För även om min rygg har blivit 0% bättre av min viktnedgång, så har bemötandet i vården blivit det. Jag kan inte bevisa att det är därför som jag nu får hjälp, lika lite som jag kan bevisa att det var pga vikt jag blev mobbad. Men när det är det enda man får höra en lång tid så är det lätt att anta.
Det här gör mig så upprörd eftersom jag vet att det som Linda-Marie Assergård säger är sant.
När jag var större så blev även jag bemött på ett annat sätt, inte bara av vården, utan av hela samhället.
Sättet som människor tittar på en, eller snarare – ser igenom en – svider och får en att känna sig gigantisk och osynlig på en och samma gång. Det är en fruktansvärd känsla – hur allt sådant förändras i takt med att ens kropp blir mindre, när alla människor förtjänar samma respekt av sjukvård och samhälle, oavsett vilken siffra som står på vågen.
Att Linda-Marie fått höra hur falsk hon är, hur hon har svikit alla och hur mycket en del hatar henne efter att hon blev en storlek L snarare än XL är helt sjukt.
Hur vissa önskat att hon ska förlora både sitt hus, sin man och sitt jobb pga att hon gjort förändringar för att få den vård hon har rätt till, oavsett vilken storlek hon är sinnessjukt.
Hon har alltså blivit hatad på nätet, i kommentarsfält och inkorg, och som att det inte räcker så har hon även fått ta emot hat, fysiskt i sin brevlåda.
Jag har följt Linda-Marie så länge jag kan minnas i min ”Bloggbevaknings-karriär” och tycker att hon är en lika bra förebild nu, som när hon bar kläder, några storlekar större än vad hon gör nu.
Aldrig har jag fått intrycket av att hon gjort den här förändringen för att hon hatar sin kropp, utan i mina ögon har hon gjort den här förändringar för att andra hatat och haft synpunkter på hennes kropp och inte givit den vad den rätt till i form av respekt, vård och omsorg.
Du som av någon anledning inte riktigt passar in i samhällets normer, vad är din upplevelse?
Känner du igen dig i det som Linda-Marie och jag beskriver eller kan du inte relatera till det alls?
