änk att jag var 18 år när jag blev gravid! En liten tjej som hade bestämt sig! En planerad graviditet dessutom. Från en liten byhåla med 3000 invånare. Oj vad snacket gick. Tog studenten med en bebis i magen, medverkade i tv-programmet unga mammor i 3 säsonger, herrgud vad åsikter. MEN vet ni vad? Här står jag idag med en dotter på 8 år och två små tjejer till. Det bästa som hänt mig, mitt bästa beslut. Inte en enda gång har jag ångrat att jag blev en ung mamma. Eller snarare att jag blev mamma när jag ville bli mamma.
Att leva sitt liv efter normen eller andras åsikter är det ingen som kommer tacka dig för eller ge dig en medalj för heller.
Är så stolt över att jag gick min egen väg. Kan inte tänka mig mitt liv på något annat vis. Att ge kärlek till mina barn är det finaste livet gett mig. Jag ska ge dem allt. 🩷
I vilken ålder blev du förälder?🩷
Linn ”Tiingelinn” Andersson har postat ett Instagraminlägg om att bli en ung mamma och hon frågar följarna när de blev föräldrar, vilket alla givetvis svarar på.
Många skriver att de skaffade barn vid den och den åldern, och att de inte ångrat det för eeeeeeen sekund.
Om man gjorde det, ångrade sig alltså, är det verkligen någon som skulle skriva det? Eller känner man aldrig att man ångrar ett barn när det väl är här? Eller är det möjligt att det finns de som känner det, men att det är någonting man absolut inte säger. Till någon?
Här inne är man anonym – så finns det någon här inne som ångrat ett barn, även efter det är fött?
Jag ångrar inte för en sekund att jag inte skaffat barn, utan är så nöjd med de svansbarn jag har och har haft.
Föregående inlägg 
Jag har aldrig haft i tanken att skaffa egna barn. Och tack och lov inte min man heller.
Mannen har två syskonbarn som vi mer än gärna lägger vår kärlek på. Det räcker gott och väl.
Jag har skaffat barn med fel man. Det ångrar jag. Var snälla mot mig, jag är redan hård nog mot mig själv.
Är du den som inte vill skiljas p.g.a. hur du tror att barnen kommer ha det om du inte är där? I så fall känner jag väl igen mig.
Nej, jag separerade med barnens pappa för 5 år sedan.
Samma här. Så massa kärlek till dig ❤️
Du är inte ensam. Jag valde också fel pappa till barnen och det är tufft att leva med.
Samma här, jag ångrar inte mitt barn men ångrar mannen jag fick barn med. Och det är helt okej att känna så. Däremot kan jag känna otrolig skamkänsla över att jag ibland känner mig avundsjuk på kvinnor vars partners är jämlika partners som sätter barnets bästa i främsta rummet.
Åh, du satte verkligen ord på det jag känner. ❤️
Samma här, med fel man och i fel tid. Ångrar inte mina barn på det sättet men de val jag gjorde då, alldeles för ung, har och kommer att påverka mig och barnen också för resten av livet.
De har tex ingen pappa, de har valt att bryta kontakten med honom.
Samma här. Mitt barn är det bästa som hänt mig men valde fel man. Det är ibland helt omöjligt att veta om en man är bra eller dålig. För mig fanns inga varningstecken alls förrän dagen jag blev gravid. Och det var ändå planerat. Nu är han helt borta från våra liv och det är så tufft att vara ensamstående. Men skillnaden att leva med honom och hans ständiga trakasserier är såklart mycket lättare och bättre.
I vissa stunder, när man är utmattad, dränerad och dödstrött på att vara mamma – visst, då kan jag känna ”vad har jag gett mig in på?!”. men det var mest de första åren när man knappt fick sova och hade noll fritid. Dvs, inte ofta numera när barnet är 5. Sedan tenderar ju den översvallande kärleken till barnet att återkomma snabbt efter att man haft ångertankar.
Känner dock flera föräldrar som ångrar att de skaffade fler än ett barn och att de kände sig ”pressade” att skaffa fler pga normer.
”Att ge kärlek till mina barn är det finaste livet gett mig. Jag ska ge dem allt. 🩷”
Menar hon verkligen att hon gett dem allt, när hon gång på gång introducerar nya karlar i barnens liv? Eller när hon flyr till Stockholm för att springa på fester och dejta, istället för att umgås med sina barn?
