Till dig som går igenom en livskris. Utsätt dig inte att verbalt berätta för fler än den allra närmsta vad som har hänt. Men för att de som du vill, också ska få veta. Skriv ett sms med information och vad som har hänt, hur du önskar stöttning och det du inte vill ha. Det kan vara ”jag vill inte prata om det här, vill inte få frågor – jag vill bara att du ska veta.” Folk kommer säkert fråga vad de kan göra för dig. Ta några dagar och fundera på vad det skulle kunna vara, och återkom. Eller så skickar du dem filmen här om det resonerar med dig.
Kom ihåg att ta pauser från det som gör ont ibland. Träffa vänner för att kanske bara ha roligt, inte rapportera om det jobbiga. Eller en gråtpaus hos en person som kan hålla space.
Frågor kan göra ont. Jag hoppas att du besparas från dem och får precis det du behöver för att läka.
Det var längesedan jag skrev om Elaine här inne, men jag fick upp det här inlägget och tyckte det var för bra för att inte dela vidare.
Hon har gått en ledarskapskurs och berättar sin syn på vad man bör och inte bör göra när en person går igenom någonting svårt, som ett dödsfall eller en skilsmässa, och applicerar några av sakerna från sin kurs på det här ämnet.
Hon menar att man ska vara försiktig med vad man delar på sociala medier, för nyfikna frågor – ”popcorn-frågor”, som Elaine kallar dem för, där man tvingas tillbaka till det där jobbiga stället om man gång på gång ska svara på frågor om vad som hänt.
Vad tycker ni om Elaines resonemang?
Håller ni med mig, som tycker det är bra eller tycker ni att hon är helt ute och cyklar?
Föregående inlägg 
Mycket bra råd tycker jag. Visa att man finns där men samtidigt att man respekterar gränser.
Gillar din blogg!
Jag tycker inte råden är bra. Missförstå mig rätt; självklart önskar jag inte att någon i kris blir bombarderad av frågor som enbart ställs för att någon vill gotta sig av krisen. Men, Jag tänker att det saknas en förståelse för att livet, reaktioner, sorg och reaktioner har nyanser och att det inte finns så tydliga ”rätt och fel” som hon ger sken av. Idén om att det finns ”rätt och fel” skapar rädsla hos folk att höra av sig, och andemenigen om att den som är i sorg måste sätta gränser tror jag ofta kan vara direkt kontraproduktiv.
Exakt. Skulle generellt säga att folk frågar för lite. Så hellre en ”fel” fråga än ingen alls. Men jag håller helt med om att ”säg till om jag kan göra något” är ganska poänglöst. Tror få vågar be om det de behöver. Känns som ett sätt att döva samvetet för den som säger det. Nej, gör nått konkret för den som har det tufft.
Visst bra råd, men vad gör man om ingen i ens närhet vill finnas där? Vissa problem är tydligen lite för jobbiga för andra att bära, då står man själv. Vare sig man vill eller inte
Då söker man samtalshjälp
Man kanske inte behöver samtalshjälp, man kanske behöver att familj och vänner bryr sig?
Samtalshjälp i all ära så kan det inte ersätta en kram från en förälder/vän när livet är svårt.
Men om ingen vill finnas där (som exemplet ovan nämner), är det svårt att göra något annat att söka annat stöd.
Men man står fortfarande själv, är det vänner och familj man behöver så hjälper ju inte samtalsstöd…
Man kan inte tvinga någon att bry sig nej.
Fast det är skillnad på en kram och omtänksamhet mot gottande frågor och ifrågasättande
Håller med helt! Själv har jag cancer och folk begriper inte att jag inte alltid vill prata om det eller sjukdommar alls för den delen. Låt den som är sjuk få bestämma när man ska prata om det.
Har haft/har en cancerdiagnos och det löste sig (tyvärr) helt själv, då väldigt få vänner orkade engagera sig. Mer ”hör av dig om du orkar”. Vilket jag inte gjorde. Så numera har jag bättre koll på vilka som är vänner och vilka som visade sig vara bekanta, när det passade.
Vilken usel svenska hon skriver. ”Eller så skickar du den här filmen om det resonerar med dig”. ”Verbalt berätta”.
Aha… så uselt! 😅
Resultat av sociala medier, folk tar uttryck de ser på TikTok och försöker direktöversätta dem till svenska. ”Hålla space”…
Det säger den som börjar sin mening med en bisatsinledare!
Googlade just ordet bisatsinledare, men då gick internet sönder. Ack ja.
Åh, har du lärt dig nått nytt idag? I så fall får du nog gå tillbaka till grammatikboken. ”Vilken” är en helt korrekt inledning på en mening.
Fick just veta av en vän att hennes man har cancer. Hon har inte nämnt något om det förrän ikväll via sms. Jag ville hitta på något med henne och skrev och frågade om hon hade tid. Det var i det svaret hon berättade om sin makes cancer och att hon inte kunde följa med eftersom han ska opereras. Inget mer, inget om vilken cancer eller hur han mår. Bara att de är vid gott mod.
