Trettonbarnsmamman:

Jag ser att en del av er undrar om Peter och om han ska ha barnen.

Just nu har han inget boende där barnen får plats i och kan inte ha de varannan vecka ännu i alla fall. När han har hittat ett boende som förhoppningsvis blir relativt nära så det fungerar med hämtningar/lämningar så omvärderar vi situationen. Nu blir det varannan helg hemma hos mig och däremellan får P komma och träffa barnen precis så mycket han vill ? Jag skulle aldrig hindra honom från det om någon nu tror det! Tvärtom.//Mirka

När jag ändå var inne och läste hos Carola och Familjen Annorlunda på passade jag på att även besöka Mirka och hennes 13(!) barn. Där ligger till och med Carola i lä med sina 9 st.
Mirka har precis flyttat till nytt hus med alla barnen och hon skriver lite om hur det kommer bli nu med barnens pappa och umgänget med barnen efter separationen.
Han kommer alltså ha barnen varannan helg hemma hos henne då han inte har ett boende där alla får plats, så summan av kardemumman är att hon i praktiken är ensamstående med 13 barn.

13 barn!! Det är liksom SÅ mycket!
Det är ett helt fotbollslag INKLUSIVE avbytare!
Det är fyra kubblag och en domare – alltså en hel kubbturnéring bara inom familjen och då kan Mirka sitta bervid och dricka drinkar i en baden-badenstol och inte ens behöva vara med.
En 13-manna gospelkör kan hon ha där hemma eller varför inte ett basketlag. Du har 5 personer på plan och max 12 i ett match så någon kan till och med ha vrickat foten och familjen skulle ändå ha nog med spelare för ett helt lag.
Samma sak med synkroniserad simning. De skulle kunna ha ett familjelag och ändå ha 5 deltagare över att tävla i simhopp eller magplask eller liknande.

The sky is the limit!
Släng dig i väggen Von Trapp!

Catrin Hedlund:

Kanske en ”what not to do when committing crimes”?
Här kommer ett utdrag i punktform av man kan förvänta sig av Catten af Täljes omvända instruktionsbok i bedrägerier:

– Påstå inte att du tappat biljetter du inte haft råd att köpa in från första början på en finlandsbåt.
– Använd inte din mammas bankkonto för pengaöverföringar så ljus faller på henne.
– Begå gärna dina bedrägerier under falskt namn. Det är nämligen inte så smart att ha skickat bilder på sitt eget pass när man väl åker dit.
– Ring inte upp dina offers arbetsplatser och anklaga dem för att vara psykiskt sjuka. Att hålla en låg profil är alltid att föredra.
– Använd inte din sons mobiltelefon för att utföra dina bedrägerier.
– Begå helst inte brott men om du nu ska göra det – gör inte som jag gjorde utan gör tvärt om så kanske det funkar bättre för dig.

Det här utkastet är så klart helt hypotetiskt och taget ur luften (och ett visst förundersökningsprotokoll) men visst låter det lovande?
Jag kanske kan få spökskriva den!
Åh, det vore väl något!

Bok av Catty Tälj feat. CamCam med ”mamsomaten” på förord! 
Hell yeah!

Familjen Annorlunda:

Hej dagboken…
Haha, nää jag bara skojar:)

Jag har skrivit dagbok i perioder i mitt liv, men aldrig fastnat riktigt för det. Ska jag vara helt ärlig så är det nog för att det är tråkigt att skriva sånt som ingen annan läser.  Jag har alltid tyckt om att skriva, och även om jag helst går och gömmer mig någonstans om någon ska läsa det, så är det ändå syftet liksom. För er är det märkligt nog helt utan prestationsångest:)

Jag kan sitta här hemma med datorn uppe och skriva ett blogginlägg, och bli skitstressad och irriterad om någon ställer sig och läser över min axel. Men så fort jag skickat iväg det så att vem som helst kan läsa, då är det okey:)//Carola Wetterholm

Familjen Annorlundas överhuvud – Carola Wetterholm – sätter huvudet på spiken när det kommer till att skapa, i alla fall för mig som fungerar exakt likadant.
Gud nåde den som försöker läsa över min axel när jag bloggar eller vill sitta med när jag skriver musik – det FÅR helt enkelt inte förekomma.

För min del handlar det om att jag känner ”sårbar” i själva skapandeprocessen och framför allt med texten till musik där jag kan går igenom ett helt gäng skitdåliga idéer för att slutligen komma fram till den bra som jag behåller.
Samma sak med bloggandet. Jag kanske börjar skriva på en sak som jag sen inser är kass, varpå jag raderar och börjar om.
Är det det perfektionistiska prestationsprinsessan i mig som inte vill visa upp någonting förrän det är klart?

Jag vill heller inte att folk ska smaka på min mat när jag är mitt uppe i matlagningen eftersom det inte är en representation av hur maten slutligen kommer smaka. Hade jag varit med i Sveriges Mästerkock hade juryn förmodligen fått en kastrull i huvudet om de kommit med sina skedar för att smaka, eller smakat på egen risk med livet som insats.

Är det fler än Carola och jag som funkar så här?
Ju mer jag skriver på det här inlägget, desto mer börjar jag undra över om jag faktiskt inte är helt normal alla gånger. =)