Efter en stund på rummet promenerade jag strax över gatan bort till Rose Bakery och gjorde det absolut svåraste jag vet – åt en måltid själv på restaurang. Det gick verkligen jättedåligt.
Egentligen borde det ju inte vara något konstigt alls – en person som äter lunch och sitter och läser en bok, världens normalaste sak. Men ändå – jag känner mig så fumlig och självmedveten. Fipplar upp och ned med besticken, tar en för stor tugga, tappar en bit, försöker samtidigt vända ett blad i boken, gör det allra pinsammaste och tar upp telefonen för att ta den här bilden. Ja ni fattar ungefär hur avslappnad jag var. Någon som känner igen sig i känslan av den obekväma ensamma måltiden? Hur kommer man ens över det? Ibland kan jag undra om det är en liten liten restprodukt från när jag hade en ätstörning som tonåring, den här starka känslan av att vilja krypa ur skinnet när jag inbillar mig att jag observeras äta ensam. Sorgligt om det är så. // Sofia Wood
Sofia Wood delar ett väldigt ärligt inlägg på sin blogg om något jag tror många kan känna igen sig i – att äta ensam på restaurang.
Hon kom ner till Paris några timmar tidigare än hennes sällskap och gick ut och satte sig för att äta endam och läsa, och hamnade i ett inre kaos av fumlighet, självmedvetenhet och tappade matbitar.
Att sitta själv och äta borde vara världens mest normala grej, skriver hon, men känslan av att vara observerad gör henne stel och nervös.
Hon funderar till och med på om obehaget kan hänga ihop med hennes gamla ätstörning – en sorts kvarleva från en tid då mat och kontroll var laddat.
Att vara bekväm med att äta ensam, har det att göra med huruvida man är en introvert eller en extrovert tror ni?
Jag är mer introvert än extrovert och känner mig fullkomligt bekväm med att äta på egen hand, och ibland kan jag nästan föredra det faktiskt.
Kanske behöver man bara öva på det?
Föregående inlägg 
Var det inte typ en månad sedan hon la upp detta 🤔
Japp, den 20 september.
Måste vara torrt med händelser på influenserfronten när det kommer ett inlägg som är en månad gammalt och handlar om att äta en lunch själv.
Tror snarare att det har att göra med ett problematiskt förhållningssätt till mat och social ångest.
En person som inte är trygg i sig själv kommer få problem när den är i sociala sammanhang där den kan känna sig bedömd. Det tar sig många gånger i uttryck i det hon beskriver; fumlighet, stress och så vidare eller alternativt att personer undviker det helt och hållet.
Ibland kan jag önska att fler övade på att vara självständiga och inte kände behov av att gömma sig med ett sällskap.
Som väldigt ung vuxen uppskattade jag inte att äta ensam på uteställen, men numera är det rätt skönt att gå iväg ensam på en lunchrestaurang och få paus från kursare och tankar på studier ett litet tag. Däremot kan det vara ett rent helvete att äta ensam på restaurang kvällstid, som kvinna för man får inte riktigt vara ifred- män kommer fram och ska prata/ragga och ha sig…suck! Det handlar inte om att inte ha en partner eller familj och vänner, utan för min del handlar det mer om att trivas och ha behov av ensamtid eftersom jag är extrovert men kan uppskatta tid med mig själv även i offentliga sammanhang.
Utöver att män kan ragga på en som kvinna, är det ingen som bryr sig om att man sitter ensam. Möjligtvis är det jobbigare om personer inte har några sociala sammanhang? Det kan troligtvis skapa en annan självmedvetenhet och säkert också för en del vara jobbigt att se olika sällskap och inte ha det själv.
Mat på egen hand offentligt är nog inte så troligt om någon har en matproblematik för det kommer ofta med mycket skam och det brukar många inte ägna sig åt öppet i ensamhet. Fumligheten/tafattheten är mer en självmedvetenhet som inte sitter på plats.
Mm säkert att det ofta händer att flera män kommer fram och raggar så fort du sitter själv, så pass att det är ”ett rent helvete”. Tror inte en sekund på att det är ett stort problem för dig, eller någon annan.
