Imorgon ska jag göra det, ringa och boka tid. Beslutet känns utom allt tvivel, i helgen slog Soraya i sitt ena bakben i det andra så att hon har ett långt sår (skrapsår men ändå) på framsidan bakbenet. Just samtalet och planeringen känns så absurd. Jag blir heeelt handlingsförlamad bara av tanken på att koordinera allt runt om. Hur jobbar Tim? När kan Svensk Lantbrukstjänst? Vem jag ska föra över pengar till som ska betala eftersom det ska göras samma dag? När i helvete ska jag vara där för sista gången?//Linn Olsson

Det här måste vara bland det värsta man som djurägare kan ställas inför.
Linns häst Soraya blev utdömd för några veckor sedan på grund av en neurologisk skada som ingen hade kunnat förutspå och efter att ha testat en sista lösning som inte hjälpt så skriver hon nu på bloggen att hon behöver ringa och boka tid för att Soraya ska få somna in och hur det hela känns absurt.

Vad får hon då för kommentarer?
Pekpinnar, kritik och ifrågasättanden kring hur hon hanterat det hela.
Fan, har folk inga spärrar? Linn har haft tät kontakt med veterinärerna och har behövt deras hjälp för att Sorayas försäkring ska gälla och för att säkerställa att Soraya haft det så bra som möjligt de här sista veckorna så att anklaga henne för att vara självisk och bara se till pengarna hon kan få ut är så orättvist och onödigt.
Snälla, hon kommer behöva avliva sin bästa vän och får sådana här kommentarer? På riktigt?
Som tur väl är så kommer några läsare till Linns hjälp så att hon själv slipper försvara sina val.

Ibland ska man bara sitta på händerna en lite extra lång stund och detta är ett sådant tillfälle.

Linn kan nog behöva lite extra kärlek idag.
Skriv den här om du vill stötta henne.

”Klubben för inbördes beundran” kanske vissa skulle vilja kalla det när influencers lyfter upp och hyllar varandra men det skulle inte jag hålla med om.
Musiker gör det hela tiden, de samarbetar och inspireras av varandra så varför skulle inte influencer kunna göra detsamma?
Jag tycker det är fint och jag kan tänka mig att man blir ganska glad när en konkurrent/kollega uppmärksammar en.
För visst är de mer kollegor än konkurrenter? Eller?
Är man konkurrenter om slåss om samma kampanjer som exempelvis modebloggarna gör, men kollegor om det rör sig om exempelvis en modebloggare och en inredningsblogg?

Oavsett så är det kul att se att de uppmärksammar varandra och det vill jag uppmärksamma här.
Uppmärksamma uppmärksammandet liksom…

Jag följer cirka 50 bloggar i veckan och ÄLSKAR ju att läsa bloggar. Det roliga är att mina favoriter ändras alltid och sedan kan favoriter komma och gå. Just nu är min favvoblogg Hugo Rosas. Om ni inte följer honom så borde ni gå in och kika på om det är något för er. Jag och Hugo lever ju rätt så olika liv och dessutom är han besatt av Crossfit (inte riktigt min grej haha!). Men man behöver inte vara lik någon för att uppskatta hens sociala medier. Jag älskar Hugos humor, sättet han beskriver familjelivet och hur generös både han och hans tjej Paula är med deras liv. Man får verkligen komma in och hälsa på digitalt vilket är himla mysigt, roligt och trevligt.//Forni

Lady Dahmer står för vad hon tycker och tänker, hon ursäktar sig inte och det ska hon inte behöva göra heller ? Hon är en utav dom första som välkomnade in mig i den feministiska “klubben” medan andra var snabba på att avfärda mig pga mitt utseende. Det är av henne jag blev inspirerad att skriva denna artikel://Kissie

Så vem vill jag lyfta fram idag?
Jo, nu ska ni få höra..

