Filippa Torero – som fått HÅRD kritik efter att samtalet där hon berättar för sin son att mamma och pappa ska separera i serien ”Mammor” – skriver i ett Instagraminlägg att det viktigaste mitt i all kritik är att hon vet vem hon är. En modig person, en närvarande mamma och någon som ständigt utvecklas. Hon upplever att många dömer henne som förälder utifrån hennes yrke och val, och att hon i kommentarsfältet ifrågasätts som mamma.
Hon berättar att hon har ADHD och bipolär diagnos, vilket gör impulsivitet till en del av henne, men att hon ändå försöker vara eftertänksam. Frågan är väl om hon lyckats..?
Hon står för beslutet att visa sin son i sina sociala kanaler och i SVT, och menar att det var ett medvetet val som föregicks av samtal med honom inför separationen som skildras. Hur ett sådant samtal nu ser ut. Med en treåring?
Filippa betonar att hon och barnets pappa – Kit – sätter sonens bästa först, att de har en fungerande relation och att han mår bra. Hon blir ledsen över påståenden om att han far illa och menar att alla föräldrar ibland gör misstag.
Avslutningsvis skriver hon att både SVT och hon själv har ett ansvar, och att hon försöker ta sitt – som en mamma som gör rätt, gör fel och alltid försöker göra sitt bästa för sitt barn.
Hur menar hon här? Var det rätt eller fel att dela samtalet? Jag fattar inte…?
Vad tror ni?
Föregående inlägg 
Jag tycker det är en svår balans – det är modigt att vara öppen, men ett så privat samtal med en treåring i ett program som Mammor väcker ändå frågor om barnets integritet. Man kan förstå att hon vill stå för sina val, men samtidigt är det rimligt att fundera på om allt verkligen behöver delas offentligt.
Att inte berätta för sitt barn om en separation, inför tv-kameror, kan man undvika om man bestämmer sig för att man inte vill göra det, även om man har ADHD och är bipolär.
Absolut, tyvärr har jag sett alltför många människor skylla på sina diagnoser än att stå för sina handlingar och inse sina fel. Det är såna människor som framställer människor med diagnoser som outhärdliga trist nog.
Håller med, arbetar med två st som har adhd och de skyller ALLT på diagnosen, får de en låt på hjärnan – adhd, slår de i tån ofta – adhd osv osv osv
Haha fy fan, blir provocerad bara av att läsa
Behöver inte vara just de med såna diagnoser.
Har en kollega som KONSTANT tjatar om sin tidigare utbrändhet och skyller ifrån sig på den hela tiden… i början kände man såklart med hen, men nu har det bara tröttsamt
Jag har också en i min närhet som alltid drar upp sin tidigare utmattning, i alla möjliga sammanhang. Jag var stöttande och kände med henne länge, som en vän gör, men det tar ta mig tusan aldrig slut! Har nu börjat dra mig för att träffas för jag vet att utmattningen kommer dras upp minst tio gånger under de timmar vi umgås. Funderar på att ta upp det med henne, men vet inte hur hon kommer att ta det…
Om du läser inlägget så ser du att hon hade berättat och pratat med barnet om det här tidigare.
Vilket har noll betydelse i mina ögon. Vissa saker ska helt enkelt inte tas inför publik. Exponera inte barn i dessa utsatta situationer. Håll för fan det privata privat. Barnet ska inte behöva ha en kamera uppkörd i ansiktet när hens värld håller på att fallera. Fy fan så osmakligt!
Ida, det är helt irrelevant. Varför behövdes det sägas igen isf? Det borde inte visas.
Programmet klipps väl och kontrolleras också? Så även om hon sa ja till att ha diskussionen ”pga diagnoser” har det ju gått en hel del tid emellan där hon (och även Kit) haft möjlighet att ändra sig och inte vilja ha med detta. Ganska typiskt Filippa att allt handlar om hennes diagnoser.
Om hennes sjukdom påverkar henne så så borde soc titta till hur det står till i det mer vardagliga livet också
Troligtvis har det redan gjorts en skyddsbedömning med tanke att hon har varit inlagd på psykiatrisk avdelning pga. psykos och senare diagnosen bipolär sjukdom. Vi har skyddsnät som fälls ut här.
Vårdpersonal är skyldiga att anmäla när barn är med i bilden.
Det är mycket juridik när någon har en sån här allvarlig psykiatrisk sjukdom och är ansvarig för ett småbarn.
Det finns också olika stödfunktioner i landets regioner, för föräldrar som behöver extra stöd i sitt föräldraskap och som är där för att göra barnet mer tryggt.
Just separation är inget som behöver ”normaliseras” i en tid när s.k. bonusfamiljer verkar vara mer norm än kärnfamiljer. Så i detta fall utnyttjas barnet endast för uppmärksamhet.
Framför allt ska inte barn behöva exponeras i sådana sammanhang. Respektlöst mot barnets integritet. Rent av kränkande. Vem står upp för barnets rätt här? Nej, just det. Ingen faktiskt. Hens föräldrar har nämligen inga gränser. Gränslösa föräldrar borde få gå en kurs i respekt och integritet. Och barns rättigheter.
Kanske är gammalmodig men kommer aldrig, aldrig förstå föräldrar som exponerar sina barn på nätet (eller i tv-serier för den delen) innan barnen på riktigt är gamla nog att kunna fatta ett beslut om de vill vara med eller inte. Det är för mig helt obegripligt hur man kan – i brist på bättre ord – kränka deras integritet på det sättet. Helt obegripligt. Hur kan det vara så viktigt att fläka ut sina barns liv för främlingar?