Det tror jag absolut att det är. Kan själv relatera.
Ja, upplever absolut samma sak och undviker det därför ofta
På en restaurang där man äter middag? Att sitta själv och ta en öl eller ett glas vin, absolut håller jag med. Det var i princip omöjligt när jag var yngre, men på restaurang med bordsservering har det bara hänt någon enstaka gång och då var det nog servitören..
Ja snälla, på bar ja, men på restaurang?? Vad för typ av restaurang?
Beror väl helt på, familjerestaurang eller väldigt fin restaurang troligen mindre raggande, kvarterskrog eller hak dit många går efter jobbet antagligen mer?
Jättemärkligt, det är väl ingen som bryr sig om vad andra gör? Är man tex på en jobbresa måste man väl få äta?
Ibland när jag har ätit ensam (förutom män som raggar), kan det ibland komma äldre damer som vill ha sällskap och det går jag gärna med på. De vill mest ha lite kontakt och är trevliga att prata med.
Ingen bryr sig om andra på det sättet och när en person inser det blir livet så mycket mer avslappnat.
Män som konstant raggar på dig (på den nivån att det ett rent helvete för dig) och äldre damer som kommer och sätter sig hos dig…
Vad är det för typ av restauranger du går till ?
Mängden män som tror att dom kan få ett enkelt jobbreseknull är ofattbart stor. Som medelålders kvinna med alldagligt utseende äter jag alltid på rummet..
jag jobbar som servitris och gjort i 15+ år i Stockholm och i andra länder. Hon har varit på en helt vanlig restaurang, möjligen lite finare för detta händer dagligen vart man än jobbar nästan. Tanterna är mycket ovanligare än de raggande männen.
Wow, många i den här tråden som aldrig varit med om att folk söker kontakt med dem, ni måste ha en jävligt stark piss off-aura. Har alltid gillat att gå och äta eller ta en öl själv och känner absolut igen mig i känslan av att män ständigt pockar på ens uppmärksamhet.
Jag tror vissa personer tror att andra bryr sig orimligt mycket om dem. Att ens tänka att det gick dåligt att äta själv för att man fumlade med bestick och tappade mat är helt okänt för mig, skulle aldrig känna så i något sammanhang förutom kanske om man av någon orsak skulle äta middag på tu man hand med Carl Jan, kungen eller på en arbetsintervju. Det låter skitjobbigt och min mamma har samma grej, hon kan gå förbi någon som skrattar och säga ”nu skrattade de ut hur jag går, så otrevligt, de hånar mig” och tror på riktigt att hon är centrum av universum. Absolut jobbigt att ha det så
Jag tror absolut inte att jag är centrum av universum, men känner ofta många kollar konstigt på mig. Tror snarare det handlar om dålig självkänsla.
Det ena utesluter inte det andra.
Det var inte riktat mot dig men mot min stackars mamma, haha. Har extremt, extremt många fler exempel så hon har absolut dålig självkänsla men också fattas förståelsen över hur mycket folk generellt bryr sig om henne i alla olika situationer
Var på jobb resa, bodde på ett super trevligt hotell med en känd restaurant – så gick dit själv! Alla undrade varför jag gick själv och va pinsamt… Vafan? jag hade the time of my life med min bok och så god mat. Företaget betalde så inte fan tänkte jag missa den här chansen.
Vad arbetar Du med? Särskrivningar och svordomar gör mig nyfiken!
Ja absolut men så mycket trevliga att äta hemma med djuren 😅
Det här handlar väl om när man är bortrest?
jag har ätit själv massa gånger i Sthlm där jag bor, det var nog inte specificerat till att vara bortrest.
När jag läser detta sitter jag och äter middag själv på en restaurang i Prag. Tog en spontanweekend hit i torsdags. Att resa själv är det bästa jag vet.
Det är skillnad på att vara själv och att vara ensam.
Jag äter gärna ute ensam! Fast ibland, som ensam, får man det tråkigaste minsta bordet på restaurangen; precis vid ingången eller vid köksdörren ungefär. Men jag är numera noga med att tacka nej till bord jag inte är bekväm med och be om ett annat.