Så jag frågade inte en massa men skrev att jag alltid finns här om hon behöver mig. Tänkte att jag avvaktar med frågorna lite och ger henne tid.
Varför skulle du dela informationen här? Är det av omtanke?
Förövrigt håller jag med Elaine, jag har hållit min sorg ganska privat för allmänheten men öppen för de närmsta och anledning är att jag vet att vissa människor älskar att ”gama” (alltså vara som gamar) på andras olyckor. Sedan finns det väldigt många fina, empatiska människor där ute med såklart. Men känner inte att jag får ut något av att dela till allmänheten. Men det har känts bäst för mig, för att skydda mig själv. Kanske ändrar mig i framtiden.
Jag har ett barndomstrauma och har efter 19 år bestämt mig för att träffa min mamma. En kompis som exakt vet hur jag känner eftersom hon frågar så ofta skulle ändå ifrågasätta varför jag väljer att inte konfrontera och ställa till svars. Jag blir aldrig arg men då klippte jag arg av, gick och smällde igen dörren efter mig. Riktigt upprörd. Få se om jag hittar tillbaka till henne igen.
Som exempel på hur man inte ska göra som vän till någon som går igenom något jobbigt.
Inte för att jag förstår vad en ledarskapskurs har med sorgearbete att göra eller hur man tar sig genom en livskris men alla möter sådana situationer olika, det finns inget rätt eller fel eller så här ska man göra alla måste själva känna efter vad som är bäst för dem. En del vill ha många frågor.
För att exakt det här gjorde jag upp med min chef när nära anhörig gick igenom palliativt. Jag berättade för henne, för att hon skulle veta varför jag var borta vissa dagar eller flexade ut konstigt. Sen fick hon mejla kollegorna om vad som hänt men att jag inte ville prata med någon eller få frågor om det på arbetstid. Jobbet var min paus, istället för att bli ständigt påmind i lunchrummet av folk som lägger huvudet på sne. Finns absolut ett värde i att chefer förstår hur man hanterar sorg – eller åtminstone att de bör låta sörjande berätta hur de vill ha det hanterat.
Bra förklarat. Jag kände inte förtroende för att vända mig till min chef men pratade med andra, de få det kändes bra med. Men hade hon gått en kurs och jobbat med sin empati kanske jag hade känt annorlunda.
Väldigt bra RÅD men alla gör vad som känns bäst för en själv.
Du behövet inte säga rätt saker men gör så här och säg inte det där….
Jag ställer frågor, jag finns där och jsg ställer upp. De berörda får säga ifrån.
När skit har hänt mig och vissa inte frågar ngt så tolkar jsg det som brist på intresse och omtanke.
Verkligen ett råd som inte passar alla. Värt att tänka på att man kan vara så i kris att man omöjligt kan skicka ett sms med hur man vill bli bemött. Skulle hellre fått frågor än tystnad när mitt barn dog.
💔
Allt är ju väldigt olika. Men att vara rak och tydlig tror jag är ganska viktigt. Har två helt olika upplevelser där man bara är som har lett till förtroende som sitter djupt.
1. En kollega som berättade att det var årsdagen av hans mammas död och att han inte skulle vara trevlig just idag. Jag beklagade förlusten med började fråga frågor om hans mamma, typ vad hette hon, hur var hon, vilken typ av humor hade hon osv osv. Efter typ två timmar på den dagen så var han helt omställd i sitt mindset och tackade för att han fick prata om alla fina saker OCH att ingen någonsin frågar om hans mamma eller hans mående. Alla bara backar och låter honom vara – fast det kanske inte är det han faktiskt behöver.
2. En förälder på förskolan som jag hörde skulle skilja sig. Jag smsade direkt och sa att jag vet vad som hänt och även om vi inte känner varandra så kan hon höra av sig, och att jag plockar upp barnen varje dag om det är tufft samt att det alltid finns middag hos oss för både barn och vuxna. Hon är nu en av mina bästa vänner.
Så mitt tips är, var rak och lämna inte beslutet att behöva berätta till den som är i sorg. Dom behöver inte berätta men fråga ialllafall för inte är värre än dom som tassar på tå och låtsas som att det regnar lite.
Jag tycker resonemanget är vettigt.
Ibland vill man prata, med dem som är närmst.
De som är längre bort är bra att de vet men det är inte alltid man pallar.
De ledsna, sorgfyllda & medkännande blickarna hjälper inte mig ett skit. Däremot om du behandlar mig som vanligt, men med en kram, ett ”skönt att du är tillbaka”, en klapp på armen mm. Det gör massor.
Jag orkar inte med några personers ledsna hundögon. Jag orkar inte bära din oro ångest för din lr din partners framtida död.
Samtidigt förstår jag att det är svårt för omgivningen : hur ska jag kunna bemöta rätt?
Jag famlar efter att känna mig normal, i de stunder det går.
Förlorade min älskade man och bästa vän för 71 dagar sedan.
Så jag jobbar med överlevnad här.
Elaine är den mest falska människan som finns. Hon lever inte som hon lär