Annica Englund har haft frågestund och skriver att det är väldigt upp och ner för hur hon trivs i Calgary, men att det inte har med staden att göra, som hon tycker är bra.
Det har mer att göra med att hennes fästman Elias är borta väldigt mycket – han är hockeyspelare – och att många av hennes vänner försvunnit då också deras partners är hockeyspelare som bytt lag inför den kommande säsongen.
Hon skriver att om hon och familjen blir kvar i Calgary så planerar de att flytta, både för att de vill byta område och testa någonting nytt, men också för att underlätta för henne när hon är ensam med sonen.
Jag vet inte hur många dagar om året en spelare i NHL är hemifrån, men det är nog ganska många. Då är det kanske inte så konstigt om deras partners kommer varandra ganska nära på kort tid, och att det är jobbigt när en sådan vän helt plötsligt försvinner iväg.

Det kan nog ganska många, som flyttat utomlands till en plats där man inte känner någon, vittna om.
Ibland blir man bara så innerligt trött på att hela tiden behöver börja om på noll och lära känna nya människor. Om och om igen. Då önskar man ibland att det bara fanns någon nära som liksom bara ”känner en”. Om än så lite…

Det blev en ganska så dramatisk dag igår för Annica Englund. 
Hon berättar på Instastory om hur bilen låste in bebis och hundar med Annica utanför, trots att det inte ska vara möjligt om nyckeln är kvar inne i bilen. Även hennes mobil befann sig inuti bilen.
När hon ringde 112 fick hon veta att hon behövde kontakta en bärgare istället, som visade sig vara hela 17 minuter bort, men när hennes bebis Levi började gråta kunde hon inte vänta längre utan fick hjälp att ta sig in i bilen genom att en förbipasserande golfare slog sönder bilrutan med sin klubba.

Slutet gott, allting gott men fasen vad läskligt ändå?
Även om det inte är jättevarmt ute så kan det ju inträffa andra saker…
Jag hade nog inte väntat 17 minuter på en bärgare i den här situationen utan hade antingen börjat googla på hur man enklast bryter sig in i en bil utan att behöva krossa rutan, eller hur man enklast får en Bostonterrier att trycka på nyckelns låsknapp med en liten tass.
🙂

Visa det här inlägget på Instagram

Om det finns chokladbollar på restaurangerna vi äter på så är det standard att jag alltid börjar med en sådan. Det är min guilty pleasure!

80/20, en regel som jag brukar följa när det kommer till att äta hälsosamt. Men när det kommer till chokladbollar är det alltid 100! ? // Annica Englund

Detsamma gäller lussekatter, de får man också äta när som helst och hur många man vill.
Livet är ju inget kul om det bara är regler hela tiden. Hela poängen med att bli vuxen är ju för att kunna förstöra aptiten med godis för middag och baklängesmiddag och börja med dessert, eller hur?
Det och att få stanna uppe huuuuur länge man vill, även andra kvällar som inte är nyårsafton.

Jag vet inte om jag har fler sådana ”vuxensanktionerade” regelbrott?
Saxar brukar jag inte springa med, och badkruka som jag är så badar jag heller inte direkt efter att ätit, men jag har för mig att jag läste någonstans att den enda anledningen till att det regeln finns, är för att de vuxna inte ville gå från bordet för att ha koll på de badade barnen, och att man då bara hittade på den här regeln?
Är det någon annan som hört detta, och om ja – är jag i så fall sist på bollen? Igen?

Visa det här inlägget på Instagram

Det kommer till mig då och då att det tog lång tid innan jag fick bli mamma, och det var en väldigt tuff resa. Men från den dagen Levi kom var tiden innan som bortblåst, och den smärtan är liksom svår att komma ihåg. ❤️‍?

Men jag vet att varje gång jag får frågan ”är det tuffare än du trodde att vara mamma?” så upplever jag aldrig att det är tufft, just för att jag vet att det var tuffare att inte ha Levi. Och trots att första tiden varit otroligt lätt med honom, för han är en väldigt lättsam bebis, så har jag insett att jag är väldigt skadad från de dagarna vi behövde lämna honom på sjukhuset. När jag tänker tillbaka på den tiden blir jag alltid väldigt ledsen… ?

Att få åka hem utan bebis, trots att jag visste att personalen på NICU vad underbara, gjorde att jag idag har svårt att lämna ifrån mig honom. Det gör liksom fysiskt ont i hela min kropp att vara ifrån honom, och så fort han gråter eller bara tittar på mig skriker hela min kropp ”ge mig mitt barn”. ?

Och det finns säkert fler mammor som upplever det här trots att de inte fått lämna ifrån sig sina barn sådär i början. Och det kommer säkert gå över när man kan kommunicera med honom. Men jag är ändå okej med att det är så. Jag känner verkligen inget behov att vara ifrån mitt barn, snarare tvärtom.

Är ni fler som upplevt/ upplever detta? ? // Annica Englund

När Annica Englund födde sonen Levi, så var det några veckor före bf.
Detta ledde till att sonen behövde vara kvar på sjukhuset, samtidigt som Annica och hennes fästman Elias fick åka hem.
Utan sin nyfödde son, som de alltså var tvunga att lämna ifrån sig.
”Att få åka hem utan bebis, trots att jag visste att personalen på NICU vad underbara, gjorde att jag idag har svårt att lämna ifrån mig honom.” skriver hon, och i kommentarsfältet är det många som instämmer i det hon beskriver. Hon tar även upp frågan om huruvida hon tycker att det varit tuffare än hon trott att bli mamma, och hur ingenting kunde vara tuffare än att inte ha honom. Annica och Elias kämpade med ”ofrivillig barnlöshet” under flera år, någonting som Annica delade med sig av, både på sina sociala medier och i tv-programmet ”Playmakers”, och av kommentarsfältet att döma så är hon långt ifrån ensam om detta. Hon försöker skicka så mycket pepp, stöd och hållna tummar för att andra som har det som hon och Elias haft det, också ska få bli föräldrar till ett, eller ytterligare ett barn.

Sanne Alexandra är en av de som känner igen sig i det Annica beskriver om känslan att inte vilja lämna ifrån sig sitt barn.