Jag minns att jag läste och hörde andra föräldrar säga att man alltid bär på ett dåligt samvete gentemot sina barn. Redan innan jag själv blev förälder. Jag förstod inte då — hur mycket jag än försökte. Men nu… My oh my.
I natt var en sån där vargtimme som aldrig riktigt tog slut. Med tankar som snurrade, oro som kom och gick. För det här med att uppfostra små människor… är det inte det svåraste som finns?
Hur man än gör så undrar man hela tiden: gör jag rätt? Eller kommer de ligga i en terapisoffa om 20 år och prata om sin jobbiga barndom? Är jag för hård när jag blir arg? Eller för slapp när jag låter saker passera? Kommer de klara sig utan gränser — eller gå sönder av för många?
Är jag för trött? För tjatig? För lat? För mycket?
Som tur är känns det mesta alltid lite lättare i dagsljus. Och jag hörde någon säga att om man oroar sig för sin uppfostran så gör man förmodligen något rätt. Det känns tröstande att tänka så. Men ibland undrar jag ändå… vem har egentligen facit?
Om någon sitter på det — dela gärna 🤪♥️ // Dasha Girine
Utan uppfuckade barndomar, vad ska terapeuterna då göra?
De skulle ju gå utan arbete, och så kan vi ju inte ha det, så ”upp-fucka på” säger jag.
Nej, men skämt åsido, så där resonerar jag kring min hund – gör jag rätt, gör jag fel? – så jag kan tänka mig att det är hundra resor värre när det kommer till ens barn.
Oregerliga hundar som inte gör som man säger får man ju avliva (no questions asked), medan gränsen för att göra sig av med barnet tar slut redan i början av graviditeten. Magnus Betnér sa en gång att gränsen för abort borde gå vid 4 års ålder, och kanske har han inte helt fel i det?
Får man inte skämta på det viset heller, okej, då ber jag om ursäkt för det också!
Men ni som har barn – känner ni igen er i det här?
Är livet med barn ett ständigt ifrågasättande om huruvida man gör rätt eller fel, eller finns det föräldrar som är helt trygga i sitt föräldraskap och som mer eller mindre VET att de gör helt rätt? Eller är det som Emil i Lönneberga sa:
Det vet man inte förrän efteråt?
Det låter ju i så fall allt annat än kul, så det var tur att läkaren som gav mig mitt positiva graviditetsbesked på akuten hade mer än lovligt fel.
Vem är du i ditt föräldraskap?
”Förälder Fuck up” eller ”Förälder Filbunke”?
Föregående inlägg 
Jag är förälder till två och gör/säger absolut inte ”rätt” alla gånger. Men har inte dåligt samvete för det.
När människor ska jämföra barn och hundar..
jag är tonårsmamma och hundägare till 2 hundar. Kan säga att det är två helt olika saker.
Nog har vi alla föräldrar haft dåligt samvete någon gång när vi lagt oss, över att man haft för lite tålamod och höjt rösten. Men vi alla är också bara människor.
Det allra viktigaste är att prata med sina barn och ta ansvaret över att du ska uppfostra dom till goda och vettiga människor. Det kan jag mer oroa mig över- att så många barn får göra som dom vill och deras föräldrar litar blint på sina ungar som oskyldiga änglar. Blev chockad tidigare när jag fick höra hur många av dotterns vänner som kör sin EPA på fyllan? Föräldrarna till väldigt många ungdomar har noll koll! Sen får många yngre flänga ute på stan på nätterna och hamnar i trubbel.
Ja, varför ska alltid just barn och hundar jämföras?
Levande varelser man tar hand om och som är beroende av en och tar mkt tid? Camilla sa ju att det inte var samma, men liknande…
Man tar inte hand om dom på samma sätt. Mina djur är högt älskade familjemedlemmar men nej det går inte att jämföra alls. Jämför hund och katt eller hund och hamster. Eller hund och ta hand om ett hem.
Vem har sagt samma sätt? Man kan jämföra utan att säga att nåt är exakt samma.
