerficka fick absolut INTE vara bortklippt, och innan det blev viktigt så kändes det som att meningen med livet stod och föll med ifall jag fick ett par vita Nike-skor med blå logga som absolut inte fick vara för tight snörda. Jag fick aldrig riktigt till den bär ”bullen” på ovansidan som var ack så viktig.
Typ dessa fast inte riktigt lika klarblå utan mer ljusblå logga.
Ett tag var det ett par svarta gympadojjor med tre vita ränder som en inflyttad tjej från Stockholm hade och sådana var jag ju tvungen att ha för att inte gå under. Jag undrar vad det kan ha varit för märke? Adidas kanske?

Nådde trenden med farfarströjor er? Ni vet de där med tre knappar i halsen?
Helst skulle man ha en sån och sedan en flanellskjorta med upprullade ärmar över så att farfarströjans ärmar stack ut under. Även hoodies från Champion och Acqua Limone var hett, och hade man inte råd med det så fick det bli en från Fruit of the loom.
Det var ungefär på den nivån som de Emmabodiska och Nybroitiska modeflugorna höll sig.
Okej, och chokers!
Chokers var ett måste och jag avskydde dem då och jag avskyr dem nu. Det känns som att jag håller på att strypas så fort jag sätter på mig ett sådant halsband.

Med det sagt så vänder jag min uppmärksamhet mot unge herr ”Balancelot” här ovan som verkar känna för Bentleys, Rolex och Gucciprylar som jag kände för mina Nikeskor och då måste jag fråga…
Är detta någon ny trend som spridit sig bland kändiselitens avkommor eller har det alltid varit så här i Stockholm?
Herregud, hade någon sagt Louis Vuitton till mig när jag var 15 så hade jag inte haft en ANING om vad det var. Jag tror inte det fanns en enda butik i hela Kalmar län där man kunde köpa LV eller något annat liknande märke.

Vad är er teori?