Att ”vara ensam” är ju ett stigma i vårt samhälle, så det är kanske det som känns jobbigt. Att folk ska tro att man är så ensam.
Nej det är inte ett stigma. Det är så vanligt, så ingen bryr sig väl om det? Och så otroligt många är ensamma, och trivs väldigt bra med det.
Jo, det är verkligen ett stigma att vara ensam och till exempel inte ha någon som firar ens födelsedag, ingen som bjuder in en på midsommar och jul, ingen att hitta på något på helgen med osv osv.
Ni pratar ju om olika saker. Självvald vs oönskad ensamhet.
Att inte ha vänner etc är definitivt stigmatiserat även om det inte är ovanligt.
Det bara kryllar av folk som inte kan äta på restaurang själva eller berättar hur de lägger märke till andra som äter själva eller har tränat på att äta själva. Det är stigmatiserat, självvalt eller inte.
Jag hamnar då och då i situationer där jag behöver äta ute själv, de gånger jag har varit obekväm på restaurangen är 100% när PERSONALEN på restaurangen beter sig som att det är sjukt märkligt att en gäst kommer ensam.
Standard är att man måste upprepa sig att ”det är bara jag” när det frågas om hur många man är i sällskapet, jag har varit med om att få stå och vänta längre än andra på att få ett bord. Jag har varit med om att jag har fått vänta vid mitt bord i över en timme på att ens få beställa (trots flera påminnelser). Så när jag blir självmedveten på restaurang är det alltid personalens beteende som är orsaken för mig.
Däremot så har jag också bra erfarenheter av tvärtom, att personal är extra uppmärksamma, att de ger lite extra service, eller bara behandlar mig som en vanlig gäst som vilket sällskap som helst. Och då är jag också bekväm i mitt eget sällskap och beställer gärna in ett extra glas vin för att sitta längre!
Kan sträcka mig till att ta en burgare ensam på typ Max, men skulle aldrig få för mig att sätta mig och äta ensam på restaurang. Precis som Sofia blir jag alldeles för självmedveten och skulle börja tänka att alla kollar på mig, att jag beter mig konstigt, äter konstigt osv. Kan inte se njutningen i att gå ut och äta själv heller.
Äter du konstigare ensam än med någon? Fattar verkligen inte
Nej det är ju bara en känsla. Men när man blir så självmedveten så kan man börja bete sig halvkonstigt och stelt. Skulle absolut sitta och kolla i telefonen hela tiden för att jag inte skulle veta var jag ska fästa blicken annars.
Ok fattar kanske lite, men hoppas det släpper för alla er som har det såhär för det känns jätteonödigt
Jag har svårt att förstå det här. Händer det aldrig i erat liv att ni måste äta lunch mellan möten själv? Eller att ni reser själv i jobb/privat? Eller bara blir hungrig när man fixar saker? Dock så tyckte jag att det var jobbigt INNAN jag började göra det och insåg att det är fullt normalt att äta själv. Sen rycker jag att personal utomlands kan vara sjukt skumma när man reser själv (och då äter själv).
Nu har ju långt ifrån alla jobb där man reser och att resa ensam privat är ju en smaksak och kanske inget man väljer att göra. Men, hursomhelst, tror många väljer att tex ta en korv eller köpa en macka, tar med sig något/beställer till hotellrummet om man måste äta när man inte är hemma, man måste ju inte sitta ner vid dukat bord och äta ett lagat mål varje gång man blir hungrig? Dvs det blir ändå lätt en sån där man bara aldrig direkt gör, utan att reflektera över det så mycket? Är ju lite av en kostnadsfråga också. Och för mig personligen, vill jag vara i mitt eget sällskap så vill jag vara i mitt eget sällskap ordentligt dvs inte på restaurang bland andra. Är däremot gärna på restaurang med andra, när jag känner för det.
Alla har inte möten. Alla reser inte. Blir man hungrig så äter väl dom flesta hemma, eller tar med något hem.
Nej det händer inte mig. Har inga möten eller liknande. Och behöver jag åka och fixa något så brukar jag ha ätit hemma innan.
