Jag tänker att vi fortsätter på samma spår som morgonens första inlägg la grunden för – nämligen autism. Har du missat det så hittar du det här och det handlar om att Therese Lindgren är ambassadör för den nya Barbie-dockan som har autism.
Är det förresten skillnad på att säga att någon har autism eller är autistisk eller är det samma sak? Det ena är kanske att föredra och då vill jag försöka uttrycka mig så respektfullt som möjligt. Så genuin fråga.
Anyways…
Elaine Ekvärd medverkar i Framgångspodden och förklarar för Alexander Pärleros varför hon avföljt alla sina vänner på sociala medier. Hon berättar även om varför hon medvetet dragit sig undan offentligheten och numera syns betydligt mindre i media, jämfört med tidigare.
Efter att ha fått diagnoserna ADHD och autism har hon förstått varför hon tidigare levde i ett högt tempo, ständigt sökte stimulans och ofta hamnade i konflikter, men hur hon med behandling och ökad självkännedom landat i ett lugnare liv med bättre balans och starkare självkänsla.
Hon pratar också om att vara introvert, om relationer och om vikten av gränser.
Elaine är kritisk till sociala medier och ytligt kallprat, och säger att hon hellre väljer djupa samtal och äkta närvaro. Hon medger dock att vissa av hennes vänner tagit illa vid sig av att hon inte interagerat med deras inlägg eftersom det är så man håller kontakten idag och att hon hellre väljer att ses eller i alla fall ha faktiska samtal på telefon. Att prata, inte bara läsa snabbt och like:a och det tycker jag att hon har så rätt i.
Jag förstår att man kan ta illa vid sig om ens nära vän avföljer en, men lyssnar man på vad det är som hon egentligen säger så behöver man inte göra det.
Jag tycker det Elaine säger här är skitbra, och någonting som verkligen fick mig att fundera lite hur jag själv interagerar med mina nära och kära.
Nu kommer jag inte göra någonting drastiskt som att avfölja mina vänner på sociala medier, men kanske kommer jag lyfta luren och försöka träffa mina vänner mer än tidigare?
Hur ser du på det hon säger i klippet här ovan?
Föregående inlägg 
Man trampar ingen på tårna för man säger fel eller jo massa ”tyckare” trampar man på men jag har autism bland annat bryr mej verkligen inte. Detta borde appliceras på allt, snedsteg utan ursäkt borde vara tillåtet
Fast att du inte bryr dig behöver ju inte betyda att ingen annan gör det.
Jag håller dock med dig i det sista, snedsteg är okej om man kan be om ursäkt.
Läs om, det var inte vad Raz skrev sist i sin kommentar.
My bad. Får skylla på sömnbrist🫣
Men du skulle väl inte säga att någon är diabetes?
Nej men att någon mr diabetiker.
*är
Mister Diabetiker, pleasure! 🫱🏽🫲🏼
=Peter Jihde
Jag blandar hejvilt mellan har/är och stör mig inte på hur andra säger heller. Det enda jag stör mig på är folk som försöker bestämma hur andra ska säga.
Känner igen det där när jag ett tag slutade använda sociala medier. Folk var skitsura för ”att jag inte hört av mig”, fast jag hört av mig, jag hade bara inte gillat deras bilder. Det är en sjuk samtid där allt handlar om gillningar.
Man är autistisk lika lite som man är cancer. Båda är sjukdomar/diagnoser som man har, inte är.
Med det sagt så är det väl individuellt om man blir kränkt av att bli kallad autistisk eller inte.
Vill lära mig här, att säga ”jag är autistisk” är alltså fel? ”Jag är cancer” kan man ju inte säga, så det funkar väl inte att jämföra? Jag är utmattad, jag har utmattning. Jag har cancer, jag är en cancerpatient. Vad är det som är fel att säga är i dessa meningar?
Jag har diabetes. Jag är diabetiker.
Jag har astma. Jag är astmatiker.
Jag har dyslexi och är dyslektiker.
Jag har allergi och är allergiker.
Jag har en funktionsnedsättning och är funktionsnedsatt.
Jag har en synnedsättning och är synskadad.
Jag har mani och är manisk.