En kvinna som har det tungt just nu av flera anledningar, där en av dem är terrorrättegången mot Rakhmat Akilov och det är Magdalena Graaf.
Även fast jag inte håller med henne i allt hon skriver så gillar jag att hon presenterar verkligheten som den är. Ibland lite finsminkad och ibland inte alls – precis som livet ser ut.
Några av er kommenterade efter mitt morgoninlägg att jag inte borde fokusera riktigt lika mycket på den delen av influencervärlden som jag faktiskt kritiserar och det har ni rätt i.
Magdalena skriver din blogg på ett sätt som jag önskar att lite fler yngre influencers skulle ta efter men det kanske är en fråga om ålder och mognad?
Kanske vågar man visa upp andra delar av sitt liv än de absolut mest perfekta när man insett att det finns andra saker som är viktigare, eller så orkar man helt enkelt inte bry sig längre om att presentera en skinande blank fasad?

Rakhmat Akilov erkände mordförsök på Magdalena och hennes två söner i tingsrätten igår, trots att han nekat till det tidigare och bara erkände mord på de personer han faktiskt dödade och mordförsök på de han de facto träffade med bilen, men inte på någon annan som var där.
Nu kan hon förhoppningsvis lägga det här bakom sig.
Fy, vilket jävla trauma att vara med om!

Tack för tips!

Jag vet inte vart jag ska börja idag. Känner mig helt slut och tom i huvudet. Jag har gråtit hela dagen. Så fort någon säger något så gråter jag. Jag skulle ringa och gratta min kompis på födelsedagen, men fick inte fram ett ljud och sen bara grät jag i telefonen. En dagispappa frågade hur vi mår, så grät jag och gick. Nu förstår jag varför läkarna säger att de flesta föräldrar tycker den här perioden är värst. Kortisonet är så hemskt. Corinne har blivit ett litet monster.
[…]

Jag kom hem men hon fortsatte att vara kaos och ville gå ut igen, så tillslut bättrade jag på mina kläderna och gick ut i en timma till, fast jag höll på att frysa ihjäl. Sen fick jag nog och gick in fast hon blev så arg. Då skrek hon hemma i 20 minuter okontrollerbart tills hon tittade upp och log och bara ”hej äta glass nu”. Det är som att det slår slint i hjärnan. Det går inte att förklara det här beteendet men det är något ”serious shit” i den där medicinen som skrämmer mig.//Alexia

Jag har skrivit om Alexia Kafkaletos tidigare och om hur hennes dotter C drabbats av leukemi.
Tydligen finns det olika grader i helvetet och inte nog med att Alexias barn är sjukt och hon anklagats för att utnyttja dotterns sjukdom för att få en större blogg, nu har hon behandlats med höga doser kortison som förvandlar henne (dottern) till ett ”monster”. (Alexias ord)
”C”  blir arg, ledsen och får utbrott som inte går att trösta bort och desperationen som skriker genom skärmen när jag läser Alexias inlägg är så rå och så skoningslös att jag blir alldeles kall.
Jag har inga egna barn och har således inget ”mammahjärta” som det talas så mycket om, men jag har ett hjärta som rymmer mina bonus och gudbarn och det hjärtat går sönder när jag läser Alexias inlägg.

Det här inlägget skrev Alexia för en vecka sedan och jag har flera gånger funderat på det och på hur jag har velat skriva om det men har inte vetat hur. 
Idag bestämde jag mig för att skita i att formulera det perfekta inlägget för när någon går igenom en kris och bara berätta för er som inte känner till Alexia och hennes familj sedan innan.
Det har gått en vecka sedan hon publicerade det här inlägget, och av vad jag utläsa från de senaste dagarnas inlägg så verkar det gå åt rätt håll.
”C” är snart klar med den här kortisonbehandlingen.

Har ni några uppmuntrande ord, en lingvistisk kram eller någon annan form av cyberkärlek – lämna den i så fall HÄR till Alexia och familjen.

Right?

Obs! Inlägget kan innehålla spår av nötter och ironi!