Ellinor Bjurström öppnar upp på Instagram och berättar att hennes ångest är tillbaka och att hon inte har en aning om varför. Vad det är som triggar den?
Är inte det grejen med ångest, att den bara dyker upp som gubben i lådan utan förvarning och ibland även utan att man förstår varför?
”SURPRISE!!!” liksom?
Hon berättar att hon har mått så bra de senaste åren, efter att hon fick hjälp av att gå i terapi och med viss medicinering, men att ångesten nu är tillbaka och ger sig i uttryck av en mängd fysiska symptom. En av anledningarna till att hon tycker att det här är så jobbigt är för att hon inte riktigt sett sig själv som en person som ens kan lida av ångest, men ångest – precis som andra sjukdomar som exempelvis alkoholism – kan drabba vem som helst, och tar inte hänsyn till varken samhällsklass eller yrke.
Hon delar sitt inlägg eftersom hon vill visa alla sidor på sociala medier, och inte bara är det är guld och gröna skogar, och i kommentarsfältet möts hon av både stöd, värme och kärlek – både från kollegor och följare.
Föregående inlägg 
Det är ganska många människor som har ångest (jag bl a). Min ångest dämpade jag tyvärr med alkohol, kände att ångesten lättade efter några glas vin. Sämsta sättet, idag är jag helt nykter och har äntligen fått bra medicin mot min ångest. Samt bra terapi. Skickar styrkekramar till alla därute som lider av denna djävulens åkomma❤️
Nu håller jag dock inte med om att alkoholism kan deabba vem som helst, som typ cancer och ångest och andra sjukdomar. Den dyker inte bara upp liksom, utan det krävs många aktiva beslut av vederbörande först, och ingen kan hävda att dom inte vet riskerna med alkoholkonsumtion. Precis som ingen vaknar upp en morgon som heroinist heller.
Håller helt med dig!
Så ni är två idioter här alltså!😊
Det gör inte jag. Man ska vara extremt försiktig med den typen av antaganden- alkoholism är heller inget som brukar utvecklas i ett vakuum utan kan gå hand i hand med andra faktorer (genetiska eller i ens miljö) som inte går att kontrollera.
Jag skulle aldrig kunna bli alkoholist. Så jag tycker nog att man inte kan säga att det kan drabba vem som helst.
Dricker man inte alkohol så kan man inte bli alkoholist, på samma sätt som att man inte kan bli heroinist om man inte tar heroin.
Du kan ju fortfarande vara beroende. En alkoholist eller pundare som slutar med sin huvuddrog inser ofta att de är beroende i alla sina angelägenheter. Det kan vara allt som ger en skön känsla/förnimmelse/tillstånd. Arbetsnarkoman, träningsnarkoman, spelberoende, sexberoende, seriedejtare, extremsportare, matmissbrukare, beroende av laxermedel osv osv. Bara för att man aldrig kan bli alkis pga att man inte dricker så kan man ändå ha flyktbeteenden man tar till för att slippa möta sig själv.
Men nu pratade vi ju alkoholism här?
Exakt det jag menade. Alkoholism kan endast drabba någon som dricker osunda mängder alkohol under en viss tid. Vilken mängd vi pratar om och under hur lång tid är individuellt.
Men jag som dricker 1-2 gånger om året kan faktiskt inte bli alkoholist. Har man alkoholism så syns det dessutom på blodprov om man tittar på rätt markörer.
Jag kan drabbas av cancer. Småbarn drabbas av cancer. Jag tycker inte att vi ska alls likställa dessa sjukdomar med alkoholism, som är ett resultat av aktiva val man gör systematiskt under en lång tid trots att man är medveten om risken.
Och tillägger att jag aldrig kommer bli beroende av något av det du räknar upp.
Arbetsnarkoman/träning – för lat, gillar min fritid och häng i soffan.
Spelberoende – nej, för ekonomiskt lagd
Sexberoende – är i närmast asexuell och singel så nej
Extremsportare – som sagt för lat och skulle vara rädd att skada mig själv
Matmissbrukare – nej, har alltid haft en sund inställning till mat och ätande
Laxermedel – ha ha nej knappast, har IBS så behöver ej mer lösare mage
Varför meddelar du detta?
Det var ett svar till en annan person, hoppa över om det inte var intressant?
Du kan ju inte säga att du ALDRIG KAN bli alkoholist för att du inte dricker alkohol (idag).
