Förra sommaren meddelade Underbara Clara sina läsare om att hon och maken Jakob skulle gå skilda vägar efter att ha varit tillsammans sedan unga år.
I november visade hon upp en tatuerad hand vilket var hur hon presenterade sin nya kärlek på bloggen, och nu har hon postat inlägg om att de båda ska bli sambos. Jag tänker att han ska flytta in hos henne, eller vad tror ni?
I sin och Malin Wollins podd blöts och stöts ämnet och tydligen tycker Malin att det hela går lite fort, trots att hon själv blev sambo betydligt snabbare än så.
Vad är egentligen problemet med att samboskapet kommer snabbt i en relation? För två vuxna som vill leka “nu kör vi” är det ju bara att flytta ihop och testa, eller? Jag vågar mig på en gissning om att det är faktumet att det finns barn med i bilden som kan göra de snabba puckarna en smula problematiska, vilket jag i så fall helt kan förstå och respektera.
Vad säger ni?
I kommentarsfältet har följarna delat sina egna snabbsambohistorier:
Jag flyttade in till min man efter första kvällen (nu i efterhand inser jag det) och det verkar gå bra. 22 år, 4 barn senare funkar det fortfarande ❤️
Man måste våga lita på sin egnamagkänsla med vad som är rätt och inte.Jag flyttade ihop med min kille efter 4 år, sen lämnade han mig tre månader senare. Man vet aldrig nånting om framtiden ändå. Lika bra att köra om det känns rätt!
Äsch. Vad är för snabbt? Går det inte, får man ju flytta i sär. Oavsett om det var snabbt eller långsamt. Vi flyttade ihop efter tre veckor. Det är nu drygt 40 år sedan 🤪
Föregående inlägg 
Min man och jag flyttade ihop i en gemensam lägenhet efter 8 månader. Men vi började bo tillsammans större delen av veckan redan efter någon månad. Det föll sig naturligt, vi kände båda att vi ville leva tillsammans, att vi träffat rätt.
Men hade ni tre plus två barn? För det är det som det här främst handlar om.
Barnen måste inte må dåligt av det. Sluta tro det.
Jag är särbo eftersom jag inte vill trycka ihop mina barn med min killes barn. Vi kommer alla bra överens, men relationerna skulle bli väldigt annorlunda om vi bodde ihop. Under min barnvecka vill jag ha fokus på mina barn, de ska inte behöva konkurrera med min pojkvän och hans barn. Vår tid kommer.
Det handlar ju om att det är fem barn med i bilden, Clara har tre och hennes kille har två. Claras yngste son är väl bara typ sex år? Det låter meckigt. Jag förstår inte varför dom inte kan vara särbos ett tag. Det är ju en stor omställning för barnen att dom har skiljt sig. Och hennes ex har väl redan flyttat ihop med sin nya tjej?
Håller med. Otroligt oansvarigt att prioritera sin nya kille framför sina egna barn.
Och sin nya tjej, om det som ovan skrivs om exmaken stämmer.
Alltså, Jakob har köpt ett hus där hans mormor flyttat in i en egen lägenhet och i alla fall på FB verkar någon dra slutsatsen att detta är hans nya kärlek. Har ingen aning om ytterligare en kvinna flyttat in, men den som står skriven på samma adress är alltså hans mormor.
Haha åh mysigaste barndomstraumat att få flytta in hos sin gammelmormor! ❤️
Blir så arg på personer som skiljer sig och helt tappat omdömet och glömmer bort att se till sina barns bästa.
Tror inte det är en skiljsmässa som skadar barnen utan de fejder som deras föräldrar utkämpar efteråt och allt annat som gör att de känner att det är deras fel.
Stackars barn som får växa upp såhär.
Menar du Clara och hennes ex nu?? Annars bör du nog vara tydligare
Behöver inte vara tydligare. Syftat på dom och de otaliga personer som betett sig likadant.
En stor andel av vuxna kan inte sköta en skilsmässa snyggt och städat framför sina barn så dom fortfarande känner sig prioriterade, älskade och sedda.
Hur många vuxna finns det där ute idag som har psykiska skador som kommer från en smutsig skilsmässa? Allt för många.
