Jag la mig i Alice säng strax efter 06 och somnade om lite halvt.
[…] Jag vaknade till ur min dvala av att Alice blev jagad av Philip, med ett Eiffeltorn i guld i hösta hugg i ena handen. De Eiffeltornen vi för övrigt hade som dekorationer på bröllopet. Jag sa åt Philip att det inte är en leksak, inget man jagar sin syster med. Då kastade han det. På mig. Rätt i ögat. Alltså rätt i höger öga med en sån smäll att jag liksom inte kunde vara tyst.
[…] Detta gjorde så ont. Jag såg stjärnor. Jag grät och grät och grät. Och låg där med ett krossat öga. Krossat av ett Eiffeltorn från ett bröllop där äktenskapet också var krossat. Dubbla tårar. Jag grät också för att jag kände mig som en dålig mamma som grät av smärta.//Angelica

Det är inte första gången Angelica Lagergren hamnar i onåd på sin blogg.
Förra gången handlade det om att hon somnat i soffan tillsammans med sina barn och den här gången slumrade hon i dotterns säng allt medan barnen busade, ett bus som fick en ände med förskräckelse när hennes son sulade ett gyllene Eiffeltorn i ansiktet på henne.

Jag förstår att man tycker olika här – det som är okej för en person är kanske inte okej för en annan, och med tanke på att barnen jagade varandra med franska fackverkskonstruerade byggnader i högsta hugg så var det kanske inte den allra bästa av ideér så här med facit i hand men så är jag varken mamma eller en ensamstående sådan heller så jag tänker att min åsikt inte är så efterfrågad här.
En av kommentarerna på Angelicas inlägg känns så typiskt ”mammatillrättavisande”..
”Alla är ju olika”…
Man kan riktigt höra fnysningen och förebråelsen i hennes röst…

Ja, det stämmer att alla ÄR olika, men jag har en känsla av att kvinnan som skrev kommentaren absolut inte tycker att det är okej att göra som Angelica gjorde utan att man borde göra som HON tycker!
Och där med basta!!

Hur gör ni, kära föräldravänner?
Får man slumra när man har sina barn?
Om man inte får göra det – finns det åtgärder man kan vidta för att göra det okej?
Silvertejp? En rastgård? Löpkoppel? Fotboja? Valium?

Tack för tips, Sofie!

Nu har Linns dressyrhäst Soraya fått galopperat vidare. 
Efter att hon blev utdömd för en neurologisk skada som inte gick att bota så har det varit riktigt smärtsamt att ta del av Linns inlägg med förberedelser för att låta Soraya somna in och ett av hennes sista inlägg berörde mig verkligen.

Jag kände också att det var viktigt, om något akut skulle hända fick hon inte vara sådär svår. Så så fort det var någon ny person i stallet frågade jag om de kunde tänka sig att greja lite med Raya medan jag stod bredvid, ta på hennes hals, röra vid bakbenen och så vidare. Jag har tränat, tränat och tränat henne på det.

Sista året har hon verkligen varit som en annan häst i alla dessa situationer. Tillitsfullt och samarbetsvilligt låtit nya personer vara nära henne, uppfört sig när hon blivit skodd och låtit sig undersökas hos veterinärer.

Tillitsfullt och samarbetsvilligt kommer hon möta någon på tisdag, såsom jag tränat henne. Men denna gången ska denna någon döda henne när hon gör det. Vilken tanke.//Linn

Ja, vilken jävla tanke!
Fy fan alltså att behöva göra något sånt här… =(
Jag vet inte om eller när Linn kommer uppdatera igen, men kan vi inte se till att hon möts av en massa kärlek när hon väl gör det?

Imorgon ska jag göra det, ringa och boka tid. Beslutet känns utom allt tvivel, i helgen slog Soraya i sitt ena bakben i det andra så att hon har ett långt sår (skrapsår men ändå) på framsidan bakbenet. Just samtalet och planeringen känns så absurd. Jag blir heeelt handlingsförlamad bara av tanken på att koordinera allt runt om. Hur jobbar Tim? När kan Svensk Lantbrukstjänst? Vem jag ska föra över pengar till som ska betala eftersom det ska göras samma dag? När i helvete ska jag vara där för sista gången?//Linn Olsson

Det här måste vara bland det värsta man som djurägare kan ställas inför.
Linns häst Soraya blev utdömd för några veckor sedan på grund av en neurologisk skada som ingen hade kunnat förutspå och efter att ha testat en sista lösning som inte hjälpt så skriver hon nu på bloggen att hon behöver ringa och boka tid för att Soraya ska få somna in och hur det hela känns absurt.