Du vet ju inte med 100% säkerhet hur du kommer leva om 10 år. Kanske händer något i ditt liv som gör att du ändrar dina vanor. Jag drack i princip aldrig fram till närmre 30. Nu dricker jag regelbundet, inte jättemycket men ändå. Tror inte jag kommer utveckla alkoholism men man ska aldrig säga aldrig. Man ska nog akta sig för att tro att man är helt garanterad något.
Har själv många etyliker i släkten såklart måste man då vara ännu mer vaksam!! Eget ansvar alltid.
Jag har flera i min släkt som supit ihjäl sig. Pajat levern och ändå inte slutat. Så ja, jag har sett vad alkoholism gör och har tidigt valt att gå en annan väg.
Nu klassas ju dock alkoholism som en sjukdom. Vissa människor är mer prone att utveckla det än andra. På samma sätt som andra livsstilsval kan medföra negativa biverkningar för vissa, medan andra klarar sig (till exempel tjockisar som dör av kärlsjukdomar pga sin fetma vs tjockisar som lever lika ohälsosamt men som inte dör av det). Ditt resonemang var väl mer aktuellt för typ 20-30 år sedan, och innan, då det inte fanns lika mycket forskning och man istället dömde ut folk efter hur de levde?
Ja, men samtidigt, jag har ärftlighet för alkoholism och har noll kontroll när jag dricker och kan inte sluta när jag väl tagit ett glas. Därför väljer jag att helt avstå, för att jag inte vill utsätta mig för risken att bli alkoholist.
Bra för dig! Nu kan ju du dock inte tala för alla som har risk för alkoholism.
Det gjorde väl inte Anonym heller utan talade om sig själv.
Men man kan inte utveckla alkoholism om man inte dricker alkohol. Det är liksom omöjligt.
Men.. man dricker inte alkohol, tills man gör det.
Det har hänt förr att folk som inte dricker alkohol börjar göra det. Det är liksom inte som att säga ”jag kan aldrig få prostatacancer för jag har ingen prostata”.
Tycker du ska läsa på om beroendesjukdomar innan du uttalar dig om sånt du uppenbarligen inte har kunskap om
Ångest erkänns som legitim sjukdom, men när människor försöker dämpa samma ångest med alkohol försvinner plötsligt sjukdomsperspektivet och ersätts med moral.
För väldigt många börjar alkohol inte som “njutning” utan som självmedicinering. Alkohol dämpar ångest kortsiktigt genom GABA-systemet, men förvärrar ångest långsiktigt. Det är en välkänd mekanism och en av de vanligaste vägarna in i beroende.
Att då säga att det handlar om fria val bortser helt från varför alkoholen blev ett verktyg från början.
Folk är ignoranta, dumma i huvudet och sitter på sina höga hästar utan att ha en aning om vad de talar om i alldeles för stor utsträckning nu för tiden!
För varje dag som går inser jag att man inte längre kan utgå från att folk har kunskap om saker, utan uttalar sig om sådant de inte vet ett dyft om – Dunnin-Krugereffekten är större än någonsin. Henriett är ett praktexempel på dessa idioter
Fast det enda Henriette sa är att alkoholism inte kan drabba vem som helst, som tex cancer.
Och det är ju sant?
Oavsett orsaken till alkoholism så är det ett aktivt val att dricka alkohol. Även om man gör det för att döva ångest. Alla med ångest blir inte akoholister.
Men cancer kan verkligen drabba vem som helst, hur sunt och bra man än lever.
Det är väl inte fel att skilja på dessa två? Är ju samma sak som att säga att det är större risk att bryta benet om du åker slalom än om du kliver ner från sängen. Men båda har brytit benet om det händer. Så både cancer och alkoholism är en sjukdom men den ena får man av aktiv handling.
Den andra kan vara aktiv handling (tex rökare och lungcancer) men oftast bara otur.
Exakt så. Jag har haft problem med olika sorter missbruk som började med psykisk ohälsa/svår depression och jag har självmedicinerat mig med allt möjligt vilket resulterat i missbruk och beroende. Av typ allt. För att ingenting annat dämpade min ångest och depression. Som jag för övrigt inte har valt själv att få. Det är inte så enkelt som en del vill få det att tro att det bara är att göra ett bättre val när man mår så dåligt och inte får rätt hjälp. Hade jag fått välja hade jag inte blivit deprimerad eller haft psykisk ohälsa alls. Inte förrän nyligen har jag dessutom fått reda på att jag har adhd och autism vilket inte direkt ökar förutsättningarna att göra bra val när impulskontrollen är lika med noll i princip. Och säkert förklarar lite varför jag mått så dåligt också.
Väldigt viktig poäng.