Exakt, det är ju att det är barn med i ekvationen som är grejen. Annars kan väl vuxna göra som de vill
I dagens bostadsläge hade jag nog aldrig vågat flytta ihop med någon. Jag har inte råd att köpa och hyr just nu den perfekta lägenheten för mig. Så skulle aldrig kunna riskera att förlora den.
Ja och kanske är det därför omgivningen kan vara lite skeptiska ibland, alltså om en vän planerar att säga upp ett perfekt förstahandskontrakt för att flytta ihop med nån snubbe efter en månad, om man säger ”är du verkligen säker?” så handlar det ju inte om att man missunnar personen kärleken i sig eller inte tror på den, mer att man kan bli lite blind i början och att det kan bli riktigt jobbigt med boendesituationen om det inte håller!
Man kan ju hyra ut i andra hand ett tag. Bökigt men tillåtet.
Det finns ju inget facit. Hade en kompis som flyttade ihop med sin kille efter åtta år. De bodde ihop i två månader, sen gjorde han slut
Mina föräldrar flyttade ihop efter kanske 1,5 månader, de är fortfarande tillsammans.
Jag har aldrig bott ihop med någon, men det känns spontant som att nu när man ändå är så gammal (33) så är det inget konstigt om det skulle gå fort. Min kille skulle ju vara den jag vill träffa och ha nära, och förhoppningsvis hade han tyckt samma om mig. Kompisar kan jag träffa då och då, inte min partner, vill ju träffa honom ofta. Sen vill jag såklart inte vara ihopklistrad med någon heller, men ju mer man ses och utvecklar känslor desto mer naturligt känns det att inte vilja vara ifrån sin partner.
Såklart det inte går att veta. Tycker verkligen med att om det känns rätt så är det väl bara att satsa, men just när det är barn med så blir det ju verkligen annorlunda. Då har jag lite svårt att förstå varför man inte kan vänta ett tag? Eller måste man ens flytta ihop med massa tonårsbarn som kan ha tufft nog efter en skilsmässa.
Finns inget facit då heller och det är verkligen bara upp till personerna själva att avgöra det. Att utomstående ens har en åsikt och pekpinnar är urlöjligt.
Fast när båda parter har barn så handlar det ju inte enbart om ifall man delar på sig kort efter ihopflytt (eller långt efter, eller inte alls), utan vad som sker i när flera personer utan några närmare band till varandra trycks ihop under samma tak. Det är väldigt många vuxna som tycker att ”våra barn kommer så bra överens” eller ”mina barn ääääälskar min nya partner och hens barn”, men i realiteten betyder det inte att det bästa är att bo tillsammans. Inte ens om man kommer bra överens. Det blir mycket lätt stort fokus på de vuxnas relation och barnen blir sekundära. Jag tycker det är fel.
(Och ja, jag vet att det finns undantag. Och om du som läser det här och har flyttat ihop med partner och barn så kommer du sannolikt tycka att du är undantaget).
Tänker som Camilla skriver att det väl är pga barnen som folk tycker det är för tidigt. Tycker det känns orimligt mot hennes pojkar att de ska byta boendekonstellation två gånger på mindre än ett år. Sedan är det ju också möjligt att ifall nyfamiljen inte funkar bra så kanske något eller några av barnen börjar bo halvt permanent hos den andra föräldern. Då barnen är uppe i tonåren går det ju inte att riktigt bestämma sådant på samma sätt som med småbarn. Så det bör man ju också som förälder ta i beaktande.
Hela Clara känns oerhört desperat efter skilsmässan.
Känns som många personer blir desperata efter en skilsmässa och låter sig själv inte landa i sig sjökva först innan dom ska kasta sig in i något nytt..
Vem var det som lämnade?
Vad menar du? 😊🌼
Hon är fortfarande gift.
Stackars barn.
Ofta blir det ju så att båda har sina barn samma vecka, så barnen får alltid vara med den nya partnern och hens barn. Jag tror nog att de hellre hade varit själva med mamma eller pappa. Varför inte vara särbo och bo ihop på de barnfria veckorna?