Varför måste man jämföra? Ibland kan man bara inse att man inte vet hur det är pga avsaknad av just den erfarenheten eller upplevelsen.
Tycker inte heller uppfostran av djur och barn är likt. Båda behöver omvårdnad men med barnen är det så mycket mer, de är en del av samhället och har en betydligt högre IQ och medvetenhet än en hund. Det är vi människor som humaniserar djuren. (Kan tillägga att jag älskar djur, förmodligen mer än människor)
Jag tycker nog hund och barn är mer jämförbart än barn och ett hem??
Jag har arbetat många år inom socialtjänsten och är utbildad socionom och hundinstruktör. Det finns många likheter i modern hundhållning och uppfostran med barnuppfostran och föräldrastilar. Jag har suttit i många möten där jag dragit paralleller mellan hund och barn till familjerna och där de då fått ett annat perspektiv/andra tankar. Så det kan vara väldigt bra att jämföra. 🙂
Ett vanligt exempel jag drog (man får såklart känna efter vad man har för mottagare i samtalet, en del personer kan ta illa upp vid jämförelse barn – hund) när det var föräldrar som kände att det kändes svårt att ta emot stöd var att när man skaffar hund är normen att man läser om vad för slags hund man vill ha, väljer en ras som man tänker kommer passa en, läser lite mer, går kurser och pratar med andra hundägare. Men när man skaffar barn är normen ”det är naturligt, det klarar du”. Det fick en hel del föräldrar att tänka om kring att ta emot stöd.
Och hur vi lär oss (betingas) med positiv förstärkning, negativ förstärkning, positiv bestraffning och negativ bestraffning fungerar på samma sätt oavsett om man är hund eller barn/människa. 🙂
Men du är inte förälder, eller hur?
Hon kan ju sluta exponera sina barn till att
Börja med
Fråga din mamma, Camilla 😇. Om man ”alltid” har det, är det tidsbegränsat eller livet ut..?
Jag känner så här: man har nog alltid funderingar kring sitt föräldraskap men för de allra flesta med sunda värderingar så går det trots allt bra.
Mitt dåliga samvete handlar om att jag har satt barn till den här världen. Innan man får barn är oron mest riktad mot en själv. Men när man blir förälder förändras allt. Då bär man plötsligt ett ansvar och en oro som aldrig riktigt försvinner.
Kanske tänker vissa att jag lever i en fantasivärld, men sanningen är att jag aldrig vill att något ont ska hända mina barn. Samtidigt vet jag att livet inte fungerar så. Hur mycket man än skyddar, älskar och försöker göra rätt, så kommer de ändå att möta motgångar. Livet är så man växer upp, faller, reser sig igen och går vidare. Det finns både ljus och mörker, glädje och smärta.
Jag ser hur många människor runt omkring oss kämpar med depression, ångest och psykisk ohälsa. Jag ser allt som händer i världen, all oro, all osäkerhet, och ibland kan tanken slå mig hade det varit enklare att leva ensam? Att slippa den här ständiga rädslan, den här djupa oron för någon annan än sig själv?
Det är inte brist på kärlek som ligger bakom de tankarna tvärtom. Det är just kärleken som gör ont. Kärleken som gör att man oroar sig, som gör att man känner skuld, som gör att man ibland undrar om man gjorde rätt som lät någon annan ta del av en värld som kan vara så hård. Samtidigt är det också den kärleken som ger mening, som gör att man fortsätter, trots allt.
Förlåt för lång text hoppas inte på kritik nu skrev bara vad jag kände och det är mänskligt. Jag undrar om någon känner liknande ?
Sen vill ja säga till de som säger
Amen varför skaffa du barn då ??
Hmm jo såna tankar kom efteråt. Det var liksom en realitycheck efter man fått barn.
Var du aldrig orolig för dina övriga familjemedlemmar innan?