Fast ja men nej. Vissa är ju mycket mer genetiskt predisponerade för alkoholism än andra- sen kan det säkert hända vem som helst. Men sannolikheten för att fastna i ett beroende kan ens gener ju öka väsentligt vilket kan tyckas lite orättvist.
Skulle inte vilja säga att lungcancer drabbar vem som helst👀Eller hjärt/kärlsjukdomar, diabetes 2 pga övervikt osv…
Egentligen så är det ju så att många sjukdomar i väst skulle gå att undvika genom att göra andra livsval. Men eget ansvar är inte så populärt hos befolkningen. Men att undvika alkoholism är ändå en relativt lågt hängande frukt i sammanhanget, för det är alltid lättare att aktivt avstå från att göra någonting (dricka alkohol) än att aktivt göra någonting (börja träna, laga bättre mat).
Du låter bara dum, Henriett. Lägg ner.
Fast hon har ju rätt!?
Många sjukdomar är välfärdssjukdomar!
Tex övervikt kan orsaka hjärt- och kärlsjukdomar.
Äta mycket kött kan orsaka tarmcancer.
Att inte ta hand om sina tänder kan orsaka dålig munhälsa som i sin tur kan leda till olika sjukdomar.
Att äta en viss kost kan leda till diabetes typ 2.
Sedan tycker jag inte man ska säga till folk tex ”skyll dig själv” om man får en sjukdom, men det är SANT att man kan undvika en del sjukdomar genom ett sunt leverne.
Lungcancer kan också bero på mutationer, så jo, det kan drabba vem som helst.
En del lungcancer beror på rökning men inte all. Finns de som aldrig rökt men ändå drabbas.
Ja, förvisso. Men 8 av 10 som får lungcancer är dock rökare.
Lungcancer kan absolut drabba vem som helst, finns olika sorter. Ett bra exempel på detta är väl ändå Elin Kjos.
Säg att du inte vet något alls om beroendesjukdomar utan att säga det….
Du behöver nog ta och läsa på om alkoholberoende eftersom du hävdar att enbart vissa kan få det. Alla faller inte på regelbundet drickande, men ett beroende till alkohol kan vem som utveckla. För en del tar det 15 år att utveckla ett alkoholberoende. En del kan ha ett annat missbruk och sedan övergå till att bruka alkohol på en skadlig nivå (det händer successivt). Du ska nog inte fastna på dina föreställningar om sjukdomen och istället läsa på ordentligt. Det finns ingen pions att hävda saker du inte har kunskap om fullt ut.
Alkoholberoende utvecklas på olika sätt och att hävda att inte alla kan utveckla alkoholberoende är direkt felaktigt.
Vad fint av Vimmelmamman att i alla fall trycka ett hjärta. Stort engagemang.
Är det din första dag på internet?
❤️
😆🤣
Ångest är vidrigt och panikattacker ännu värre! Önskar dock att människor kunde skilja på ångest vs. oro och/eller nervositet. Känns som att många slentrianmässigt slänger sig med att de har ”ångest” så fort något är jobbigt eller att personen ifråga känner lite oro och/eller är nervös.
Tror inte man kan tänka så. Människor upplever inte saker lika/är olika känsliga, det som är ”lite oro” för dig kan vara helt debiliterande för nån annan.
Innebörden av ”ångest” är ju ett brett spektrum, och individuellt. Jämför med t.ex. ”smärta”. Skulle någon med mer mild smärta inte få säga att de har ont bara för att där finns andra med starkare smärta? Ångest är ångest, mild eller svår, så är det ångest…
Fast vissa tror att ångest är att man ångrar något. ”Usch vad full jag var, dansade på bordet.. haha sån ångest”
Men en extremt mycket djupare och läskigare känsla än ånger.
Ånger kan i ett sånt läge ge upphov till en känsla i kroppen som avger ångest.
Sedan är ju den sorten sällan patologisk (men det kan gå in i det patologiska)!
Ångest kan väldigt många känna men inte alla har ångest med täta intervaller och som ställer till det i vardagen.
En person kan ha ett liv utan ångestproblematik och så ibland får den ångestkänningar (livskris eller t.ex. när den ska göra något nytt som är lite större och då kan ångesten infinna sig för dem). Hanterbar ångest men likväl ångest och den är också övergående här.
Ångest är inte för alla något som är närvarande varje dag/varje vecka och så vidare. Det är inte heller något som de behöver uppsöka läkarvård för och få läkemedel utskrivna. Personerna kan ändå erfara ångest i livet ibland.