Jag är (orimligt?) nyfiken på Claras skilsmässa! Vem ville lämna och varför?
Framförallt varför hon fortfarande är gift?
Flyttade in efter en helg & gifte oss 6 veckor senare
Hade ni då också egna barn från förr?
Det är skit samma.
Det är barnen fokus är på här. Ingen bryr sig om två ensamma vuxna vill flytta ihop snabbt eller inte.
Tycker så otroligt synd om barnen! Bara att föräldrarna skiljer sig är ju en jättestor omställning! Och helt plötsligt ska de behöva tvingas bo ihop med en främmande man och andra barn… det är ju bara att gå till sig själv – skulle man själv
Vilja flytta ihop med i stort sätt främmande människor? Fattar inte problemet med att vänta med att bli sambos. Fruktansvärt egoistiskt!!
Håller hundra procent med.
Bara för att Clara känner honom så känner ju inte hennes barn honom och kanske känner sig trygg med honom.
Nu är de ju inte främmande människor på det sättet, de har känt varandra länge och barnen är nära kompisar sedan tidigare. Men att bo ihop är ju ändå en jättestor förändring i barnens liv, så kort efter den förra stora förändringen i samband med skilsmässan. Tycker Clara och nya killen hade kunnat chilla lite för barnens skull, även om barnen gillar varandra. Clara är ju så rekorderlig och förståsigpåig för det mesta men det här känns väldigt ”out of character” för henne.
Med barn inblandade behöver man gå sakta fram! Så långa olika individer, tankar, känslor, viljor… Jag och killen har barn på varsitt håll, varit särbo i 7år. Perfekt. Man kan fokusera på sina egna barn och när de är hos andra föräldern har man tid för sin kärlek. Sen träffas vi på kvällar, helger, semestern när vi vill och alla känner för det. Perfekt upplägg för oss🥳
Som många andra säger här, så är det ju barnen som gör att man tycker det kanske går väl snabbt. Clara verkar i vanliga fall sansad och förståndig, så man får ju utgå från att detta är väl genomtänkt och genompratat med alla. Vad jag förstått så är nye killens barn bästa vänner med de äldsta barnen, och känner alla varandra och kommer överens så underlättar ju självklart det. Säkert tycker de äldre barnen det känns spännande. Men samtidigt är det en helt annan sak att bo ihop i vardagen och bli del av en bonusfamilj med allt det jobbiga och skaviga som familjelivet innebär, än att vara kompisar och umgås och sova över. Detta fattar väl rimligtvis Clara och har tagit med i beräkningarna. Men onödigt snabbt kan jag också tycka att det verkar. Har framför allt svårt att förstå och relatera till brådskan, jag kan inte själv se en enda fördel med att flytta ihop så snabbt när det är barn inblandade (också för min egen del), men det kanske förklaras närmare i betalinläggen.
Tycker att C känns allt annat än sansad och förståndig. Raka motsatsen faktiskt.
Jag hade då inte viljat bo under samma tak som mina kompisar, hur mycket jag än tycker om dem. Det kan ju vara en negativ sak också, att det förutsätts att de ska komma bra överens även som familj och allt bara löser sig av sig själv.
Sant, verkligen!
Ja, jag tänker att det är en sån sak som kanske låter bra, men som kan visa sig fungera helt annorlunda i praktiken. Även om barnen kanske är positiva till idén har de ju inte förmåga att överblicka situationen och se de eventuella problem som kan uppstå. Har som sagt väldigt svårt att förstå vad man som vuxna i den här situationen ser som fördelarna med en snabb ihopflytt.
Detta med att barnen är kompisar kan ju ändras väldigt, väldigt fort i den åldern. Spontant låter det väldigt snabbt. Men vi vet heller inte så mkt om omständigheterna.
Min man skilde sig, flyttade ihop med mig, bytte land – allt inom ett år. Han hade barn. Ibland är livet komplicerat. Man gör så gott man kan och det gör säkert dessa personer också. Vi behöver nog inte lägga oss i.
Ingen lägger sig nog i på allvar. Men det här är ett forum för kändisskvaller och eftersom Clara är en influencer och tjänar sitt levebröd på att skriva om sitt liv, kommer folk som läser att ha åsikter.