Jag bara undrar.
Jag hoppas att Linn har tagit sig en funderare efter uppbrottet med senaste karln.
Finns väl ingen förälder som umgås med sina barn till 100%?
Måste ju vara ok att leva sitt eget liv också, även om man heter Tingelinn?
Visst gör hon en massa val som kanske inte är de bästa, men att åka till Stockholm och festa ibland är väl inget någon ska klanka ner på? De flesta föräldrar gör vuxensaker utan sina barn ibland.
Absolut, visst måste man få vara vuxen och göra saker där barnen inte alltid är med. Men i det här fallet – att medvetet åka till Stockholm varannan vecka medan man lämnar sambo och barn hemma i Örebro, är ganska anmärkningsvärt tycker jag.
Att gång på gång antyda att man gör ALLT för sina barn samt att man är en sådan kärleksfull mamma, medan man samtidigt prioriterar fester och dejtande före tid med barnen, tyder på allt annat än att barnens behov går i första hand. Det här är Linns behov av bekräftelse som är prio ett, inte barnens behov. Tack och lov verkar samtliga tre flickor ha trygga och närvarande pappor.
Fast det finns väldigt många föräldrar som har barnen varannan vecka, så hon åker väl till Stockholm när barnen är med sina pappor?
Har du åsikter om vad papporna gör när barnen är hos Linn? Eller är det bara hon som mamma som måste vara närvarande även på pappaveckorna?
Linn var ju fortfarande sambo med Simon hur länge som helst när hon samtidigt åkte till Sthlm för att ”jobba” och Belle var jätteliten.
Ibland? Hon stack iväg varann vecka!! Och lämnade sin tvååring hemma. När hon väl är hemma, lämnar hon bort minstingen heldagar hela veckan, trots att hon bara går hemma & lallar på/ lajvar influencer.
Den enda som verkligen gjort och gett allt för de barnen, är lilla Bs pappa! Äldsta tjejens pappa har tackat S, för allt han gjort och hur han har ställt upp.
Varannnan vecka när barnen var med sina pappor?
Jag vet att Tingelinn gjort många fel och konstiga val – men just att vara med sina barn varannan vecka är det ju massor av föräldrar som är.
Vad gör barnens pappor när barnen är hos Tingelinn? Måste de också sitta hemma och göra ingenting eftersom de är föräldrar eller är det ok att de hittar på saker?
Jag vet många som bara har sina barn varannan vecka och ingen av dem sitter bara hemma när barnen är hos den andra föräldern. Ska du skälla på dem också och säga att de gör fel?
Jag tror inte du har hängt med i svängarna riktigt?
Linn har alltså tre döttrar:
Tindra, Juvelia och Belle.
Tindra och Juvelia bor varannan vecka hos Linn och varannan vecka hos sina pappor.
Lilla Belle har bott med både Linn och Simon i huset i Örebro. Samtidigt som de har levt ihop som en vanlig kärnfamilj har alltså Linn åkt upp till Stockholm varannan vecka för att jobba, men också festa och dejta andra män, samtidigt som hon var sambo med Simon. Det är detta jag tycker är anmärkningsvärt. Dels att hon var otrogen mot Simon, men också att hon gjorde ett medvetet val att lämna dottern Belle varannan vecka hemma hos Simon i Örebro, när hon hade alla chanser att ta vara med sin dotter. I våras gjorde dock Simon slut med Linn efter att allt detta uppdagades, så nu har hon Belle varannan vecka. Men innan dess var det alltså dejtandet som gick före tid med sin dotter.
Ett av barnen, den yngsta, bodde hemma på HELTID. Vad ska det inte ha satt för spår i lilla B… ”Varannan vecka stack mamma iväg & bara jag å pappa var kvar hemma.”
Veckorna Tiingelinnskan hade barnen? S tog då inte hand om bara sin egen dotter, utan alla tre barnen. Fram till dess att S flyttade ut för gott, hade snöflingan aldrig hand om barnen ensam. Nu är det hennes mamma som får agera stödvuxen åt Linn.
Jo min svärmor har inget eget liv och har aldrig haft. Lever hela sitt liv genom hennes son och har alltid gjort.
genom sin son.
Tror helt ärligt inte Linn fattar hur illa och pinsamt hon beter sig.