Håller med. Som när vissa influenser ”får panikångest” när make upen inte blev tillräckligt bra. Hatar när man förminskar detta vidriga tillstånd😡
Håller med. Ja, ångest kan vara ett spektrum. Men att t.ex. vara nervös/oro för något som de flesta skulle bli nervösa/oroliga över är liksom inte samma sak som att ha obefogad, återkommande ångestproblematik kring saker som de flesta inte tänker på (eller bara ångest utan någon tydlig anledning). Språket är ju trubbigt så man får kanske ha överseende med att ord används lite slarvigt. Men samtidigt, ja, håller med att folk överanvänder både ångest och panikattacker. Hade återkommande panikångest som tonåring och fortfarande ibland, och det är svårt att kommunicera vad man menar eftersom folk slänger runt det så mycket.
Jag som har lidit av ångest sen barn och gått periodvis hos psykolog och psykoterapeut blir alltid lika förvånad att det finns folk som inte upplever ångest. För mig är det lika självklart som en kroppsdel 😆 vad gör ni med all tid? För jag lägger såklart timmar i veckan att vältra i ångest. Så spännande!
Vi andra super och lever livet.
Alltså vad exakt är ångest?
Jag kan få ångest om jag typ vart full och babblat en massa.. men i övrigt har jag aldrig ångest???
Ångest är ett larmsystem i kroppen som går igång även fast det inte finns någon fara. Jag går alltså runt med känslan ofta att jag blir jagad av ett lejon i savannen, typ.
Haha, verkligen! Jag är också helst förbluffad (och avis samtidigt som jag unnar alla en ångestfri tillvaro), men jag lever också med det som en självklarhet! Jag vet inte vem jag vore utan min kompis ångest.
Jag har lidit av ångest hela livet, men har den nu för tiden under kontroll. För det mesta. Det blir helt klart värre när jag är stressad eller trött/sliten under en längre tid. Det liksom kryper sig på och plötsligt tror jag att min man är rånmördad på väg hem från jobbet om han inte svarar på sms och jag kan inte sova för att jag VET att min mamma hatar mig för att jag skämtade om en grej för 15 år sedan.
Artrax 👍
Menar du Atarax?
Är bara skit men kul om det hjälper några såklart…
Usch, hatar Atarax. Känns som det enda man kan få. Mår så jäkla dåligt dagen efter.
Nej, hästen i Den Oändliga Historien.
(som för övrigt drunknade i Sorgernas Träsk)
Någon som varit med om riktiga ångest/panikattacker vet att det sista man är kapabel till då är att ta upp telefonen och börja filma.
Precis, lite märkligt att filma när man har en ångestattack, Känns knappt ”seriöst” då.
Det är individuellt vad en person vill och är kapabel till då. En del kan uppskatta att någon pratar med dem medan en del knappt kan ta in omgivningen.
Haha alltså ja jag håller med i sak. Men för att ge annat perspektiv så fick jag i uppdrag av min psykolog att filma mina ben vid panikångest eftersom jag upplevde sådan skam att någon skulle se/märka min ångest i exempelvis matbutiken. Min lösning hade innan varit att vara lämna korgen och älga ut för att andas i fyrkant. Så innan jag gick för att handla hade jag som mantra ”måste filma benen” innan ångesten slog till. Det distraherade mig från det värsta påslaget faktiskt. Och vid ett tillfälle fick jag ångestattack och filmade mina ben och det syntes så jävla minimalt att jag faktiskt blev besviken. Tänk att jag byggde upp mer skam och ångest av att tro att mina skakiga ben syntes så mycket att alla i butiken släppte allt de gjorde för att stirra på mig 😂
Jag kunde lixom bara skratta åt situationen i efterhand och det har faktiskt hjälpt mig att chilla. Ja iaf när jag handlar. Ingen tittar på mina jävla ben 😅 och om någon skulle göra det kan jag erbjuda att skicka ett videoklipp
Som ung vuxen led jag av svår ångest och tvångssyndrom. När det var som värst klarade jag knappt av att lämna huset eller ens rummet jag befann mig i för att jag då drabbades av så mycket tvångstankar. Till slut fick jag bra hjälp med medicin och mycket terapi, i många år. Idag har jag ångest då och då men aldrig så starkt som då. Psykisk ohälsa kan verkligen vara ett rent helvete och ett mentalt fängelse.
ADHD och ångest går väl ofta hand i hand. Liksom ADHD och någon form av missbruk (socker, alkohol, droger, mat etc).
Och jag flikar in och säger att ångest inte är en sjukdom. Det är snarare ett tillstånd eller någonting vi upplever. Det säger jag inte för att förminska ångest för jag lider själv av att ha en väldigt trasslig relation till mina ångestkänslor. Men jag hävdar bestämt att det inte är en sjukdom.