…eller egentligen handlar Malin Wollins krönika i Aftonbladet om Margauxs mamma, snarare än om Margaux själv. (Jag har skrivit om dokumentären här.)
Malin avslutar nämligen sin text så här:

Halvvägs in i dokumentären kommer Margaux mamma Eveline förbi. Hon ska följa med sin dotter till advokaten eftersom Margaux är misstänkt för brott.

Du har levt fem år i en bubbla som spruckit och genomlevt ett drev som skulle knäcka en genomsnittlig minister. Dina kunder har lämnat, du har blivit anmäld till det sociala och världen som du kände den är hej då. Enter alla moders moder: mamma.

Nu står de i den vita hallen i sina beiga kappor och diskuterar färdmedel. Margaux vill ta tunnelbanan, mamman vill ta en taxi.

Margaux säger: Det har gått så pass lång tid att det inte känns jobbigt att gå ut längre.

Margaux mamma säger: Jag kan fortfarande känna så där … Framförallt när vi går ut tillsammans, ”Där är de där.”

Vem bryr sig om vad du känner? Du ska hålla huvudet högt och råda din dotter att göra likadant. Du är mamman. You had one job.

Om man spelar upp scenen i slowmotion så ser man på sekunden när Margaux hjärta går i bitar.

Så min fråga är:

Kan vi förlåta Margaux Dietz mamma? // Malin Wollin

Malin har delat den här krönikan på Facebook och kommentarsfältet är inne på exakt samma sak. Margauxs mamma Eveline? Vad gör hon? Vad SÄGER hon?