Fick barn ung och har inte ångrat barnen men hade absolut valt att bli mamma senare i livet om jag visste vad jag vet idag.
Man kan absolut vara en bra mamma som ung men det är ofta helt andra förutsättningar som kan göra det mycket tuffare att vara förälder. Inte minst ekonomiskt och att man blir låst vid en annan person, den andra föräldern, under väldigt lång tid.
Jag har skaffat ett barn.
Ångrar inte barnet men det är extremt tufft. Idag är jag småsjuk, mannen är utmattad och behöver egentid, barnet vill leka nonstop och testar alla gränser (3 år). Pjuh. 🥲
Mår samtidigt ofta skit över pressen att skaffa syskon nu, då jag varken pallar en graviditet, småbarnsår eller mer stress i vardagen. Men samtidigt vet jag att den bästa gåvan i mitt liv är mina syskon, kan inte tänka mig ett liv utan dem och tycker det känns groteskt att inte ge mitt barn ett biologiskt syskon. Fler som känner igen sig? Stannade ni vid ett barn eller skaffade ni ett till, hur blev det i så fall?
Stannat vid ett barn och han är idag 8. Han har massor av fina vänner. Syskon betyder inte automatiskt att de kommer ha bra kontakt. På mammas sida är de bästa vänner medan på pappas sida har de nästintill obefintlig kontakt.
Tack för input! 🫶🏻 Har er son uttryck längtan efter syskon någonsin?
Klart han har när kompisar fått, men det har bara varit då. Precis som när vi besökt någon med hund, då vill han ha en hund.
Utan att säga vad som är rätt eller fel.
Andra barnet var så lätt. Att redan vara mamma, att kunna låta äldre syskonet (min var 3,5 år) passa när jag gick och kissade. Att storasystern roade och lekte med sin lillebror. Att jag visste att bebistiden går över så fort. Att jag inte hade tid att fokusera så hårt på ett barn, han fick liksom hänga med.
Första barnet var kaos för mig, för min identitet, för livsinställningen. Detta trots att hon var ett efterlängtat ivf-barn.
Så nr måste inte bli lika jobbigt som första.
Tack! Detta är ju någonstans vad jag hoppas. Min första (och alltså enda hittills) var extremt svår. Han hade kolik, svåra sömnbesvär, amningsbesvär (jag fick pumpa varje dag inklusive nätter i ca 8-9 månader) matbesvär och nästan allt som går att besväras av. Den där lugna bebistiden som alla pratade om hade jag aldrig. Bodde dessutom väldigt avskilda från familj då (inte längre! 🎉 ) så jag hade nästan ingen avlastning utan var själv med honom från att mannen lämnade (vid 07.30) tills han kom hem (vid 17.30). Drömmer någonstans om en revansch och samtidigt kunna känna mig tryggare och lugnare i min mammaroll. 🥹
Känner igen mig mycket i det N skriver och såhär i efterhand så mådde jag nog inte helt bra i början med nummer 1 men insåg det liksom inte då. Med barn nummer två så landade jag verkligen i mammarollen och det var dels härligt att kunna fokusera på bebistiden utan oro och ja, lite som en revansch kanske man kan säga. Och du satte verkligen ord på det att ”inte kunna fokusera så hårt på ett barn”, för mig var det verkligen som att mycket släppte bara pga det, även om det såklart också är tuffare på ett sätt ju fler barn man har! Är innerligt glad att det blev som det blev och två barn men känner man att det räcker med ett så är det ju helt ok och all form av press utifrån är ju bara skitsnack, alla familjer är olika och finns fördelar och nackdelar med allt, att stanna vid ett barn öppnar andra dörrar istället!
Trean blir den enklaste 😂 Syskon bara hänger på, speciellt han. Det fanns inget alternativ. Han har inte varit på något babysim, öppen förskola el annat som man kände sig tvingad till med första barnet utan han har hängt på familjens övriga sysslor. Enklare unge finns knappt. Nöjd och glad och alla älskar honom. Nu är han 10 så det finns en fördel med fler
Eller så blir den tredje en med speciella behov och tar över hela familjen. Det kan bli hur som helst.
Kan också hända med barn nummer två, man måste va beredd på allt.
Min nr två var lika jobbig som ettan. Man tror inte att det är möjligt men sen var det det 🙃
Kolla in happilyOAD på Reddit för perspektiv från föräldrar till ett barn som är nöjda med det. Tvåbarnsnormen är stark i Sverige. Jag förstår att det är svårt om man faktiskt vill ha ett till men inte känner att man orkar..
