När vi hoppar in i berättelsen här så har det uppstått en riktig nödsituation i familjen Toledano Book
Tvättmaskinen har gått sönder och Anna Book och Roberto befinner sig i Spanien.
Men ingen fara på taket väl, det bor ju tre andra vuxna i huset som borde vara fullt kapabla att lösa problemet. Det är i alla fall så jag hade resonerat, men det gör uppenbarligen inte Anna.
Istället sätter hon  sig – fortfarande i Spanien – och tigger till sig ett samarbete för smutstvätten, allt för att barnen (fortfarande vuxna) inte ska utsättas för detta tvätt-trauma en enda sekund längre än nödvändigt.
Hon målar upp dem som tre totalt initiativlösa personer, som behöver att mamma tar hand om den smutsiga tvätten, samtidigt som själv hon befinner sig i Spanien.
Herregud, vad hade hon gjort om hon inte fått tag i något samarbete?
Betalat för tjänsten själv? Jag menar, situationen är ju trots allt AKUT enligt Anna?
Tagit första flyg hem för att tvätta de vuxna barnens smutsvätt och sen tillbaka till Spanien igen?
Ja, inte helt orimlig sak att göra i den här kontexten.

Finns det överhuvudtaget någon is kvar på Anna Books curlingbana eller behöver vi spola ny åt henne?
Medan vi väntar på att den nya isen ska frysa till ordentligt så funderar jag på om möjligheten att snabbklippa tre stycken navelsträngar går att skaka fram lite snabbt?
Vad tror ni?

Vad är det med Anna och behovet att hela tiden tala om för Instagramföljarna när hon har duschat och när hon byter sängkläder? 
Det är en sak att göra det (duscha och byta sängkläder alltså), men en helt annan att, dag ut och dag in, berätta om det på sociala medier. Är det brist på content eller tror Anna på riktigt att det här är någonting som intresserar följarna? Samma sak med de bytta sängkläderna. Har vi inte sett nog med bilder på Anna Books nybäddade säng som hon begravt i fjädriga prydnadskuddar nu? Givetvis tagna ur 28 olika vinklar.

Ni som varit med länge…
Är det här mer, mindre eller precis lika störigt som på den gamla goda tiden, när jag petade in att jag bott i USA lite här och var? 😉

Visa det här inlägget på Instagram

Jag vill inte höra ord, jag vill se handling,handling av omtanke & kärlek, jag vill inte höra fler elaka ord, inte bara om MIG. Inte nån annan heller, det måste räcka nu.
De sista 5 åren har för mig varit brutalt smärtsamma…jag har känt mig allt annat än stark.
Men jag har insett något om styrka, det handlar inte om vem som kan lyfta tyngst eller hoppa högst, har mest pengar eller jobb tex.
Styrka är att hitta förmågan att ta nya tag, tänka i nya banor när livet slår dig gul & blå i ansiktet trots att du själv inte gjort något fel & allt inte blir/blev som jag planerade/planerat.
Styrka är att göra som jag gjort, fortsätta att kämpa trots den hemska motvinden kämpa med nya lösningar,stå ut,ha tålamod,fortsätta tro & våga hoppas på nya möjligheter.
Jag försöker alltid känna glädje i hjärtat fast det är sargat av många hugg…mest från främlingar & sånna som inte är sanna, men ändå.
Jag försöker se ljuset på min väg & känna kärleken ända in i min själ…fast att den ibland gör så bottenlöst ont.
Jag har klarat det så här långt & länge.
Jag ger mig själv en liten applåd för det.
Så många som inte förstår vad man gått igenom & aldrig kommer att göra det heller.TACK Å LOV?? Varför säger jag så? Svaret är enkelt.
Vill aldrig någonsin önska den smärtan på EN ENDA MÄNNISKA,vem än det är aldrig! Även om ingen nånsin kommer förstå.
Så är det okej, för jag vet själv ?? Smärtan gör en starkare.
All rädsla & utanförskap jag känt har gett mig mod.Jag är aldrig ensam för jag har MIG ❤️
Mitt hjärta har slagits i 1000 bitar & har gjort mig lite klokare i taget.Nu ber jag bara om att jag nån gång tillåtas att gå framåt & känna mig tacksam för en bättre framtid.
När vi människor släpper saker då tillåter vi oss själva att skapa utrymme för att nya bättre saker ska komma in i livet, det gäller oss alla vem vi än är
Jag har förlorat så mycket på många plan. Men jag har det viktigaste.Jag skriver rakt från mitt hjärta utan eftertanke, annars är det inte JAG. Jag har lärt mig att inte springa efter något eller någon det finns saker för mig, människor för mig, jag har en framtid som alla andra, men jag kommer inte jaga, försöka övertyga – Jag kommer leva ❤️ #minakänslor#minsorg // Anna Book

Någon som…fattar?
Hon är arg och ledsen på någon som hon inte vill omnämna, samtidigt som hon skriver en halv helkryptisk roman om saken.
Texten är ju riktad till någon som hon vill ska förstå utan att hon nämner namn, så man får ju bara hoppas att vederbörande inte är blockad, för annars är ju det här totalt bortkastad tid.
Det är ju inte så givande att vara arg och skriva långa texter till någon om personen aldrig ens märker det.
Så tänker jag i alla fall…
Eller är det här det nya? Om världen inte får reda på en konflikt så räknas den inte?