Man har ju inte samma ansvar för andra faniljemedlemmat
Jag tror det farligaste för barn är om barnet aldrig får möta motgång och skyddas hela tiden. Jag tror att det ingår i hur man blir en bra och fungerande människa att man stött på motstånd, gjort fel, förlorat någon. Därför tänker jag att man inte ska vara rädd för det som är hemskt i stunden men bra i förlängningen.
Exakt, mellan reser sig och går vidare finns den viktiga lärdomen, den kommer aldrig om barnet aldrig får falla eller om man låter barnet skylla varje fall på någon annan
Så tröttsamt med ”varför skaffade du barn då?” 🙃 Man vet ju aldrig hur något blir förrän efteråt. Jag har aldrig försökt få barn aktivt men blev gravid trots skydd och valde efter mycket funderande att behålla. Älskar mitt barn massor och tycker att mitt liv blev bättre (så är glad att det hände, hade kanske inte skaffat barn annars) men det är ju massor med saker som är jobbiga med att ha barn (som med andra saker i livet också). Man måste väl få klaga lite när barnet spyr ner sängen för tredje gången samma natt, när hunden har fått diarre på nya mattan eller när man blir varslad efter ett år på ett nytt jobb man vågade chansa på!
Håller med dig! Känner att det är så otroligt stort och svårt stt ha ansvar för en annan människas liv, att min son mår bra och är även ansvarig för att han blir en ”bra” människa. Känner ivland när det är mycket att det är mer än jag kan hantera, men gör det ju ändå på något sätt.
Det är jättesvårt tycker jag, och har tänkt många gånger att det vore enklare om man inte hade barn. Men mitt barn är ju det bästa som finns och det gör allt dubbelt, hade jag inte skaffat barn så hade jag ju inte ”uppskattat” att skippa oron om ni förstår.
Fast jo, som barnfri så vet jag ju inte hur det är att ha barn på så sätt. Men jag vet ju ändå att jag slipper oron över ett barn, stressen, allt ansvar. Sånt vet man ju ändå.
Det finns ju inget rätt eller fel utan vad som är bäst just för dig(om valet är frivilligt). Men om vi skulle slippa all oro mm som ett föräldraskap innebär så kan man på något sätt tänka likadant med andra människor. Att om jag inte ger mig in i en kärleksrelation eller vänskapsrelation så slipper jag kanske oro, stress mm som det innebär att älska en annan människa. Inte samma ansvar förstås men just att på något sätt lägga sitt liv i andras händer där man inte kan styra allt. Även om man en dag mister vänner, partners, föräldrar och kanske även barn så har man ju ändå fått mycket kärlek från dem som format dig som människa. Att inte våga älska någon pga rädsla, stress mm låter ju väldigt tråkigt.
Jo, men jag menar att innan barn så hade jag ju en stark barnlängtan, och kände att något fattades i livet, annars hade jag inte skaffat barn. Så hade jag inte skaffat barn så hade jag ju inte varit ”nöjd” så som det var.
Man kan aldrig veta hur det känns att vara förälder om man inte provat, det går inte att föreställa sig. Så menar jag.
Tyckte det var väldigt bra skrivet. Glädjen att få älska sitt barn överväger alla motgångar trots allt. Och man kan älska många människor runt omkring sig men det är ju med ansvaret till ett barn som känns annorlunda och den känslan har man ju kvar trots att barnet är vuxen. Det är verkligen tacksamt att man fått vara med och uppfostra och göra sitt bästa för ens barn även om man ibland tvivlat på hur man gör. Det kommer ju ingen instruktionsbok i samband med graviditeten. Men som du säger med sunt förnuft kommer man långt.
Jag känner exakt likadant!
Eeeeeeexakt vad jag känner! Sån sjuk ångest och oro alltid.
OT. Tingelinn har blivit avstängd från tinder. Använder inte dejtingsajter så visste inte det är möjligt att man kan bli avstängd.
Hur ska hon nu hitta pappa fyra?
Finns ju fler dejtingappar
Nähä?