Tack! 🫶🏻
Jag tycker att skaffa ett till barn ska komma ur känslan av längtan och en vilja att både bära och sen ta hand om barnet så klart 😊 så antingen vänta tills ork och längtan finns, vi har 4.5 år mellan våra barn vilket har funkat toppen! Behöver inte vara tätt emellan. Och kommer inte längtan så är det helt okej med ett barn! Jag är själv endabarn och har inte känt saknad av syskon. Blivit väldigt självständig och trygg med mycket integritet vilket jag tror mycket beror på en uppväxt utan syskon. Bland annat så klart. Att jag ville ha fler än ett barn berodde inte på missnöje med min egna situation utan en egen längtan efter fler barn 😊
Men gud nej, syskon behöver verkligen inte betyda så mycket. Jag har knappt kontakt med mitt syskon, vi är väldigt olika och bor långt ifrån varandra. Känner många som i te har mycket kontakt med syskon, eller är i aktiv konflikt med dem. Alla har känner som har flera barn leker konstant medlare mellan dem. Mycket lugnare att bara ha ett barn. Så länge man inte är isolerad ute på landet så fåt barnet vänner i skola och grannskap så det där med ”ensamma ensambarn” är en myt. Jag är hellre bra mamma till ett barn än utbränd mamma till två.
Din sista mening, exakt så. Man måste orka och vilja själv, annars är det inte till gagn för någon.
Precis. Gillar inte att det ofta låter som att syskon ska ta hand om varandra dessutom. ”Då kan de leka ihop medan jag chillar med telefonen” hör jag så ofta.
Barn behöver sunda förebilder i vuxna som orkar med livet. Finns teorier om att barn idag börjar förskola väldigt tidigt, där pedagogerna är för få, och barnen börjar då ta efter varandra istället. Naturligt vill barn härma vuxna men finns inte så många vuxna i närheten så ser de barn som förebilder = blir mer vilda, ouppfostrade osv. Att bli utbränd av flera barn, skola in tidigt för att få en paus från barnen, ha dem långa dagar på förskolan… Det är precis det som gör att varannan unge idag ”har adhd”. Nej jag fattar att detta är en impopulär åsikt men whatever. Någon måste våga säga det.
Småbarnsåren är så få och så korta att jag inte tvekade en sekund att skaffa fler barn trots hälsoproblem och tidskrävande eget företag. Har alltid velat ha fler än ett barn och när du nämner relationen med dina syskon inser jag att det nog spelat stor roll i beslutet. Våra syskon (och föräldrar!) betyder jättemycket för mig och min man och är en så viktig del av vårt liv att det kändes självklart att skaffa fler barn.
Det var så klart intensivt ett par år med all logistik och småbarnsträsket men sedan kommer man ut ur kaoset och då väntar ett nytt liv! Idag ångrar jag att vi inte skaffade ytterligare ett barn.
För alla är det inte den bästa gåvan… Man ska även orka och vilja själv, inte bara göra det för barnets skull, den får det bra ändå.
Mått så otroligt över den pressen att skaffa syskon. Fick en förlossningsdepression som var så oerhört tung och bara tanken av att gå igenom det igen gav mig så mycket ångest. Varje gång nån sa: när kommer syskonet då? Var det som en kniv i magen. Nu är mitt barn 13 och ingen frågar längre. Hen har ett bra liv med många vänner och kusiner som är väldigt närvarande. Vår familj är väldigt lugn och fridfull, vi bråkar nästan inte alls, det är det positiva.
Jag har bara ett barn men har själv växt upp med syskon. När mitt barn var yngre uttryckte hen ibland en önskan om syskon men inte längre.
Jag är ensambarn och har ett fantastiskt liv, ett syskon kunde varit kul men jag ser också många trasiga syskon relationer omkring mig.
Det är dock hårt att känna ett stort ansvar som vuxen; ansvar för mina föräldrar som blir äldre, ansvar för att prestera och bli framgångsrik (både privat och professionellt). Men, livet är vad livet är.
Dock tror jag aldrig på att skaffa barn för att andra tycker man bör, ditt barn vill ha ett syskon eller liknande, barn skaffar man om man själv kan och vill.
