Det märks att det är valår

Det märks att det är valår, det är en sak som är väldigt säker.
Politikerna är plötsligt överallt och ingenstans för att ragga potentiella väljare och helt plötsligt dyker de upp i sammanhang där de tidigare lyst med sin frånvaro.
Som från ingenstans blir influencers inbjudna till Sveriges politiska finrum för frågestunder dit deras följare fått skicka in frågor – som Isabella Löwengrips och Michaela Fornis följare i inläggen här ovan.
Jag fattar att influensers tackar ja till inbjudningarna, så det är är inga direkta konstigheter, det är själva valårsengagemanget som får mig att hölja ett halvt ögonbryn.

En av få tillställningar som jag brukar närvara på när jag har möjlighet är Fadimegalan som uppmärksammar hedersrelaterat våld och förtryck, och i år var det fullknökat med politiker som alla gjorde sitt bästa för att bräcka varandra i engagemang och löften. Det är en fråga som är minst lika viktig idag som för 25 år sedan när riksorganisationen – GAPF – ”Glöm aldrig Pela och Fadime” grundades av Sara Mohammad, men det är lite fascinerande hur många fler politiska tungviktare som besöker galan när det är valår, än annars.
Magdalena Andersson är dock en partiledare som närvarar både när det är och inte är valår, medan Ulf Kristersson enbart dök upp i år. Jag gissar att det är en fråga om prioriteringar?

Är det bra att politiker tar hjälp av influencers för att sprida sina politiska budskap eller känns det mest som ögontjäneri? Att det är bättre än när politikerna knackar dörr och berättar för några få, slumpmässigt utvalda personer om vad de kan förvänta sig om man röstar på just dem, kan vi väl vara överens om? Det är ju enbart för att kunna posera på bilder med fingret på ringklockan, eller handen höjd till en knackning vilket jag inte förstår varför det ens sker längre, nu när vi både har internet och sociala medier. Till och med pressutskick som de allra flesta slänger, är bättre än dörrknackning. Ställ dig och skrik på torget – till och med det är bättre.

Vad tycker ni?


Uppdatering 09:10

När jag tidsinställde det här inlägget så hade det bara dykt upp några få inlägg om den här omtalade lunchen på Sagerska huset, men sedan dess har Instagram fullkomligt svämmat över av dem.
Således kommer här en uppdatering av uppdateringarna:

Extra Öppet Spår

Eftersom det tog 20 minuter för varje kommentar att synas under helgen så blev de öppna spåren lite av ett haveri.
Jag har fått önskemål om ett extra sådant idag och tänker att det kanske är fler som uppskattar det.
Och om ni av någon anledning inte uppskattar det så kanske ni kommer uppskatta det här fotot på mig från halloween 1999 som jag hittade i ett fotoalbum hemma hos min bästa vän som jag besökt i helgen? 😉

Leonidas den andre?

Josefin Ottosson och Johannes ”Leonidas” Ulmefors välkomnade ett litet gossebarn i mitten av januari och nu har de avslöjat vad den lille guldklimpen ska heta.

Han har fått namnet ”Leonidas Johan Otto” och för den som undrar om sonen ska heta ”Leonidas Leonidas” eller äLeonidas den andre” så kan jag meddela att så inte är fallet.
Johannes heter nämligen inte ”Leonidas” utan det är hans ”artistnamn” eller smeknamn om du så vill.

Viktigt är dock uttalet *Leoniiiiiidas* så lägg det på minnet så slipper ni ”felnamna” honom.
Eller ”hen” om vi ska vara petiga.
Tror vi förresten att numerologen Paow officiellt är utnämnd till gudmor än? 

En förklaring och en ursäkt


Egentligen var planen att invänta Medieombudsmannens utlåtande om inlägget här ovan, som anmäldes dit ungefär samtidigt som jag valde att ta ner det.
Den planen står fast, men det här inlägget handlar inte om Medieombudsmannen. Det handlar om mig. Och om er som läser här och har förtroende för mig.

Personerna som det tidigare inlägget handlade om drogs in i ett sammanhang de aldrig borde ha hamnat i – inte här inne och inte av mig.
Jag var inte ens i närheten av att ha full koll på vad som faktiskt hade skett, och ändå publicerade jag ett inlägg som byggde på information jag borde ha varit betydligt mer kritisk till. Jag ifrågasatte inte tillräckligt. Jag kontrollerade inte tillräckligt, och ändå smackade jag upp det på Bloggbevakning snabbare än jag kan säga ”smygreklam”.
Jag publicerade innehåll från en av Sveriges mäktigaste influencers utan att ha en aning om huruvida det var sant eller inte.
Det ansvaret är helt och hållet mitt. Därför vill jag först och främst be de berörda personerna om ursäkt. Jag gjorde inte mitt jobb ordentligt.

Jag vill också be er läsare om ursäkt. Er som följer, tipsar, diskuterar och som litar på att jag hanterar information med både omdöme och källkritik. Det förtroendet är själva grunden för den här bloggen. Det är inget man får slarva bort. I det här fallet gjorde jag det.
Jag kan omöjligt veta vad som är sant och vad som är falskt i den här historien och borde således inte ha skrivit om den alls.

Jag var för snabb. För ivrig. För okritisk. Och i den ivern tappade jag bort det som alltid måste komma först: att stanna upp, kontrollera och ifrågasätta.

Inlägget borde aldrig ha skrivits under de förutsättningarna. Jag var – och är – för dåligt insatt i den här komplexa dispyten och skulle aldrig ha gett mig in i att göra vad som mest framstår som ett försök att ta ”stickprover”.
Oavsett vad Medieombudsmannen senare kommer fram till ändrar det inte det faktum att jag inte levde upp till den standard jag själv satt, och som ni har all rätt att förvänta er.

Det här är inte ett försök att skylla ifrån mig eller gömma mig bakom förklaringar. Det är ett erkännande av ett misstag. Och av ansvar.
Förtroende är grunden för allt som publiceras här. I det här fallet brast det. Det ska inte hända igen och därför vill jag säga det tydligt:

förlåt.