Bild 1
Jag uppmanar inga kvinnor att anmäla sexuellt ofredande.
Nu ska jag berätta den här historien ur mitt perspektiv.
Min älskade vän sedan snart tjugo år fyllde femtio i mars förra året och ordnade ett generöst kalas för sina drygt sjuttio närmaste vänner på Teatergrillen, som var abonnerad för kvällen.
Jag kände, eller kände till säkert runt 90 procent av gästerna. Klädkoden var ”extravagant” och foajén fylldes av en ekivok skara i vackra kreationer. Jag kom dit tillsammans med mitt ex Joel och min väninna Lina. Vi var lite sena så, då de flesta var redan på plats.
Bild 2
Men där fanns också ett par jag aldrig träffat tidigare, och mannen i det sällskapet stack ut direkt.
Värden för festen är gay, och hans vänskapskrets består till stor del av kvinnor i 40–60-årsåldern och andra gayvänner. Vi är alla, på något sätt, fredade i hans famn – långt från ”den manliga blicken”.
Men den här mannen var annorlunda. Han avklädde varenda kvinna i rummet med blicken. Han kändes obehaglig. Som att någon släppt in en i paradiset. Fel man på fel plats.
Jag och mitt ex hälsade på flera bekanta gäster, liksom på mannen och hans flickvän. Hon kände igen mig från sociala medier och berättade att hon jobbade i skönhetsbranschen.
Hon hade känt värden sedan skoltiden. Han var hennes pojkvän sen sex år och värden hade aldrig träffat honom.
Mannen presenterade sig som uppfinnare. Senare fick jag veta att han i själva verket drev ett finsnickeri.
Bild 3
Talet
När det blev dags att sätta sig till bords var jag nervös. Jag skulle hålla ett tal på engelska till födelsedagsbarnet och hade dessutom bokat en kvinnlig trumpetare som skulle avsluta med en fanfar – fanfaren var inspirerad av Dynasty. Vi hade inte hunnit repa innan, och hon skulle vidare på ett annat uppdrag 22.30, så tajmingen var viktig. Jag drack ett litet glas champagne från fördrinken för att stilla mig skakningar.
Strax efter var det min tur. Jag skickade ett snabbt meddelande till solisten som väntade i foajén: nu var det dags. Talet gick jättebra, trumpetens satt perfekt, och allt blev precis så stämningsfullt som jag hoppats. Värden blev rörd och uppmuntrad, och jag andades ut.
Bild 4
Efter talet följde ett intermezzo mellan rätterna. Folk gick ut och rökte, besökte toaletten, pratade mellan borden så där som det är på stora fester. Jag tackade solisten som skyndade vidare, jag var lättad och glad över att ha det stora momentet avklarat.
Bild 5
Första mötet med mannen
Teatergrillen är inte särskilt stort. När jag skulle gå tillbaka på min plats flyttade mannen på sig för att underlätta min passage, men han pockade också på min uppmärksamhet.
– Bra tal!
– Åh tack.
– Var kommer du ifrån?
– Stockholm. (Nej jag var inte sugen på ett längre samtal så orkade inte nämna att jag bott i Strömstad, Örebro och Göteborg också.)
– Nej, jag menade ursprungligen?
– Okej. (Men vad dyrligt sånt där när man är född utomlands vad folk menar när de frågar var man kommer ifrån.)
– Ja, var kommer du ifrån?
– Ah okej. Förresten, här är min ”fru”. Ni såg ju oss förut.
Hans ”fru” som satt med ryggen mot oss, vände sig om och nickade artigt. Jag gjorde likadant och försökte markera att samtalet var över här. Men han ställde en fråga till:
Bild 6
Mina vänner hade nog förväntat sig en glad Anitha som kom tillbaka till bordet efter talet men jag berättade vad som precis hänt och de förstod direkt vad det gällde. När Lina lite senare tittade bort mot hans bord såg hon hur han, framför en mobilkamera, klämde både sin fru och en annan kvinna på brösten. Det kanske skedde i samtycke inte vet jag men kvinnan verkade inte så road som mannen.
Mina vänner frågade om vi skulle säga till mannen eller jubilaren. Men jag ville inte lägga sordin på stämningen. Visst mitt festhumör gick lite ur kroppen på mig, men jag ville inte beskära gästens för alla andra. Speciellt inte för värdinnor som planerat för kvällen i nästan två år.
Bild 7
Efter en stund kom värden fram till vårt bord och jag berättade ändå vad som hänt. Han blev upprörd – han hade aldrig träffat sin väninnas man tidigare. Han undrade om jag ville att han skulle säga åt honom, men jag sa nej. Det var ju hans fest, han skulle inte behöva agera ordningsvakt. Jag ville bara berätta men släppa det och gå vidare.