De gånger jag ätit själv har jag typ gått in på typ McDonalds och tagit med mig maten till hotellrummet.
Jag tror att det är en övningssak, eller för mig har det varit det. Plus att efter utbrändheten blev jag mycket mindre brydd om andra tycker att jag är konstig.
Har idag obs problem att äta ensam, mysigt ju 🥰
Har idag *inga* problem, ska det stå 🤭
Jag minns när jag reste ensam i Italien och serveringspersonalen på restaurangen började hänga vid bordet och småprata med mig för att dom tyckte så synd om mig som var tvungen att äta ensam. Kulturer är verkligen olika! Det var sjukt pinsamt tyckte jag, jag ville bara sitta ifred.
Tyckte synd om dig? Dom tyckte väl att det var trevligt att prata med dig, och lättare att prata med dig än andra som var fler vid bordet.
Fast varför skulle man börja småprata med en gäst som sitter och äter? Som ts skrev, väldigt annorlunda jämfört med hur det är i Sverige.
Äter ofta ensam, går på bio ensam och skiter i om det stör någon. Varit på en del festivaler och spelningar ensam och har haft jätte kul.
Stör det verkligen någon? Det sitter väl bara i ens eget huvud?
Alla i branschen (inkl följare) fattar att Sofia har grova problem med maten. Det sorgliga är att hon inte verkar fatta det själv.
Skriv in dig på en klinik Sofia, och gör dig själv och familjen en tjänst.
Jag tror också hennes matproblematik har blivit allt värre igen de senaste åren.
Men ni som blir obekväma av att äta ensam på restaurang; tittar NI konstigt på folk som sitter ensamma och äter??
Jag noterar absolut om någon äter ensam på restaurang om det är en finare restaurang. På lunchställen – nej, en middag på hak, sushi, burgare osv – nej. Men jag tänker inget dåligt om det, mer good for you och att jag själv inte vågar av någon underlig anledning.
Det handlar ju inte om att kolla konstigt på någon. Men man får oftast uppfattningen att folk tycker det är konstigt att äta själv, att man är ensam snarare än själv. Väntar personen på någon? Har dejten lämnat?
Såklart majoriteten inte tänker så. Men har man dålig självkänsla så kan man tro att alla tänker så. Eller ja, det räcker att tro att någon tänker så då blir det obekvämt.
Alla är olika och tycker man inte ska döma människor som känner på ett visst sätt. Det är inte direkt hjälpsamt att få dem att tro att de är konstiga som tänker så.
Det har väl ingen sagt heller, men om man kan applicera något på sig själv så är det kanske enklare att förstå andra. Går jag på restaurang och ser någon sitta och äta ensam så lägger jag ingen vidare tanke kring det. Därför tänker jag att ingen annan gör det heller om jag skulle sitta ensam och äta.
Jag har serverat i många år på restauranger, vissa fin och vissa hörnkrogar, men hemst sällan såg man folk komma ensamma och äta! Men kanske en varannan vecka eller så, lunch oftare absolut, men middag var nog sällan!
En gång kom en äldre herre, ca 80, och åt själv, han verkade lite nere, så frågade hur dagen hade varit här tills, så berättade han att han fyllde år men han hade ingen att fira med, en gammal vän hade kommit ihåg att skicka ett sms, men ingen annan. Så jag gratulerade honom, serverade helt vanligt efter det men vid desserten frågade jag ifall han hade allergier, och så bjöd jag honom på en bit chokladtårta med ett ljus! Aldrig sett någon bli så glad! ❤️
Då kan man undra var du bor o jobbar, för i storstäder är det ofta folk som kommer utan sällskap.
Då kanske personen inte jobbade i en storstad och det i sig är väl inte så märkligt?
Jag har jobbat både i Stockholm många år, Uppsala och Södertälje! Nu bytt bransch för ca 5år sen, men har jobbar fina restauranger men också medelmåttiga! Kom verkligen sällan människor ensamma och äta till de restauranger jag jobbar på under mina 12 år inom branschen 🤷🏻♀️
Usch så otroligt sorgligt. Fint av dig. 🤎
Åh jag tycker det är jättemysigt de gånger jag äter ute själv. Tar med en bok och kollar på folk och njuter av att bara få bestämma över mig själv 🙂
Tycker inte det är ett dugg konstigt med ensamma på restaurang, tänk vad många som är på jobbresa, lever själva eller bara vill gå ut själva. Det måste ligga något annat i bakgrunden hos henne om det är en sån svårighet.