Fast det är ändå skillnad mellan autism och cancer. Autism påverkar hela ens hjärna och därmed hela ens person, därför ÄR man en autistisk person. Sedan om man hellre vill säga att man har autism så är det självklart OK. Men det är inte fel att använda ordet autist eller säga att man är autistisk.
Lite väl hårt att avfööja sina vänner känner jag. Går väl att sätta på dolt etc om man inte vill se bullar. Tror det sårar mer än det ger att avfölja.
Ja ska man avfölja alla vänner kan man ju lika gärna ta bort sitt konto? Och kanske starta ett nytt 100% jobbrelaterat konto om man nu behöver det. Eller om det enbart är för att få inspiration från andra kan man ju också starta ett nytt konto där man bara följer. Absolut gå sin egen väg osv men de människor man möter på vägen som faktiskt har hjälpt en på olika sätt, det skadar ju inte att ge lite tillbaka iallafall.
Vad skev världen har blivit när folk blir kränkta/sårade för att man avföljer på sociala medier. Det är ju inte så att man klipper kontakten helt.
Nyfiken på din sista mening.. menar du att man ger tillbaka genom att följa någon på sociala medier? Eller missförstod jag?
Tror inte någon tar illa upp om man avslutar sina konton för att spendera mindre tid på sociala medier. Men om man avföljer sina vänner blir det ju faktiskt ett statement att man inte är intresserad. Och om vi nu pratar riktiga vänner – hur många kan det ens röra sig om? Då tänker jag att om vännerna uppskattar att man följer dem och gillar eller ger en kommentar så kan man väl unna dem det? Om man nu ändå fortsätter att ha Instagram. Om de inte bryr sig så är det ju inget problem men ja, att vara lyhörd inför sina vänner tycker jag är att ge tillbaka, ska de stå redo att ha djupa samtal när det passar en själv samtidigt som man inte kan spendera några sekunder på dem om de nu känner att det betyder något för dem?
Vänner så tror att vänskap är att slentriangilla någons inlägg på sociala medier är inga riktiga vänner. OCH SJUKT BARNSLIGA
OT: Vita huset har nu gett Zarah Larsson ”svar på tal” https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/QJm50J/vita-huset-svarar-zara-larsson
På sveriges radio också: https://www.sverigesradio.se/artikel/trumps-svar-till-zara-larsson-vi-alskar–2
Har två barn med grav autism och IF, säger både att de har och att de är 🙂
Varför fortsätter du skaffa barn (alltså nr 2) när det uppenbart är att du och barnens fäder har dåliga gener? (Att föra vidare?) alltid undrar varför personer skaffar fler barn när naturens lagar avråder…
För det första kanske de är tvillingar, för det andra är det sällan 100% ärftlighet av tillstånd och för det tredje har du verkligen inte med det att göra.
Det är visst ärftlighet i majoriteten av fallen om det inte är en mutation. Intellektuell funktionsnedsättning och Autsm är inte en spontan uppstodd mutation, det är ärftligt 😉
Det är bara i vårt moderna samhället som förnekar korrelationen mellan arv och miljö, och man tror att jämlikhet betyder att alla ska ha samma rättigheter
Finns många studier som bevisat att recenssiva gener är ett stort problem och att människor som för 100 år sen inte skulle kunna skaffa barn med med modern teknik kan göra det bidrar negativt till att recenssiva gener fortsätter att sprida sig (tex genom IVF osv).
Sedan det har jag visst. Att människor med dåliga gener skaffar barn fast de inte borde belastar välfärden, samhället etc = oss skattebetalare. Många föräldrar till barn md multisjuka / multidiagons kan inte arbeta heltid, är sjukskrivna, får bidrag osv.
Det jag menade var att 100% av alla som har vissa gener kommer att utveckla vissa tillstånd eller sjukdomar, inte att det inte finns ärftlighet.
Det här var den sjukaste kommentaren! Är det nån slags eugenik du förespråkar? Det är väl inte upp till dig eller någon annan heller vem som ska få ”sprida sina gener” vidare. Det finns hur många sjukdomar, syndrom och åkommor som helst som är helt eller delvis genetiska, ska alla som vill ha barn screenas först då, så att deras ”recessiva gener” inte sprids vidare och ”belastar välfärdssystemet”? Du vet kanske också att många genetiska sjukdomar också kan uppstå spontant?