Ja men precis det här! Även om man vill ”normalisera” saker och få andra att känna sig mindre ensamma i sin situation, är det verkligen värt att göra det på barnets bekostnad? Vissa saker i livet är svåra och man kommer att känna sig ensam, det kommer inte att vara lätt och roligt varje dag.
Man kan inte både kalla det ett genomtänkt, medvetet beslut och samtidigt hänvisa till impulsivitet kopplad till diagnoser. Antingen tog du ett fullt ansvarigt beslut eller så gjorde du det inte. Vilket är det?
Det är ändå stor skillnad om det är som hon säger att det hade pratat om det med honom flera gånger innan klippet. SVT la ju upp det som att det var nu han skulle få veta. Det förklarar ju också varför hon mest fokuserade på att han skulle få två rum.
Jag försvarar inte klippet, men för pojkens skull så hoppas jag det hon skriver stämmer.
Hon menar väl generellt att föräldrar både gör rätt och fel.
Är det inte redan tillräckligt trassligt för henne, varför inte bara fokusera på stabilitet å trygghet spec för sonen. Allt sånt här påverkar ju uppenbarligen negativt
Jag har inte sett Mammor eller liknande serier, jag är inte speciellt intresserad av varken influensers eller barn, men SVT har ju historiskt haft flera tv-serier där fokus är just på barn. Och nu vill jag inte på något vis jämföra verkshöjden på Mammor kontra Dokument utifrån men ska vi aldrig mer kunna göra dokumentära skildringar om och med barn? Är det berömda fotot på den brännskadade flickan efter napalmbombningar i Vietnam ett historiskt dokument eller ett barn uthängt i en utsatt situation? Som sagt, inge jämförelse
mellan krigsdokumentation och Mammor – det är ju ett stort avstånd där emellan. Det ena kanske behöver finnas och det andra inte. Men ja, ni kanske förstår vart jag vill komma. Vad kan, och kanske bör vi, dokumentera kring barn?
Jag har inte sett programmet eller följer någon av dessa influencers pga min högre ålder, men jag har vuxna barn. Dom bestämmer helt och hållet själva vad som ska läggas ut om jag någon gång får feeling och vill berätta något för hela världen. JAg får helt enkelt sitta fint på händerna och inte trycka på ”publicera”! En bild per barn om året har jag lagt ut på some och det har varit ett grattis på deras födelsedagar, men när mina barn fyllde arton tyckte de själva att nu räcker det med sånt trams. Till saken hör att jag också har ADHD och skitdålig impulskontroll, men inte hur dålig kontroll som helst!
Vad menar då tanten: jo, dessa stackars influencerbarn har inte en sportlig chans att reagera på vad som fläks ut om deras liv. Jag tycker det är sorgligt in i benmärgen och jag är säker på att mer än ett influencerbarn kommer att drabbas av svår mental ohälsa just på grund av detta. Jag är också säker på att mer än ett influencerbarn inte kommer klara av att anpassa sig till samhället i stort, dvs värnplikt, utbildning, 9-5 arbeten och dylikt.
Om dom haft det samtalet innan och har det igen för att skapa content för SVT är det ju ännu mindre empatiskt.
Jag uppskattade serien Mammor och tycker att den i första hand handlade om just mammorna och inte om barnen. Men just det här klippet där Felicias son filmas när de berättar om separationen (även om det inte var första samtalet om det de hade) tycker jag inte borde ha visats. Inte heller klippet när han filmas när han kommer in i sin nya lägenhet första gången. Där flyttar man fokus – från mamman till barnet. Det var fel att visa, tycker jag, och jag fick ont i magen av det. Det är synd för jag tycker heller inte att det bidrog med något till berättelsen, det hade räckt med Felicias beskrivning av sin egen upplevelse av att gå igenom en separation och de jobbiga samtal det innebär när man har barn.
Däremot tycker jag inte att det per automatik för Felicia till en dålig mamma. Hon förtjänar inte hat och hot eller glåpord för det. Det är också fel beteende.
Felicia?
Men oj, menade Filippa såklart. Slarvigt av mig!
Det är bortklippt nu. Jag såg sista avsnittet igår och då var inte samtalet om flytten med. Bra val av SVT att klippa bort, men synd att det skulle behövas en kritikstorm innan beslutet togs.
Okej, vad bra att det är bortklippt. Och jag håller med. Med tanke på hur mycket kritik programmet fått redan sen första avsnittet förvånar det mig att de inte klippte bort det redan innan det visades.
Bara jag som tycker det är lite udda att hon säger att hon är bipolär? Kanske ospecificerad bipolär sjukdom (bipolär UNS) isåfall?
Nej, hon har genomgått ytterligare utredning för att det skulle avgöras vilken bipolär sjukdom det är frågan om för det påverkar behandlingsplanen.
Sitt inte och gissa och lägg fram åsikter när det är tillräckligt allvarligt som det är. Du har inte koll men pratar som att du har koll i hennes situation gällande hennes sjukdom. Det behövs inte och tillför ingenting positivt.
Torero pratade om saken när hon var inlagd eller om det var i anslutning till att hon hade varit inlagd. Minns bara att hon har pratat om saken.
First aid kit