Och jag försökte. Så vid midnatt stod alla på stolarna och sjöng Happy Birthday To You med Stevie Wonder och det var kul igen men nu var det dags att gå vidare till nästa location – en privat abonnerad festvåning i närheten.
Bild 8
Tumultet
Mitt hjärta rusade. Jag letade efter min kompis Lina men är så chockad att jag inte kunde prata när en arg ordningsvakt kom fram. Jag satte mig en halvtarppa upp vid en soffgrupp medan vänner samlades runt mig. Nu bryter jag ihop.
Bild 9
Efterfesten
Min sambo gick hem, eftersom han lovat att ta sin bonusson till en fotbollsmatch tidigt nästa morgon. Jag hade bestämt att stanna ute till 02.00, eftersom dotterns handbollscup skulle börja förmiddagen 11.00. Vi skulle dela på aktiviteterna.
I garderoben på Teatergrillen mötte jag mannen igen. Jag kände att jag tystare säga det jag borde ha sagt tidigare.
– Det du gjorde tidigare är inte okej någonstans. Gör aldrig om det. Håll borta från mig.
– Gjort vad? (Säger han sluddrigt, oförstående.)
– Det du gjorde. Gör inte om det.
Bild 10
När vi kom till efterfesten var stämningen uppsluppen. Jag kände mig ändå glad över att vara med vänner, men höll mig lite på min vakt. Efter en stund hamnade jag ute på dansgolvet.
Plötsligt stod mannen där igen. Han kom nära, alldeles för nära. Jag sa tydligt:
– Nej. Rör mig inte.
Han tog tag i mig ändå. Jag vred mig ur greppet men han försökte igen. Min kropp reagerade instinktivt – jag slog till honom rakt i ansiktet.
Bild 11
Tumult uppstod. Jag minns fragment. Hur han ramlade bakåt. Hur folk skrek. Hur vakter rusade fram. Jag blev omringad, folk drog i mig, någon höll om mina axlar. Jag var i chock, hjärtat bultade, benen bar mig knappt.
Ambulans tillkallades. Jag fördes ut, skakande, gråtande, medan människor stirrade. Inne i ambulansen försökte jag förklara vad som hade hänt, men kände redan att jag inte blev trodd.
Bild 12
Sjukhuset
På akuten fick jag frågor som fick mig att känna mig misstänkliggjord. Varför hade jag slagit honom? Hade jag druckit? Vad hade jag gjort för att framkalla situationen?
Jag försökte gång på gång säga att jag blivit ofredad, att jag bara försvarade mig. Men det kändes som att ingen lyssnade. Istället blev jag själv behandlad som problemet.
Bild 13
Polisen
Dagen efter blev jag kallad till polisförhör. Jag fick veta att mannen hade anmält mig för misshandel. När jag försökte förklara att jag blivit utsatt för ett sexuellt ofredande, möttes jag av tystnad. Protokollet beskrev det som att jag ”slagit honom” – inte att jag värjt mig.
Jag bad flera gånger att få läsa igenom vad som skrivits ner, men fick till svar att det inte behövdes.
Bild 14
Hans version
Mannen och hans flickvän hade berättat att jag plötsligt attackerat honom utan anledning. Att jag varit aggressiv och överförfriskad. Att jag hade överreagerat.
Min egen berättelse kändes som om den saknade betydelse. Hans ord vägde tyngre, trots att han var den som tagit på mig mot min vilja.
Bild 15
Rättsprocessen
Till slut åtalades jag för ringa misshandel. Han, som ofredat mig, riskerade en mindre påföljd. Det blev som ett slag i ansiktet att rättssystemet inte såg mig som ett brottsoffer – utan som en gärningsman.
Jag kände mig utlämnad och förrådd. Jag gjorde det kvinnor alltid uppmanas att göra: jag sa ifrån, jag markerade en gräns. Men konsekvenserna blev att jag själv drogs genom rättsmaskineriet.
Bild 16
Reflektionen
Jag önskar att jag kunde säga till alla kvinnor: ”Anmäl alltid. Stå upp för dig själv. Säg ifrån.”
Men min erfarenhet säger något annat. När man som kvinna säger ifrån riskerar man inte bara att inte bli trodd – man riskerar också att själv bli den som anklagas.
Bild 17
Jag blev inte skyddad av systemet. Istället kändes det som att systemet skyddade honom. Det var jag som fick betala priset, medan han gick därifrån med en historia om att han blivit slagen – utan att någon såg sammanhanget.
Bild 18
Slutsats
Det här är min berättelse. Jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt hur rättssystemet sviker när kvinnor anmäler sexuella ofredanden.
Och därför säger jag det rakt ut: jag uppmanar inte kvinnor att anmäla. För risken att bli sviken, misstänkliggjord och till slut själv straffad är alldeles för stor.