Men Gud så taskig kommentar? Finns väl INGET som visar på att man har 100% ärftligheten för tex autism?
Alltså.. finns ju massa människor som får ett barn med en diagnos och flera utan. Menar du att hon efter ett barn skulle säga: ”nej naturen har sagt ifrån”?
Man föds knappast med diagnosstämpel i pannan så man hinner nog skaffa ett antal barn innan det upptäcks.
Du säger indirekt att vissa människor inte är lika mycket värda. Detta var helt vidrigt att läsa. Du har uppenbara problem med empati för att skriva så som svar på något som inte alls berörde detta.
/annan mamma till barn med autism
Det är inte speciellt trevligt att säga att nån har dåliga gener. Har själv adhd men har autism i släkten på ena sidan. Syrran och kusinen har inte autism eller adhd. Av syrrans barn har 1 av tre autism de andra två inget alls. Kusinens barn har inga diagnoser. Etc. Genetik är inte självklart och ibland kan man upptäcka diagnoser sent och barnen kommit tätt. Vem vet? Att skuldbelägga människor som har flera barn med diagnoser känns. inte som en trevlig inställning/ förhållningssätt.
Elaine är lite intressant på ett sätt, jag minns när hon syntes mycket offentligt och bloggade så minns jag att hon gjorde en stor grej av att hon var extrovert och skrev inlägg om att introverta var tråkiga och det var svårt med bordsplacering för dem på bröllop. Ser hon sig nu som introvert själv?
Ja jag blev väldigt förvånad över att hon beskriver sig som introvert, hon brukade ju träffa och vara i kontakt med vänner konstant och verkade genuint gilla det? Många nära vänner. Var det mer något destruktivt då eller en konsekvens av ADHD? Låter konstigt att plötsligt bli så pass introvert att det blir en grej. Känns också märkligt att ha kunnat levt det livet i så många år med autism men är ingen expert direkt.
Det här är väldigt spännande. Jag har inte autism men en nyanserad personlighet som närmar sig spektrumet i många avseenden. När jag var yngre och i ung vuxen ålder var jag väldigt extrovert. Hemma så var jag en latmask men hängde med vänner, reste och festade mycket.
Efter att jag fick barn så är det som att min sociala kvot fylls av att bara umgås med barnen och maken. Jag har väldigt lite energi och önskan av att umgås med andra. Jag trivs bäst av att hålla rutiner, sparsamt prata med kollegor på jobbet och umgås med familjen på ledig tid (även närfamiljen som mina och makens syskon och föräldrar). Men allra bäst tycker jag om att vara själv, dock händer det sällan 🙂 Först trodde jag att det berodde på att barnen var små och sömnlösa nätter osv, men det har fortsatt. Jag är mer på den introverta skalan idag.
Så jag tror att det ändras genom livets olika faser. Vem vet, när mina barn flyttat hemifrån kanske jag åter får ett större behov av att socialisera.
Du har ju helt missuppfattat vad extrovert och introvert är.
”Jag var extrovert, jag hängde med vänner reste och festade”
Hahhahaha
”Inte autism men en nyanserad personlighet”
😂😂😂
Elaine är så fake. En av mina bästa vänner känner Elaine väldigt bra. Hon är absolut inte så djup som hon tror. Hon är rätt dömande faktiskt. Och hon har noll självinsikt. Snacka om pinsam människa…
Jag vet också en som känner henne rätt väl och h*n säjer samma om henne.
Håller med 100%.
Hon är väldigt otrevlig och dömmande o jobbig person!
Jag jobbar med akutsjukvård och möter således dagligen människor med olika diagnoser, tillstånd och sjukdomar. Jag har personligen för vana att alltid säga att någon ”har schizofreni” ist för ”är schizofren” och samma med tex autism, man har autism, man är inte autist. Detta gör jag för att 1: en person är inte en diagnos och 2: minska stigmat. Ingen får ett bättre bemötande om det första man säger är ”en autist med hjärtflimmer”. Om en kollega eller nån annan i min närhet skulle uttrycka sig annorlunda så skulle jag troligtvis inte bry mig, så länge man inte värderade diagnosen. Jag har hört flera ggr hur folk använder adhd, autist, cp, mongo osv i nedlåtande syfte och där går min gräns. Min systerdotter har lite olika diagnoser och jag vill aldrig att hon ska känna skam eller bli ledsen för att nån kallar henne ngt i nedlåtande syfte.