Händer väl titt som tätt att offentliga personer blir avstängda för att man tror att det är fejkkonton. Vet inte varför hon är avstängd, men hon måste inte nödvändigtvis ha gjort något fel.
Vet att Måns Zelmerlöw har blivit det.
Var det under tiden han var gift?
Nej.
Hennes fråga är vem som har facit till perferkta föräldrarskapet? Det vet nog alla att det inte existerar. Ingen är en perfekt människa heller för den delen. Det jag kan rekommendera henne (och andra som är i behov) är att vända sig till ”stöd grupper” för föräldrar om den jobbiga känslan gnager så starkt hos henne. I vår stad finns många åldersrelaterade stödgrupper/föräldrarutbildningar att gå helt gratis. Och även tonårsgrupper. Finns även en stödlinje för föräldrar i vår stad linande som barnen har BRIS. Där man kan bolla tankar och problem om man känner sig osäker och ängslig. Finns också massa böcker och forum på nätet för föräldrar. Sedan är barnen olika individer och behöve olika stöd men med sunt förnuft, en god förebild och kommunikation samt att respektera barnet och dess integritet kommer man långt.
Jag är nog som Emil, men så har jag lite av smålänning i mig. Jag tänker att mina barn är kapabla att lära sig själva, men den yngste har jag stöttat en del för att han ska våga ta sig över kanten. Men numera fixar även han det mesta.
Sade inte Mikaela Forni upp bekantskapen med Dasha?
Har faktiskt mycket mindre dåligt samvete och oro än jag trodde att jag skulle ha. Men ungen är bara bebis än, så det kanske kommer så småningom
Det kan jag, såhär 25 år efter senaste bebistiden, garantera att det gör.
Perfekt, då har jag det att se framemot
Jag kan trots allt säga att jag nu med vuxna barn inte haft dåligt samvete i någon större mängd. Och föräldraskap behöver inte ständigt innebära oro. Jo, att något ska hända barnet förstås men inte att det inte ska bli bra och gå bra för barnet, så har jag aldrig känt. Jag är tex väldigt glad att jag jobbat skift och fick ha mycket vardagsliv med barnen när de var små.
Jag är övertygad om alla föräldrar i alla tider vill sina barns bästa, men när jag var liten och ville spela fiol på kommunala musikskolan var det inte en chans att min mamma skulle följa med och bära den (förhållandevis) stora lådan. Och var det dåligt väder så var det regnkappa som gällde, ingen bil som väntade på mig. Jag fick ta ansvar, något som dagens generation ibland saknar. Det kan bli så när många föräldrar är kvalificerade för OS i (barn-)curling…
Man ska vara förälder, inte kompis med sina barn – hur ska du då kunna sätta gränser? Ja, världen är en skrämmande plats, men överför inte dina ångestmonster på dina barn.
Ibland har jag dåligt samvete när jag blivit rejält arg, eller inte haft orken att lyssna när jag håller på att borsta syskonets tänder, torktumlaren låter, ett barn spelar hög musik samtidigt och klockan är för mycket efter en hel arbetsdag samtiigt som 7-åringen skall berätta vad hans kompis i 1B sagt för dumt till Ville i 1 C.
Men sen jag slutade glo på Instagram och alla ” Så här lir du en bättre förälder” så känns lite betydligt enklare.
Det låter som du varit en högst närvarande förälder med dina barn runt omkring dig i just vardagslivet. Där allt ska hända samtidigt trots att alla kanske är trötta och stressade men om dina barn som vuxna tänker tillbaka på den tiden en dag så tror jag att de ser en mamma som var närvarande, som försökte ge allt och alla den ork och tid du hade. Du är säkert jätteviktig i dina barns liv även om allt de bubblar på om kanske inte fastnar där men du finns där när de behöver dig.
Tack snälla! ❤️🥺
Dasha kunde ju tagit bort det som avslöjar att hennes text är skriven av chatgpt. blir så trist när folk bara kopierar rakt av.