Åh låter som min helg, plus en femåring som har vissa svårigheter, kanske kommer att få en diagnos så småningom. Men din man säger alltså inte nej till ett barn till trots utmattning? Min vägrar en trea, och det är väl lika bra kanske. Är ju typ han som är barn nr tre att ta hand om 😳
Varför vill du ha ett tredje barn om han är sån?
För att jag undrar så otroligt mycket vem det skulle kunna bli, skulle vilja uppleva allt det coola med att se ett barn växa upp en gång till, och tror att de skulle bli en fin flock?
Men det finns förstås en massa negativt med barn också så får trösta mig med det.
Mina föräldrar planerade ett syskon till mig, men ändrade sig för att de insåg att de var nöjda. Jag har aldrig saknat ett syskon eller längtat efter ett. Jag har flera vänner aom känt sig pressade att skaffa mer än ett barn och som ångrar det beslutet.
Har en 11 åring som som för allt i världen inte vill ha syskon men som är fantastisk med att dela med sig och ha medkänsla. Finns inte bara en dimension i ensambarn.
Kan inte Tiingelinn sluta tjata om att hon är ung mamma bla bla. Herregud hon är vuxen idag och kan väl sluta se sig själv som ett barn.
Hon var ju ”en liten tjej som bestämt sig”. 🫣😂
Tror hon syftar till sin dotter, inte sig själv. Dvs dottern, ”en liten tjej”, hade bestämt sig för att komma till världen.
Nej jag tror att hon syftar på sig själv där. På Tiktok lyder hennes presentation ”27 årig liten morsa” och hennes nick anspelar på Tingling. Hon vill ses som en liten tjej.
Men usch så obehagligt.
Om man nu inte har barn varför ska man envisas att kalla sina djur för svansbarn och pälsbarn osv? Det finns ingen likhet mellan att ha ett husdjur och ett barn. Eller att säga att ens hund ska få en lillebror när man skaffar barn.
Det finns flera likheter mellan att ha djur och att ha barn, flera av likheterna är till och med reglerade i lag 🙂
Som vad?
Djur har skolplikt och barn måste resa i transportbur på flygplan.
I wish…
Vad gör det dig att jag kallar mina djur för pälsbarn? Jag kallar väl mina djur vad jag vill, om inte jag vill ha några barn och jag vill ha djur istället så kallar jag dom vad jag vill. Tycker jag.
För det är rätt IQ-befriat
Du får ett jobbigt liv om du ska kämpa mot allt IQ-befriat.. 😉
Mer IQ-befriat att bry sig om vad andra kallar sina djur.
Bara så himla löjligt med svansbarn.När ett djur dör ersätter du det ofta med ett nytt.Med ett barn har du ansvar långt över aderton år.Få 18 åringar klarar sej själva ekonomiskt.De flesta föräldrar hjälper sina barn under studieåren oftast längre än så.Ett livslångt ansvar för de flesta föräldrar.
Med dagens bostadspriser bor många unga hemma längre.Att jämföra det ansvaret mot att ha ett djur är bara löjligt.
Plus graviditet barnens trotsålder pubertet vuxenlivet osv.Med ett barn blir livet sej aldrig likt igen.Ett djur kan du lämna med bra omsorg då du är borta.Eller vara bortrest.Ett barn är ansvar dygnet runt många år.
Säg inte att ditt djur är ditt barn till mej.
Men herregud. Kränkt mamma deluxe. Finns väl värre problem än att folk kallar sina djur för barn. Ta det inte så seriöst.
Exakt, så onödig diskussion. Ingen säger att det är exakt samma sak och det är bara ett ord. Chilla.
Mitt djur är mitt barn.
Jasså hur var graviditeten?
Bra, inga komplikationer för den andra mamman. Frågar du samma sak till mödrar vars barn är adopterade?
Isåfall har du ju köpt ett barn? Inte ok någonstans 😂
Så man måste varit gravid för att få kalla något sitt barn? Aj. Diskutera det med alla som har bonusbarn, adopterat osv. Lycka till.
Anonym 14:06 – svarar du likadant till de som har adopterat och kallar barnen sina barn? 🤔
Läste en gång en intervju med en dam, tror hon fyllde 100 år! Hon var lättad över att också hennes yngsta barn flyttat till seniorboende då hon tidigare oroat sig. Så man är verkligen mamma hela livet!