Vad får hon då för kommentarer?
Pekpinnar, kritik och ifrågasättanden kring hur hon hanterat det hela.
Fan, har folk inga spärrar? Linn har haft tät kontakt med veterinärerna och har behövt deras hjälp för att Sorayas försäkring ska gälla och för att säkerställa att Soraya haft det så bra som möjligt de här sista veckorna så att anklaga henne för att vara självisk och bara se till pengarna hon kan få ut är så orättvist och onödigt.
Snälla, hon kommer behöva avliva sin bästa vän och får sådana här kommentarer? På riktigt?
Som tur väl är så kommer några läsare till Linns hjälp så att hon själv slipper försvara sina val.

Ibland ska man bara sitta på händerna en lite extra lång stund och detta är ett sådant tillfälle.

Linn kan nog behöva lite extra kärlek idag.
Skriv den här om du vill stötta henne.

”Klubben för inbördes beundran” kanske vissa skulle vilja kalla det när influencers lyfter upp och hyllar varandra men det skulle inte jag hålla med om.
Musiker gör det hela tiden, de samarbetar och inspireras av varandra så varför skulle inte influencer kunna göra detsamma?
Jag tycker det är fint och jag kan tänka mig att man blir ganska glad när en konkurrent/kollega uppmärksammar en.
För visst är de mer kollegor än konkurrenter? Eller?
Är man konkurrenter om slåss om samma kampanjer som exempelvis modebloggarna gör, men kollegor om det rör sig om exempelvis en modebloggare och en inredningsblogg?

Oavsett så är det kul att se att de uppmärksammar varandra och det vill jag uppmärksamma här.
Uppmärksamma uppmärksammandet liksom…

Jag följer cirka 50 bloggar i veckan och ÄLSKAR ju att läsa bloggar. Det roliga är att mina favoriter ändras alltid och sedan kan favoriter komma och gå. Just nu är min favvoblogg Hugo Rosas. Om ni inte följer honom så borde ni gå in och kika på om det är något för er. Jag och Hugo lever ju rätt så olika liv och dessutom är han besatt av Crossfit (inte riktigt min grej haha!). Men man behöver inte vara lik någon för att uppskatta hens sociala medier. Jag älskar Hugos humor, sättet han beskriver familjelivet och hur generös både han och hans tjej Paula är med deras liv. Man får verkligen komma in och hälsa på digitalt vilket är himla mysigt, roligt och trevligt.//Forni

Lady Dahmer står för vad hon tycker och tänker, hon ursäktar sig inte och det ska hon inte behöva göra heller ? Hon är en utav dom första som välkomnade in mig i den feministiska “klubben” medan andra var snabba på att avfärda mig pga mitt utseende. Det är av henne jag blev inspirerad att skriva denna artikel://Kissie

Så vem vill jag lyfta fram idag?
Jo, nu ska ni få höra..

En kvinna som har det tungt just nu av flera anledningar, där en av dem är terrorrättegången mot Rakhmat Akilov och det är Magdalena Graaf.
Även fast jag inte håller med henne i allt hon skriver så gillar jag att hon presenterar verkligheten som den är. Ibland lite finsminkad och ibland inte alls – precis som livet ser ut.
Några av er kommenterade efter mitt morgoninlägg att jag inte borde fokusera riktigt lika mycket på den delen av influencervärlden som jag faktiskt kritiserar och det har ni rätt i.
Magdalena skriver din blogg på ett sätt som jag önskar att lite fler yngre influencers skulle ta efter men det kanske är en fråga om ålder och mognad?
Kanske vågar man visa upp andra delar av sitt liv än de absolut mest perfekta när man insett att det finns andra saker som är viktigare, eller så orkar man helt enkelt inte bry sig längre om att presentera en skinande blank fasad?

Rakhmat Akilov erkände mordförsök på Magdalena och hennes två söner i tingsrätten igår, trots att han nekat till det tidigare och bara erkände mord på de personer han faktiskt dödade och mordförsök på de han de facto träffade med bilen, men inte på någon annan som var där.
Nu kan hon förhoppningsvis lägga det här bakom sig.
Fy, vilket jävla trauma att vara med om!

Tack för tips!