På temat så läste jag en fruktansvärd artikel o Sydsvenskan igår om en lärare som försökt driva djävulen ur barn med IF. Det finns så mkt okunskap och detta gjorde att mitt hjärta gick i tusen bitar.
https://www.sydsvenskan.se/malmo/malmolarare-anvande-koranen-for-att-driva-ut-djavulen-pa-elever/
Intressant med sociala medier, jag slutade lägga upp saker helt för några år sedan då jag kände att det blev för mycket fokus på vad som skulle synas där. Exempelvis om vi gjorde en utflykt med familjen hade jag en ”baktanke” med att ta fina bilder, för att posta dem på ex Instagram. Detta var en ögonöppnare och jag slutade omedelbart med att lägga upp bilder och liknande! Är inne ibland och kollar vad andra lägger upp för att ”gilla” och kommentera om jag känner för det såklart. Däremot har detta verkligen väckt reaktioner, bland annat att vi fått ett till barn och vissa som då tycker det är orättvist att jag inte lagt upp något på min yngsta, som med de två äldre. Någon sa ”Vissa kanske inte ens vet att ni fått ett till barn??” som ett argument för att publicera inlägg på sociala medier. Helt galet tycker jag! Mår mycket bättre nu och skönt att slippa tänka på vad som ska synas och publiceras.
Många blir också utmattade av dagens samhälle och alla krav,behöver inte ha något med diagnoser att göra. Samhället arbetslivet är sjukt stressigt.
Allt är inte en diagnos. Tvivlar starkt på att varenda influencer har diagnos.
Tror att många som blir ”influencers” inte klarat kraven för utbildning, vanligt jobb mm vilket är vanligt för dessa diagnoser. Därför kanske de är överrepresenterade jämfört med typ handläggare på kronofogden.
Jag resonerar så här (har ett barn som är autistisk): Man föds ju med autism, man Är autistisk och funkar på ett annat sätt än normen. Man får cancer, diabetes så att säga att man har autism antyder att det är behandlingsbart på ett sätt som det inte är. Det är ett annat sätt att fungera, tänka och processa på, inget man kan behandla med medicin eller undvika.
Å andra sidan håller jag också med de som säger att man är inte sin diagnos. Men en diagnos är heller inte en punktlista på exakt hur man är eller vad för behov man har utan mer riktlinjer för förståelse för sig själv och hur man fungerar, vad som kan vara styrkor och vad som kan vara utmaningar.
Så bra beskrivet!
Jag har också diagnosen autism och de få gånger jag känner att jag behöver berätta för människor så säger jag oftast att jag är autistisk. För mig är autistisk inte en sjukdom utan ett sätt som jag och min hjärna fungerar på. Något helt grundläggande. Jämför det med att någon är blind eller döv. Nu är det ju modernt att säga att de har en hörsel- eller synskada/nedsättning/variation så kanske är en dålig liknelse…
Men jag tycker också att det ska finnas en ödmjukhet där personen själv får identifiera. Så himla modernt att fråga efter pronomen – kanske detta också ska ingå?
Men sen beror det på sammanhang också.
Jag är autistisk och därför vill jag inte ha bakgrundsljud.
Min autism gör att jag har svårt för bakgrundsljud.
Jag har svårt för bakgrundsljud.
Jag är synskadad… Min synskada… Jag ser dåligt.
För mig är nog neurotypisk eller ej neurotypisk hjärna mest respektfull. Då behövs det inte lämnas ut om det är ADHD, autism eller whatever och därmed blir det mer individualiserat.
Jag har autism och säger ibland att jag har det, ibland att jag är autistisk. Säger också att jag är bipolär, ytterst sällan att jag har bipolär sjukdom (för att det är enklare att säga). Lägger ingen värdering i vilket jag använder, och inte heller vilket något annan väljer att säga.