Har ni skrivit långa kryptiska meddelanden till någon på sociala medier, med enda syfte att personen du skrev om ska läsa och förstå att det är riktat till dem?

I morse var det Camilla Läckberg som satte ner foten mot en följare som – under egen identitet – betedde sig dåligt under en av hennes bilder, varpå hon hängde ut honom med namn och bild.
Egentligen gillar jag inte uttrycket ”hängde ut” eftersom det missbrukats å det grövsta senaste åren och tappat all sin innebörd.
Personligen föredrar jag ordet ”exponering” bättre, men vi kör på ”uthängning” för den här gången.

Nu är det nämligen Anna Book som tagit till sitt Instagramkonto där en person som, enligt henne, härjat på hennes sociala medier sedan 2017 visas up till allmän beskådan.
Några riktigt märkliga inlägg från en person som inte känner Anna, men som verkar hoppa mellan sinnesstämningar och sin inställning till Anna.
Jag antar att Anna Book får en helt del sådant här skickat till sig och jag förstår helt enkelt inte hur hon orkar bemöta sådan här skit, det måste ju ta jättemycket tid?

När får man egentligen ”hänga ut” folk? 
Aldrig? Så ofta man orkar?

Man hör folk säga – ”alla människor har samma värde”.
Han vi det egentligen?
På pappret och i folkmun ja, i verkligheten nej.
Jag känner mer och mer att jag tappat mitt värde. Inte bara med mitt jobb, utan mer och mer även generellt som människa.
Jag har gått ifrån att naturligt vara den där glada, positiva, starka, trygga, kloka, busiga sociala tjejen till att bli någon som istället nu behöver anstränga mig för att välja att vara så för att orka, för att överleva. Vad beror det då på? Jo, det är endast beroende på yttre omständigheter som dessutom ligger ligger och har legat fullständig utom min kontroll.
Som pandemin tex. Den har slagit söner mitt liv fullständigt och jag ser inte när jag få chansen att resa mig. Vill man ens att jag ska kunna resa mig? På det får jag sota för…jag precis allt känns det som.Kan inte gå in på detaljer men jag vet att många vet precis vad jag pratar om.

Man dömer mig, när jag då försöker stå upp för mig själv. Då heter det istället ”Men Anna, snälla ta av dig offerkoftan, slut gör dig till ett offer. Trots att jag står här helt jävla naken bokstavligen.
Så, för att jag är ärligt talat/talar om mina känslor, är jag då ett offer?
Är det nån som förstår exakt hur det känns?
Och hur svårt det är att känna att man inte förtjänar sitt liv, sin plats, att man inte får leva sin passion och det som man vet att man är jävligt bra på. För det får inte jag, och det är för att jag varje dag blir stämplad av antingen unga människor som ännu inte förstår bättre/vilket jag kan förstå. Men när sk vuxna gör det och vill dra mig i slutsen och verkligen se mig blöda…och det är där som jag själv inte förstår syftet.

Varför vill man så gärna förstöra mitt liv?
Varför får jag inte leva?
Varför får jag inte göra det jag är bra på?
Varför går man på mig om mitt utseende?
Varför är min kropp, min vikt såååå viktig?
Varför får jag inte visa glädje?
Varför ser man bara problem?
Varför vill man göra mig illa`?
Jag har inte gjort ont mot några annan.
Detta görs systematiskt mot mig för att förstöra för mig, förstöra mitt liv.
Man jag förtjänar inte det. Så när ska det ta slut?
Du – Ni vet vilka ni är. När ska det skuta?

Jag syns, det vet jag. Men hörs jag?
För jag undrar verkligen när det ska ta slut

Alltså...
Det är en sak att skoja om pulversås eller liknande med Anna efter att man fått sig en tjuvtitt i skafferiet och sett flera stycken lådor som de står ”Blå Band” på.
Det Anna beskriver nu i sin story är så långt ifrån pulversås-humor som man kan komma.
Det är rena trakasserier som verkar ha brutit ner henne så till den milda grad att hon börjat tvivla på sitt eget värde som människa.

Jag har en känsla av att den offentliga person i Sigtuna som fick ringa polisen pga trakasserier är Anna Book, men det är bara min gissning.
Någonting är det ju som fått henne att skriva dessa storys och snudd på vilja kasta in handduken.

Så här stod det i lokaltidningen:
Kändisen skriver i en Facebookgrupp om att en man i en silverfärgad bil kört nära huset och skrikit med aggressiv röst olika saker.
Nu vädjar kändisen om tips om någon i området med omnejd sett den silverfärgade bilen, troligtvis en Volvo av äldre modell.

Jag hoppas verkligen att polisen får tag på den eller de som trakasserar Anna.
Inte bara för att Anna själv ska få vara ifred, utan även som ett varnande exempel till de som funderar på att dra iväg och slentrian-trakassera någon – att man faktiskt KAN åka fast.

Här backar jag faktiskt Anna, trots att vi inte drar jämt alla gånger.
Trakasserierna måste upphöra och det BUMS!