För tio år sedan var det min absolut värsta mardröm att äta på restaurang själv. Sen hade jag ett jobb där jag reste extremt mycket och nästan alltid ensam, så både luncher och middagar blev så illa tvunget att ätas ensam och ute på någon typ av restaurang. I början gick jag mest till caféer och snabbmatsställen, för det kändes mer okej att vara själv på. Men efter ett tag började jag även boka bord på finare restauranger och när den obekväma känslan släppt var det bara härligt. Men jag kan absolut relatera till den där känslan av att vara ”övervakad” och bli alldeles för självmedveten på grund av det.
Nu reser jag inte längre i jobbet men minst någon gång i månaden går jag ut och äter middag själv, gärna efter en stressig arbetsdag. Jag tycker det är mysigt att få god mat serverad och lyssna på surret från andra människor utan att behöva prestera socialt själv. Kan varmt rekommenderas till er som ännu inte vågat testa!
Jag kan gå på konserter ensam och jag reser ensam. Men jag skulle faktiskt inte äta ensam, i alla fall inte på vilken restaurang som helst. Jag är mycket i Göteborg och i Stockholm, ett café kan jag gå till och till något snabbmatsställe. Åt ofta på en restaurang i ett köpcentrum i Halmstad när jag var där regelbundet också. Men att gå till en fin restaurang kvällstid finns inte på kartan. Då köper jag med mig något och äter på hotellrummet istället.
Är det ensamt att resa själv tycker du?
Nej älskar att inte behöva tänka på någon annan och bara göra det som jag vill.
Tycker man förstorar upp detta. Antingen så gillar man det, vill försöka eller så gör man det inte. Personligen har jag ätit själv på resturang när jag rest själv några gånger. Men nu för tiden skulle jag inte göra det, mest för att det känns lite stelt. Och det är helt okej! Ser många influencers som försöker pressa sig själva med att resa själva, äta mat själva tillomed gå på klubb själv. Blir lite krystat. Trivs att vara själv men inte i alla olika konstellationer liksom.
Ja det är ju en helt annan upplevelse att resa själv eller äta på restaurang själv och som du skriver – antingen gillar man det och prioriterar det eller så gör man inte det. Att inte vilja sitta på en fin restaurang och käka trerätters själv betyder ju inte att man är otrygg i sig själv? Skulle själv mest känna att det är lite trist att sitta tyst själv en längre tid och liksom märkligt med vad man ska titta på osv. Så får hellre ätandet överstökat fort om jag behöver äta ute och är själv. Och skulle man då plötsligt hamna på finare restaurang själv så blir det ju såklart konstigt om man aldrig gjort det förr.
Jag skulle aldrig vilja gå ut och äta ensam.
Det är konstigt för jag trivs egentligen bäst helt själv – men det hemma i mitt egna hem. Går jag ut någonstans vill/måste jag ha sällskap. Har haft socialfobi så tror det handlar om det. Vill inte vara själv i situationer där jag skulle känna mig ensam.
2 frågor. Är Alice Stenlöf med nån ny lesbisk brud och hajkar i Norge?
Går Linnea på oz-pic? Smal som en flaggstång.
Är hennes assistent.. Också Alice stenlöf ”jag ångrar mina tuttar så mkt🥲” klipp till hennes senaste story i baddräkt där tuttarna är upptrycka till huvet, varje dag ska dessa tuttar som hon ångrar så synas. Hon sitter liksom i bh och trosor och äter mat utomhus på restaurang när alla andra omkring på bilden har SKIDKLÄDER på sig?? Bbl röven ska också med på varje bild och video
Vem är linnea?
Rosanna o Sonja hänger igen, måste vart någon paus de körde med
Sxytimes
Tycker att de är söta ihop.
