Visa det här inlägget på Instagram

Anitha Clemence skriver om debatten som följt efter Julia Dufvenius och Christoffer Wollters bok ”Välkommen till vårt äktenskap” och deras medverkan i Skavlan. Hon beskriver paret som genuint och menar att deras öppenhet kan inspirera fler relationer att bli både lyckligare och ärligare, och tycker att debatten är snedvriden.

Hon reagerar också på Isabella Löwengrips kritik, som hon tycker är både okunnig och moraliserande, men ändå viktig eftersom ämnet behöver diskuteras. Anitha lyfter egna erfarenheter av att regelbundet bli kontaktad av gifta män och ser det som ett tecken på hur vanligt otrohet är.

Hon resonerar också kring begreppet sexberoende, och jämför det med andra beroenden som spel, alkohol och droger. Precis som med dessa menar hon att det inte går att ”skärpa sig” och bara sluta – beroende handlar inte om vilja, utan om just beroende. Men alla som är otrogna är ju inte sexberoende, så vem har egentligen tolkningsföreträde här? Den otrogne mannen, eller kvinnan han är otrogen emot? Riskerar inte det här att bli någonting som otrogna gömmer sig bakom, om de blir påkomna med händerna i fel kakburk?

I programmet petade Isabella in sexberoende i samma kategori som elallergi, alltså rent nonsens enligt henne. 
Hur länge tror ni vi kommer blöta och stöta den här boken? Jag har redan börjat tröttna.

Team Isabella eller Team Anitha? Eller Team Mittemellan?

Influencern och poddaren Anitha Clemence, 46, har anmält en man för sexuellt ofredande efter en händelse på en födelsedagsfest på Teatergrillen i Stockholm i mars förra året. Samtidigt är hon själv åtalad för ringa misshandel i samband med att hon konfronterade mannen senare under kvällen, detta enligt en artikel i Aftonbladet.
Mannen ska ha ställt frågor om Anithas ursprung och ålder, gett henne en komplimang, tagit henne i kinden – och därefter fört handen ned i hennes urringning, en situation som hon beskriver som en plötslig och obehaglig situation.

Senare under efterfesten stötte hon på mannen igen och sa ifrån.
Det hela urartade i ett bråk där mannen, enligt Anitha, kan ha snubblat när hon knuffade undan honom. Kort därefter tillkallade han polis, vilket ledde till att hon fördes till polisstationen:

Efter ett tag kom han fram mot mig och jag blev rädd. Allt gick så fort, jag tror han snavar när jag föste i väg honom. Alltså jag är inte så stark eller stor och hade dessutom höga klackar.
Sedan springer han ut på gatan och ringer polisen. Jag vet inte vad han har sagt, men det kommer jättemånga poliser. De väljer att ta med mig till stationen och jag är fortfarande rätt chockad över hela situationen.

Rättegången är planerad till september och det är ett år och fyra månader sedan som det hela inträffade. Mannen har avböjt att kommentera händelsen och hans advokat har inte gått att nå. Anitha själv ifrågasätter hur rättsväsendet hanterar fall där kvinnor försöker försvara sig efter att ha blivit ofredade.

Anitha Clemece tar sig an männen i den övre medelåldern och anklagar dem för att vara ”porrskadade”. Frågan ställer hon i sin debattartikel i Aftonbladet och den lyder som följer:

Ämnet som diskuteras i Anithas debattartikel är att hennes barn snart är (eller redan är) i den ålder när det förbjudna landskap som är onlineporr är bland det mest spännande som finns.
Hon vet att det inte finns någonting hon kan göra för att stoppa det, och att den enda säkerhetsspärren är en fråga om besökaren är myndig eller inte där man ljuga precis hur mycket som helst.

När Anitha – och jag för den delen – var unga så krävdes det lite jobb för att hitta porr. Det landade inte bara i knät för den som var nyfiken, så som det gör idag. Det krävs EN googling.
Oftast kom porren i form av tidningar hos någon som hade en storebror eller så hittade man tidningar bestående av ihopkletade sidor, halvt gömda under någon gammal tall i skogen.

Vidare skriver Anitha om den smått (ö)-kända Bonnie Blue som hade sex med 1000 män på ett enda dygn. Visst, hon kan nu visa upp sin nya lyxbil, lyxshopping, skönhetsbehandlingar och dyra lägenhet, som vilken influencer som helst på sociala medier, bara det att hennes usp var maratonsex istället för sprättben och tofshållning.
Anitha, som i skrivande stund är singel, berättar vidare i sin text att hon går på dejter med män efter femtio som på andra sidan långa äktenskap har ett enda intresse: Att få utforska porren.
Anitha uppmanar alla mammor därute att besöka en porrsida och surfa runt lite – hur obehagliga hörn man än kan mötas av. Är det inte med ”incestanspelningar” som ”bonusbrorsa” och ”styvdotter” så presenteras gruppsex som det vanligaste som finns men oftast flera män och en tjej.

Anitha ställer en fråga på slutet av sin text där hon undrar hur hon ska göra för att förklara för sin elvaåriga son att tjejen på filmen får betalt för att bli strypt och låtsas att hon tycker att det är skönt att svimma av, när inte ens papporna plus femtio fattar sånt?
Är romantiken helt enkelt död, eller i alla fall utrotningshotad?

Hur ser din porrkonsumtion ut?
Håller du med Anitha eller har hon bara råkat på extremt porrskadade män?

Visa det här inlägget på Instagram

Anitha Clemence publicerade inlägget här ovan på Instagram, där hon delade sina erfarenheter av att dejta med hjälp av appar.
Detta fick Expressen nys om och bad henne skriva en liknande till deras sida, vilket hon gjorde och den går att läsa här.
I den delar Anitha återigen sina erfarenheter av dejting via appar, där hon gång på gång möter män som endast är intresserade av att prata om sig själva, utan att visa genuint intresse för henne. Som ensamstående mamma med andra prioriteringar än tidigare, söker hon nu en relation som handlar om livskvalitet, glädje och närhet, utan de gamla relationernas konflikter och kompromisser. Efter flera misslyckade dejter inser hon att dejtingapparna har avhumaniserat processen och att de naturliga attraktionerna och relationernas komplexitet går förlorade.
Till slut beslutar hon sig för att avinstallera apparna och fokusera på att tillbringa tid med sig själv, med insikten att det kanske är det sällskap hon behöver just nu.

I kommentarsfältet får Anitha idel medhåll.
En följare skriver ”Spot on Anitha. Precis min upplevelse av datingappar, det är likvärdigt det konsumtionssamhälle vi lever i.” och en annan ”Känslan när man vill skicka en faktura istället för ett ”tack för senast meddelande” efter senaste dejten…..”

Jag träffade min sambo på nätet, innan Tinder etablerat sig som det ”nya” sättet att dejta på och känner mig en smula mossig, med väldigt lite att tillföra diskussionen. 
Jag har alltså inte varit singel i den här ”svajpandets tid” och således varken svajpat höger eller vänster på någon och har ingen aning om hur klimatet är på dessa appar idag, men jag hoppas at det inte bara är på det vis Anitha beskriver.

Ni som är ute i dejting-djungeln – känner ni igen det som Anitha beskriver eller finns det annat där ute att rota efter?