Precis, aldrig fri någonsin igen 😂 Alltid ett ansvar, alltid oro, stress..
Vad är problemet? Att bara föräldrar får använda ordet barn? Det finns visst likheter, både djur och människobarn måste man ta hand om och uppfostra. Är ju hur likt som helst.
Folk idag är ju helt tappade 😂 Att likställa husdjur med barn…
Jag älskar mina djur och känner en stark känslomässig anknytning, men det är inte i närheten av samma sak som ett föräldraskap (och allt det innebär). Att likställa husdjur med barn är något bara barnlösa människor kan göra.
Nä djur är bättre… 😄
Alla vill inte ha barn?
Nix, känner mer än en förälder som göra exakt de liknelserna, skillnaden är att de förstår att kärlek kan överskrida artgränser för de själva känner den kärleken.
Vad tror du är värst för en förälder att uppleva – att hunden dör eller att förlora ett barn?
Vilket band är starkast? Vilken instinkt? Det är så självklart och biologiskt inpräntat (om man inte lider av anknytningsstörningar och liknande).
Sedan kan man givetvis känna en enorm kärlek till sina djur. Men har man inte en sköldpadda eller papegoja så kommer man att få ta farväl av sitt älskade djur när det dör efter ett antal år. Medan vi förväntar oss att barnen ska överleva oss och föra våra berättelser och vår släkthistoria vidare.
Men håll tyst. Ni beter er som rabiata mammor och jag tycker synd om era barn.
Oj där klev jag på en öm tå… 😂
Föra berättelser och släkthistoria vidare? Har inte träffat nån som pratar om sånt… 😄
Nja det är verkligen inte hur likt som helst.
Jag har 2 barn, vuxna nu, och har ägt massor av djur! Väldigt många! Och visst finns det väl vissa saker som att man ska ta hand om dem, ge dem mat och kärlek och uppfostra men det är en JÄTTESKILLNAD i detaljerna,
Djuren fick tex upphällt torrfoder eller pellets, öppnad burkmat, hö och vad de nu åt, barnen fick vällagade middagar olika varje dag.
Uppfostran skiljer sig rejält och barnen ska ju lära sig hela livet, läste böcker och sjöng osv.
Barnen skulle bada och tvätta håret, djuren rengjorde sig själva.
Barnen skulle till förskolan, skolan, djuren var hemma.
Barnen skulle ha hjälp med läxan, lära sig städa och borsta tänderna och jag tvättade deras kläder, roddade med kompisar och utvecklingssamtal och tandläkarbesök.
Osv osv. Kan inte se många direkta likheter i detaljerna mellan barn och djur…
Osv.
Intelligensmässigt så jämförs en vuxen hund med ett treårigt barn.
Mina hundar fick ofta lagad mat av mig. Det skulle kläs på vid nästan varje utgång, särskilt vinter då även skor ofta behövs. Tänderna ska borstas och det ska badas. Det är lekstuga, det är socialisering, det är träning. När jag blev lämnad av mannen jag skaffade hund med så var det månader av att hon sprang fram till fönstret var gång en bil körde in på gården, och hur svansen sjönk varje gång det inte var han.
Poäng….spelar det någon roll vad vi kallar dem för? Viktigast är väl att även de får känna trygghet och kärlek och att vi slutar se djur som något lägre stående utan känslor och intelligens?
Har du en katt så är det din katt, har du en hund så är det din hund, inte ditt barn 🤷🏼♀️
Men det vet ju alla.. Tror du tar ordet för seriöst.
Tycker det är ett så äckligt ord bara. Som om man krystat ut en hund eller katt. Jag kan också känna att det är en sak när man pratar om en valp, men det blir perverst när det handlar om en fullvuxen hund.
Man krystar inte ut adoptivbarn heller, eller familjehemsbarn, eller bonusbarn.
Mina katter var mina bebisar.
Det känns osunt att ha den typen av känslor gentemot vuxna individer.
Så man älskar sina djur när de är ungar men inte när de är vuxna? Låter konstigt.
Mina barn är vuxna nu och jag älskar dem lika mycket som när de var bebisar och de är fortfarande och kommer alltid vara mina barn.
Älskade mina djur hela deras liv, även när de var gamla.