Gervide, kan du inte skriva ett inlägg om detta?
Josefin Dahlberg, som är tillsammans med en miljonär och tillika Vanja Wikströms bästis, har börjat sälja en humbug-kurs som ska ”guida” människor att starta en ”business”.
Skifta energi.
Få kontakt med er inre soul go
Ta eligned action
Jag är sååå taggad att göra detta tillsammans med er
Inre calling
Eligned buisseness.
Jösses vilken ormolja hon försöker sälja. Det är nog samma typer som trodde gick med i WOA som kommer köpa detta med hull och hår.
Jag föredrar att äta själv faktiskt. Även resa, shoppa och liknande gör jag helst utan sällskap. Hoppas hon kan bli mer bekväm med det om det är något hon vill. ❤️
Man är så olika där. Jag har date-nights med mig själv ganska ofta, går ut och äter middag själv, går på bio själv, kollar utställningar själv, går på diverse aktiviteter själv, och liksom dejtar mig själv. Tänker att det är i alla fall en person jag ska leva med i resten av mitt liv, det är ju jag. Som person är jag dock mycket extrovert och inte så introvert, så jag har inga problem med att synas själv för både de jag känner och inte känner. Men, att ”Dejta sig själv” – stark rekommendation, även till dom som kanske måste öva lite 🙂
Jag har rest en hel del ensam, både nöjes och jobb resor.. Hela äta ute grejen är jag fortfarande osäker på, jag är ingen över-nervös och ängslig person som inte kan hålla koll på bestick och hur man beter sig, så som Sofia här uppe beskriver det.
Jag håller mig mestadels till cafén och snabbmatsställen då det är accepterat att äta där både ensam och i sällskap.. Har ätit ute på restauranger flertal gånger med men det känns aldrig riktigt… trevligt. Jag kan typ, slappna av, njuta av maten och så.. Men jag blir uttråkad efter en stund och jag har fler än en gång stött på serveringspersonal som bemöter en udda när man säger att man ska äta ensam.. En hel del blickar från andra också, som undrar om man verkligen ska sitta där ensam.
Jag hade nog inte haft lika mycket emot det om det var mer accepterat.
Sitta och läsa en bok vid matbordet skulle jag inte göra, det känns ohyfsat. Men man vill ju inte sitta och stirra ut i tomma intet heller.
Många av mina kollegor delar samma erfarenhet, och majoriteten beställer mat upp till rummet när man är fast på en jobbresa ensam.
Utforska staden och gå på turistattraktioner gör jag mer än gärna ensam, men just sitta ner och äta när andra inspekterar en… är en udda upplevelse. Shoppa älskar jag att göra ensam!
Hej, Språkpolisen här. Inlägget ger anledning till att uppmärksamma detta med själv och ensam. Så här: äta själv = äta utan hjälp ((jfr klä på sig själv, gå själv osv) och äta ensam = äta utan sällskap.
Tack för mig, återkommer på ny patrullrunda här inom kort.
😴😴
Åh älskar dig språkpolis (och jag är alltså inte ironisk) 💗
Lär dig då att avsluta en mening med punk för bövelen, annars kommer din kärlek inte bli besvarad.
Ska avsluta alla mina meningar med staten och kapitalet
Reser en hel del i jobbet. Mindre på nuvarande jobb mer på tidigare. Nästan enklare att resa ensam och själv kunna välja vad och var man ska äta. Dock händer det lite väl ofta att jag inte äter alls. Iaf på kvällarna. Bara jag får frukost så är det lätt att skippa övriga mål. Men det är en annan problematik.
Är ganska trygg i mig själv och bryr mig inte överdrivet mycket om vad folk tänker så det handlar inte om det. Men att äta middag ute själv känns så tråkigt? Äter jag själv hemma så vill jag titta på någon serie, inte sitta i tystnad vid matbordet och stirra framför mig (visst man kan läsa, men hur lätt är det att hantera bok och bestick samtidigt?!) En lunch för att man behöver få i sig mat känns som en annan grej.
Antingen vill man äta själv ute och vill man inte det då gör man inte det så jag ser noll problem här.