Alltså, kan ni fatta att sen jag startade upp den här bloggen i slutet av februari så har ni gjort den till en av Sveriges största?
En av Sveriges största bloggar – i en tid då de flesta nog skulle säga att det är omöjligt att få en blogg stor från ingenstans men där bevisade vi hur fel de hade.
Jag har varken behövt ha sex i tv eller förnedras i andra slaskproduktioner utan jag har gjort det från bakom min skärm tillsammans med er!

Ni är bara så bäst!

Paow:

Paow skriver i sin blogg om hur hon vill skaffa en katt till eftersom Madicken börjar bli till åren.

Jag har ju redan världens finaste misse men hon börjar bli gammal, och jag kan verkligen inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora henne. Det är typ min största rädsla. Men då tänkte jag att jag skaffar en till katt så att jag inte blir så ensam när hon går bort + att jag alltid velat ha en till katt.//Paow

Jag kan rent spontant känna att Paow egentligen kanske inte borde ha någon katt alls så som hon är ute och flänger runt i världen.
Hon ska ju dra till Thailand här snart i två månader och jag tror inte hon tänker på hur sådant kan påverka en katt.
Madicken verkar ju inte bry sig nämnvärt om hon bor hos Paow eller hos någon av föräldrarna medan andra katter kan må otroligt dåligt av det och börja kissa inne eller förstöra inredning.

Att vilja skaffa en till katt är ett rent själviskt beslut av Paow men jag tycker inte att man skaffar husdjur av den anledningen – i alla fall inte enbart. Klart man skaffar en katt för att man tycker det är mysigt men det är ett levande djur vi talar om och deras välbefinnande ska alltid gå först!

Och sen kan jag bara hålla med ”Utan argument” med att jag uppmuntrar till att adoptera en katt framför att köpa en. Våra två tokstollar är ju adopterade och det bästa vi någonsin kunde gjort!
Jag älskar dem verkligen löjligt mycket!

Tack för tips, Jessica!

Hej Sonja:

Å ena sidan måste det vara skönt att ha någonting att luta sig emot som får ”bestämma allt” samtidigt som jag tycker att det är ganska fegt att inte ha en egen åsikt utan mer gömma sig bakom sin tro.
Det är i alla fall så jag tolkar ”Hej Sonjas” inlägg om abort och hur hon är emot det.

Här nedan följer några utdrag ur hennes inlägg som jag tycker är intressanta ur många synvinklar:

  Innan jag blev kristen såg jag abort som en absolut självklarhet. Det fanns knappt någonting som skrämde mig mer än människor som ifrågasatte abort.

Jag såg aborträtten som kvinnans rätt till sin egna kropp och jag såg abortmotståndare och kritiker som några slags oresonliga kvinnohatare.

Abortmotstånd skrämde skiten ur mig. För mig var det så självklart med abort att jag knappt ens kunde föreställa mig hur man kunde ifrågasätta det.

Jag satte livets början någonstans vid vecka 12. Jag ansåg att ett embryo/foster inte är mycket till människa på grund av bristen på medvetenhet och att ”ingen” känner den. Men nu är jag superglad att det inte är jag som bestämmer premisserna för människovärde och jag är också väldigt glad att jag hade väldigt mycket fel.

Jag ger Gud rätt eftersom jag nu vet att han har rätt. Jag tror på Gud. High five Gud.

  Våldtäkt då? 
Skitsvårt verkligen ur mänsklig synvinkel, och ur mänsklig synvinkel finns det båda många svar och inga svar alls. Argumenten, känslorna och omständigheterna skiftar. Något som däremot inte skiftar är den Gud är. Han är den han är. Han står fast. En annan sak som står fast är Guds löfte att upprätta, befria och hela oss.

Insikten om att Gud är god och det är han som bestämmer.//Sonja

Säg det till en kvinna som blivit våldtagen – att gud är god, han bestämmer och det är ”rätt” att du ska föda det här barnet!
Det är ju så fullkomligt fruktansvärt att jag nästan tappar hakan och det handlar om så mycket mer än att respektera Sonjas tro.

Ta ett annat exempel.. en pappa som våldtar sin tolvåriga dotter och gör henne gravid – ska man köra med gud är god, han bestämmer och det är ”rätt” att du ska föda det här barnet då också?

Nej. Bara nej.

Tack för tips, Kristin!

UnderbaraClara:

Det är alltid intressant att upptäcka hur olika man läser och uppfattar ett blogginlägg.
När jag läste det här inlägget av Clara så var min spontana reaktion att ”kan hon inte bara adoptera mig för jag vill också sitta i köket och äta nybakade frallor med hennes barn” men så var det minsann inte alla som kände utan hon blir ifrågasatt av en läsare som tycker att Clara minsann borde baka bullar någon annan tid på dygnet för att istället sitta ner med sina barn och äta.

Hur kan ett brödbak vändas till något så här negativt och känsligt att det resulterar i en halv avhandling bland kommentarerna?
Det är ju typ idyllen – i alla fall i min bok. Tänk att få mötas av nybakade frallor till frukost?
Jag orkar knappt rosta mina brödskivor om jag är riktigt trött utan mosar bara ihop dem i munnen samtidigt som jag gäspar stort.

Jag känner rent spontant att den här Sara som kommenterar mest är avundsjuk och önskar att HON orkade baka frallor till sina barn på morgonen, för säga vad man vill om Clara men hon kan nog få en och annan att känna sig otillräcklig men det är ju inte hennes fel.

Vad tror ni?