Håller med –
Isabella Löwengrip gör reklam för ett hårvårdsmärke som är så bra så bra. Men när folk frågar efter vad produkterna innehåller ger hon ett vagt svar: ”kraftfulla, aktiva ingredienser men med skonsamma formuleringar”. Så slappt! Särskilt med tanke på att hon enligt utsago alltid har sin hårvård med sig 🙄
Ska hon skriva hela ingredienslistan menar du? Folk kan inte kolla upp sånt själva genom en enkel googling?
Lycka till att hitta innehållet på företagets hemsida.
Hittade deras produkter med hela innehållet på typ 5 sekunder..
Är du snäll och länkar till sidan där du hittade innehållet i Oharios Hair Glow Boost Masque?
Haha hon har alltid sin hårvård med sig. Numera är det ett nytt märke som är bäst. Innan var det ett annat. Gäller även ”tillskott” med vitaminer. Senaste var väl dom ”goda” som man ska ta två om dagen? Alltid massor av nya små hår som håller på att växa ut.
Den som tycker att den är världens bästa förälder och inte ångrar nåt är garanterat en kass förälder.
Jag är en förälder som skulle svara ja på den frågan, men så har jag alltid haft problem med övertänkande och ångest – hade svårt att slänga min tandborste som barn av dåligt samvete liksom..
Ett exempel för mig är nu när vår minsta dotter fått vara hemma från förskolan eftersom äldre dottern är hemma sjuk. Jag hade aldrig lämnat henne på förskolan om vi ändå är hemma med storasyster, det hade gett mig dåligt samvete. Nu har jag istället dåligt samvete över att hon har tråkigt hemma med sjukt syskon och att lämningen på måndag kommer bli jättejobbig då lovet och ledigheten blir så lång och att hon vant sig vid och tror att hon ska få vara hemma med oss hela tiden.. Så ja, ni hör ju.
Heder åt dig!
Du anar inte hur många föräldrar som släpar ut ett sjukt syskon för att kunna lämna det friska på förskolan (gärna även vid magsjuka). 😷
Du har bidragit till en lugn dag hemma för både det sjuka & friska barnet.
Dessutom till att barnantalet i förskolegruppen sjönk den dagen, till gagn för både barn & pedagoger!
Lämningen på måndag löser sig ♥️
Jag blev mindre orolig när jag fick barn, däremot konstant dåligt samvete när jag blir arg på dem eller irriterad när de egentligen kanske inte gjort så mycket utan att det är mer min trötthet och allmänna mående som ger sig till känna o att jag då ”lapar ut” och blir arg på dem istället. Har aldrig haft problem att lämna bort dem till mor- och farföräldrar men nu när barnen snart är 9 och 5 så känner jag mer dåligt samvete mot att göra det, typ att jag o min man ska iväg på weekend, än vad jag gjorde innan. Tror det handlar om att barnen är i en sån ålder nu att de kan ha glädje att vara med oss när vi gör såna saker nu, innan var de lite för små för att palla en hel helg i Gbg tex.
Jag har en trettonåring. Har väldigt sällan dåligt samvete gentemot hen för jag vet att jag är en bra och stabil förälder som klarar av att sätta gränser när det behövs. Har även jobbat med andras barn i tjugo år så hade erfarenhet av mycket som hör till barn redan innan jag fick eget, och hur jag inte ville bli som förälder när man såg en del av föräldrarna på jobbet.
Kan du snälla bara sluta jämföra barn med din hund. Det är så vansinnigt tramsigt och tröttsamt, jag bara väntade på att det skulle komma, för hundrade gången.
Älskar mitt ”barnlösa” liv. Har syskonbarn (+deras barn) , goda vänners barn, makens barn (+deras barn =barnbarn). Har aldrig haft en längtan efter ett eget barn och har aldrig ångrat mitt beslut. Blir 60 år nästa år och mår topnotch.
Jag brukar skämta (eller?) om att jag sparar till barnens terapi. Känns som hur man än gör finns risken att det blir fel, är man för hård? För snäll? Curlar för mycket? Kräver för mycket?