Oavsett om någon säger ”har autism/bipolär sjukdom” eller ”är autistisk/bipolär” så förändrar det inte ett dugg för min del, jag kommer inte bli av med det i vilket fall, allting är det samma vilket uttryck som än används.
Min dotter HAR autism, hon ÄR inte sin sjukdom. För mig är det viktigt.
Men autism är ingen sjukdom.
Såklart det inte är, var för snabb att skriva.
Dock har hon sjukdom pga sin funktionsnedsättning
Funktionsnedsättningen är samhället
Min man säger det samma, han har bipolär sjukdom, han är inte bipolär. Viktigt för honom, där med viktigt för mig.
Lär sig inte föräldrar att säga att autism är en funktionsnedsättning och ingen sjukdom?
Otroligt!
Nu säger jag inget om specifikt autism, men en funktionsnedsättning kan också vara en sjukdom; de tar inte ut varanda
Det är för mig tragiskt att alla applåderar Elaine för att hon avföljt alla sin vänner ”wow vad coolt” – nej, bara helt empatilöst. Är själv diagnostiserad med autism och tycker det är ett sabla tjat om dessa diagnoser som används i helt irrelevanta sammanhang. Elaine har säkert 95% Adhd och möjligen övriga procent autism eller nåt annat, det köper jag, men att hon plötsligt nu är ”introvert och älskar att vara själv”, jo men tjena.
En riktig vän bryr sig om sin vän, den är genuint intresserad och VILL se vad den gör ÄVEN om den har helt andra intressen. Det mogna är att trycka ”hide” om man nu har så ont av att titta på bilder som inte känns 100% roliga för en själv eller inte ha instagram som heter ens egna namn utan en anonym variant. Tycker ni på fullt allvar att det känns bra om ni är någons ”bästa vän” och den avföljer dig med påståendet ”ja, du lägger ju ut så trista bilder”? Jag tycker det är ohyfsat och visar någon form av empatibrist.
Däremot, sk vänner som följer en på sociala medier som är spökföljare, dvs dom är mkt aktiva på andras konton och ser vad du gör hela tiden men engagerar sig aldrig i något du lägger ut nångång – radera.
”Alla applåderar”?
Var inte hon och Blondinbella jättebästisar en gång i tiden? Undrar vad som hände…
Båda två är väldigt självupptagna och gillar att få olika diagnoser för att förklara sitt arschliga beteende. Den enda diagnos båda behöver är narcissism.
Har för mig att Bella hade sagt något nedsättande vid en tjejkväll som inte föll Elaine i smaken. Kommer inte ihåg vad det rörde, tror det var något om barnen.
Elaine skrev också om det samtalet i sin bok som ett ”exempel” och det var väl inte så smakfullt i en vänskapsrelation kanske. Förstod det som att det var det som gjorde att den nära vänskapen tog slut men att de senare förlåtit och gått vidare, utan att direkt börjat umgås igen. Hur jag nu vet eller tror mig veta detta kanske mest säger att det är dags för mig att logga ut en stund 😂😅
Åkte inte dom till typ Dubai tillsammans med sina familjer?
Haha hon med alltså… Varför är folk så ivriga att få sig en npf-diagnos nu för tiden? 🙂 Man saknar lite när alla hade personaldag och nöjde sig med att vara typ ”blå” eller ”INFJ”…
Klarar inte av denna hemska kvinna.bott granne med henne, ingen trevlig person alls!!
Berätta mer!
Det är häl bra att det finns representanter för funktionsnedsättningar, att det lyfts fram och pratas om. Men helt ärligt. Denna person har ADHD och Autism men har liksom ändå kunnat genomföra skola och högskoleutbildning, startat egen lyckad retorik-firma och florerat i många sammanhang. Jag tror inte många kan relatera till detta när det ska pratas om hur tufft det är… Är själv förälder till ett barn med båda diagnoserna som helt ärligt går igenom ett helvete. Trots att det är så kallad ”högfungerande autism” är det extremt svårt att fungera utifrån samhällets krav. Att klara skolan har inte gått överhuvudtaget.