Jag är på det stora hela med på att man inte ska lägga sig i andra människors livsval oombett. Men nu har ju Clara gjort den nya relationen till innehåll på sin blogg och i sin podd, och då får man räkna med att folk kommer att ha åsikter. Hon inbjuder ju också själv til det, genom att till exempel marknadsföra senaste poddavsnittet med rubriken ”Ni flyttar ihop för snabbt”.
Vuxna gör såklart som de vill men med barn inblandade är det en helt annan sak.
Man får ju inte glömma att barnen inte alls känner nya partnern på samma sätt som en själv då de inte spenderat lika mycket tid tillsammans. Att de går bra ihop – jättebra, men betyder inte att man vill bo med människan.
Samt att barnen redan har det tuffare då de flyttar mellan två hem. De flesta vuxna som har möjlighet väljer ju inte att själva flytta mellan två familjer liksom. När man flyttar mellan blir det ju ännu viktigare att hemmen verkligen känns som hemma, att man kan vara sig själv till 100% och slappna av.
Nä, fattar inte alls hetsen. Skaffa ny kille kan man såklart göra hur tidigt man vill men att flytta in och bli familj är en helt annan grej. Ska de för övrigt bo i Claras hus? Hans barn där samtidigt som hennes eller på heltid? Verkar ju trångt dessutom = ännu mer påfrestande.
Jag flyttade in hos min man efter två månader och gifte oss efter ett halvår. Nu har vi precis firat 21 år som gifta.
Men hade ni fem barn? Jag tror få har så mycket åsikter om att två vuxna människor flyttar ihop (för) snabbt men när det är många barn på bådas sidor inblandade är det ju en helt annan sak. Även om barnen känner varandra väl.
Det är jättemånga som har åsikter om vuxna människor som flyttar ihop snabbt.
Man bör kanske flytta ihop när den första förälskelsefasen är över för att kunna landa i något mer stabilt.
Trodde inte Clara var så chill med sitt hem så att hon är bekväm med att låta andra bo där och bestämma lika mycket. Har de samma stil och smak, kan ungarna bo in sig utan att Claras museum förstörs. Känns trångt dessutom. Hade nog varit bättre att flytta till något nytt på lika villkor. Risk för konflikter och separation inom ett år.
Flytta ihop med en ny när man fortfarande är gift med en annan? Om inget annat okristligt så det förslår.
Verkligen märkligt att det är så bråttom, har de ens varit ihop ett år? Clara och Jakob är förresten fortfarande gifta, undrar varför skilsmässan inte gått igenom ännu.
Ja ska de bo i hennes hus? Killen bor ju nu i en helt annan ort någon timme bort. Ska barnen bara bo med honom på helger? Orimligt nyfiken
Intressant att så många verkar ha stenkoll på vad Claras barn vill, känner och behöver. Ni med de starkaste åsikter: grundar ni dem i egna erfarenheter, eller ännu hellre forskning, eller utgår ni bara från att det måste bli ett trauma och håller fast vid det?
Det luktar moralpanik och hemmasnickrade sanningar.
En påminnelse: de här barnen växer upp med tak över huvudet, mat på bordet, kärleksfulla föräldrar och friheten att bli precis den de vill vara. Det är inte lite. Om jag gissar, på precis samma sätt som ni gissar, så tror jag inte det går någon nöd på de här ungarna.
Jag tror också de här ungarna har det väldigt bra på många sätt. Förhoppningsvis har de inblandade koll på alla barns behov och känslor. Däremot är det många som på olika plan har erfarenhet av skilsmässor, nya familjekonstellationer och bonusfamiljer där barn kommit i kläm eller haft det jobbigt. Det finns såklart undantag och kanske tillhör Clara dem, och har haft en huvudsakligen harmonisk skilsmässa och glider över i ett huvudsakligen harmoniskt nytt bonusfamiljeliv för alla inblandade. Gott så. Att folk reagerar tycker jag alltså inte är så konstigt. Att vara grov och kalla barnen ”stackars barn” är däremot att ta det för långt.
Låter som Clara 🙂
Hej Clara!