Men där kan jag ändå förstå tanken om att vara i sin hemmiljö, ha det lugnt och känna sig trygg och så vidare. Men att inte vilja gå till barnmorskan, inte göra ultraljud, inte få graviditetsvecka fastställd och allt sånt – hur vågar man?
Nån del av mig tänker också på alla kvinnor i fattiga länder där både barn och mödrar dör för att dom inte har tillgång till säker vård. Det känns så skevt att prata om att lita till sina instinkter så ska det gå bra att föda…
[…]

Jag är fullt medveten om att det inte är en garanti att allt går bra för att man föder på sjukhus. Jag vet att många kvinnor vittnar om dåliga förlossningar och förlossningsskador som hade kunnat undvikas m.m. och det är saker att ta på allvar. Det finns absolut plats för svensk mödravård och förlossningsvård att bli bättre men jag vågar ändå tro att vi har bra vård jämfört med andra länder. Och till skillnad från typ USA där man får betala dyrt för varje vårdbesök (där kanske man känner sig tvungen att välja freebirth pga har inte råd med kontrollerna) är det ju ”gratis” att gå till MVC och kolla upp sina värden, mäta magen, lyssna på hjärtljud, göra ett ultraljud. Jag personligen skulle inte våga riskera varken min eller bebisens hälsa under graviditet för att känna att jag ”litar till min kropp”. Kommer kroppen känna av havandeskapsförgiftning innan den skadar barnet? // Paula Rosas

”Äntligen” kan jag känna, ”äntligen är det en ”branschkollega” som ens vågar ha en åsikt om det här”!
Jag har skrivit om Rachel ”Yoga Girls” Bråthén ”vilda graviditet”  – vill du läsa det inlägget så finns det HÄR – och Aftonbladets krönikör Sina Al-Dewani har uttryckt kritik mot sättet hon uttryckt sig i media vad gäller deta.

Vad tycker ni om det Paula skriver?
Jag håller helt med henne!