För er som inte kan läsa Bingos inlägg så kommer här texten i sin helhet:
Det var i juni 2017 som jag gjorde min ADHD-utredning och började medicinera. Att hitta rätt dosering är extremt svårt och till en början kändes medicinen väldigt bra. Men nu har det har hänt något med mig som jag inte vet om det kanske beror på min medicin. Jag har känt en nedstämdhet komma krypande ibland. Jag blir lite deppig och uppgiven, och om något går fel blir jag oproportionerligt besviken på mig själv. Det kanske kommer med gubbåldern som närmar sig och jag tänker ofta på min bästa kompis Tommy som tog sitt liv. Det är något som händer i skallen på alla dessa män i min ålder som utgör 70 % av alla självmord i Sverige. Det är den absolut vanligaste dödsorsaken bland oss män. Vi män sköt oss först i foten genom att vi skapade en struktur, där vi fick makten, på bekostnad av kvinnors rättigheter och möjligheter. Nu skjuter vi oss istället i huvudet för att vi inte hittar en väg ut ur soppan vi ställt till. Ingen tjej tycker synd om oss. Med all rätt. Jag tycker inte heller synd om mig själv. Det ligger inte i min natur och jag kämpar ständigt med att balansera genom livet med alla viljor i familjen, alla barn och massor av behov, kaos och känslor. Jag försöker vara en bra pappa och duktig samhällsmedborgare, jag arbetar hårt, betalar skatt och klagar sällan. Hemma vill jag såklart vara en trygg famn för Julia när hon haft en tuff dag med jobb och PMS. När ett av barnen inte kan sova finns jag där. Om familjen från Ukraina behöver något kan dom lita på mig. Den som behöver mig. Får mig alltid. Men jag upplever inte att det finns en naturlig plats för mig när orken tar slut. Många män kan nog känna igen sig. Var ska vi ta vägen när vi inte kan hantera eller uttrycka våra känslor? Vi pratar ju inte om känslor på samma sätt som tjejer. Vi ringer inte till våra mammor och pratar om vår ångest. Det är ju inte läge att börja gråta framför sin familj när maten står på spisen, tjejen har PMS och bilen behöver byta däck. Även om jag aldrig själv skulle ta mitt eget liv, så kan jag verkligen förstå alla killar som till slut gör det. Jag skriver inte detta för att få sympati. Jag skriver för att någon annan pappa kanske känner igen sig och också är ledsen ibland. ♥️ // Bingo Rimér
Så här låter det i kommentarsfältet.
Personen som skriver den första kommentaren känns lite som en uppviglare, men kan ju så klart vara seriös.
