Månad: februari 2026

Egoina

Väggord eller sniglar?

Februari 16, 2026, 12:00   37 Kommentarer

Hade sällskap av en glad bebis. Köpte KALLAX att ha längs med väggarna för att maxa förvaring. Och så satte jag upp väggord.

Skoja.

Någon skrev på insta att det var så out of character för mig med väggord. Men jag vet inte det ändå. Hade ett citat på latin på väggen i min första lägenhet och bokstäver som stavade DRÖMMA på en byrå (som Jacob alltid ändrade till MÖRDA).

När vi var klara med skåpet upptäckte vi att en viss fyraåring varit kreativ och stämplat varenda vägg på ovanvåningen : ))) Oj vad bra stämning det blev.

Vi upptäckte fler och fler och bad Henri visa alla ställen han stämplat medan F höll andan. Det var bara ovanvåningen som tur var. Vi har inte gjort något där, planen är att göra det på sikt, kanske om några år. Så sniglarna får stanna. //Egoina

Vad skulle ni helst ha på väggarna, stämplade sniglar eller väggord?
Egoina är en lyckans ost och har belönats med båda. 🙂

Jag undrar om väggord kommer bli populärt igen?
Trender verkar ju gå i cykler, hur horribla de än är, så varför skulle inte just den här göra en 360 och komma tillbaka?

Carina Bergfeldt

Journalister och gäddhäng

Februari 16, 2026, 09:00   98 Kommentarer

Carina Bergfeldt skriver på Instagram om hur hennes kropp förändrades efter graviditeten.
Det mesta drog ihop sig igen – men armarna gjorde det inte. De blev, som hon själv skriver, lite sladdriga.

Till en början kände hon sig ledsen och obekväm över det och undvek kortärmat i tv, trots att hon samtidigt tyckte att det var ett litet pris att betala för ett friskt barn, då sonen Hamilton inte andades vid födseln.

Efter några år bestämde hon sig dock för att sluta anpassa sig. Hon började bära det hon själv ville, oavsett om armarna syntes.
Gäddhäng. (Varför heter det förresten ”gäddhäng? Har gäddor häng?)
Uppenbarligen mer brännande intressant än en intervju med Storbritanniens före detta premiärminister, så låt oss fokusera på det väsentliga.

En liten bit hud. Lite stretchad. Lite sladdrig. Herregud, det får väl finnas MÅTTA!?
Dock var det här tydligen tillräckligt dramatisk för att trigga en av Carina Bergfeldt följare att känna:
Det här måste kommenteras.

För det är ju så internet fungerar. Världspolitik? Meh.
En arm som inte är photoshoppad till perfektion? AKUTLÄGE.

Det fascinerande är inte ens kommentaren i sig – utan prioriteringen. Att man sitter där, ser en fullt fungerande mänsklig arm och tänker: “Här behöver jag bidra.”
Det är ändå starkt.
Att gäddhäng kan övertrumfa geopolitik. Nog är det en smula fascinerande ändå? Carina petar även in det här inlägget under kategorin ”saker mina manliga kollegor sällan behöver höra.” och visst ligger det en smula sanning i det? En smula, eller rent av en hel brödlimpa?

Så här låter det i kommentarsfältet:

Kenza

Åldersnoja?

Februari 16, 2026, 05:30   72 Kommentarer

Alfons Åbergs pappa och hans ålder är någonting som är lite av ett återkommande debacle där människor förfasas över att faktiskt bara är 36 år gammal i boken, men ser ut så här:

Den här gången är det morsorna Kenza Zouiten Subosic och Ines Kokic som diskuterar ålder i podden ”Mer än bara morsa”.
Kenza tar upp de Mello-aktuella Brandsta City Släckers, som var i 40-årsåldern när de tävlade med “Kom och ta mig” 2002. Då tyckte hon att de var gubbar med stort G. Gu-hubbar.
Problemet?
De är ungefär lika gamla då som Kenza och Ines är nu. Plötsligt känns tiden mindre som en linje och mer som en boomerang. SMÄCK LIKSOM!

Ines säger att hon tänker ge allt i kriget mot tiden, för det är vad som förväntas av dem.
Man ska vara ung och fräsch. Helst naturligt. Absolut utan att det syns att man försöker. Gärna utan att försöka alls egentligen.  Och det är ju det som är det intressanta.

Vi ska åldras – men snyggt.
Helst utan rynkor.
Men absolut utan ingrepp.
Och definitivt utan att prata om det.

Så frågan är: darrar det lite i magen när du tänker på Brandsta City Släckers? Eller på Alfons pappa?

Författaren och illustratören bakom böckerna om Alfons Åberg är Gunilla Bergström.
Den första boken, ”God natt, Alfons Åberg”, kom ut 1972 vilket betyder att hon var cirka 30 år gammal när hon introducerade Alfons och hans pappa för första gången. (Gunilla Bergström är född 1942.) Kan det varit så att HON hade åldersnoja och ritade det hon trodde att det innebar att vara hela 40(!) år gammal, vid skapandet av Alfons pappa?

Så.
Åldersnoja eller ålder är bara en siffra?
Ett ljus till på tårtan – eller början på existentiell kris?
Jag kom att tänka på en sak här i mitt knapprande och vill veta hur ni ser på saken…
Kan man månne få identifiera sig som en annan ålder än den man egentligen är? Jag menar, kan man leva som theriantrop och gå genom livet i tron att man är en katt så borde man väl kunna identifiera sig som en pigg och fräsch 25-åring.
Hoppet är trots allt det sista som överger en.