Men att älska ett djur och att känna att det är ens bebis är ju två olika saker. Det låter också osunt att se sina vuxna barn som bebisar/småbarn
Men tror du att folk känner att ens katt är ens bebis som om det är en människobebis? 😂
Ingen aning, men säger man saker som ”mina katter var mina bebisar”, ”mitt djur är mitt barn”, ”adoptivföräldrar har inte heller burit sina barn”, eller pratar som att djuret skulle uppfatta en som ”mamma” i stället för ”ägare/matte” får man ju anta att det är så de känner. Och det tycker jag är osunt och lite äckligt.
Jag sa alltid att min katt är min bebis, det betyder inte att han var min människobebis.
Han var min lilla bebis i alla fall eftersom han behövde mig så mycket. Det betyder inte att jag såg honom som människa/min son.
Han var min katt, min bebis.
Exakt! Många använder ordet så, som nåt litet, gulligt, som man älskar och tar hand om. Betyder inte att det är en människobebis 😄
Äckligt? Förstår verkligen inte dig.
Man har ju starka känslor för andra vuxna människor också?
Lite likheter ändå. Och varför stör det sig? Folk kommer inte sluta så bara att acceptera.
Kanske inte egentligen ordvalet som i sig skaver, utan tanken bakom det att det på något sätt skulle vara likställt att ha husdjur som att ha barn? Detta är nu bara mina funderingar, har faktiskt aldrig hört någon i min närhet tala om sina husdjur som pälsbarn.
Hmm, ser det verkligen inte så, som att det likställer bara för att man säger så. Och då brukar jag annars vara ganska ordagrann 😄 Tror inte de flesta menar så, eller är så allvarliga med det liksom. Det är ett kul ord bara. Så man behöver inte ta det så seriöst. Så tänker jag.
Exakt!
Jag tror ju inte att mina djur är mina barn eller att det är samma sak (inte alls lika mkt med att ta hand om dem tex). Men jag har inga barn och de är det närmaste den relationen jag har, jag älskar dem, tar hand om dem, har ansvar för dem osv. Så lite liknande men inte samma. Och de är inte surrogat för barn då jag inte vill ha barn. Använder inte ordet men om jag gjorde det skulle det va lite skämtsamt, så som alla jag känner med djur gör.
Jag lovar dig att ingen lämnar sina djur på förskolan eller tar med till Leos lekland. Ni rabiata mammor tar det för seriöst, det är ett ord. Ett barn är något man tar hand om, precis som ett djur. Sluta ta det så himla seriöst.
Det är bara samma floskler hela tiden från henne. Verkar ju inte finnas mycket belägg för det hon spyr ur sig heller.
Intressant att veta hur många inlägg som handlat om just det? Hon har verkligen fastnat i det.
Min mamma fick barn som 21-åring. Hon har sagt ibland att hon aldrig ångrar att hon fick just mig, men hade hon fått välja så hade hon fått mig senare i livet. Jag är beredd att hålla med. Som ett barn som är fött av en knappt vuxen så önskar jag att min mamma hade varit torr bakom öronen, haft lite livserfarenhet och trygghet i sig själv. Tonåringar och unga vuxna ska inte ha barn. Ett barn ska inte uppfostra ett barn.
Det är alltid snack om att barnfria kommer ångra sig, barn är livet mening och blabla. Jag tror faktiskt tvärtom. Det är fler som ångrar att de skaffade barn än inte. Inte just sina barn, för klart de flesta älskar sina barn. Men jag tror många känner att ansvaret, stressen, oron och allt negativt som kommer med barn är påfrestande till den graden att de ofta drömmer om ett barnfritt liv. Många förpackar ångern i att njuta av barnfria dejter med sin partner, eller komma bort en stund eller njuta av tiden når barnen flyttat ut. Allt positivt kring föräldrar är när de får en lugn stund 😂
Det är ju till och med belagt i forskning att ha barn gör oss olyckligare än att inte ha det. Fakta är fakta oavsett vad kränkta mödrar hävdar.
Fast läst forskning som visar motsatta också.. mina barn är överlägset det bästa i mitt liv
Fast det där stämmer ju inte. Det finns lika mycket forskning som visar på det motsatta – dvs att barn gör en lyckligare, skapar mening i ens liv. Det går ju att hitta forskning för allt. Just nu är det dock en trend att säga att man är barnfri med betoning på FRI, att det är någonting positivt att skippa barn.
Har typ bara sett forskning som visar att personer med barn lever längre
Man ser vad man vill se, haha
När du ändå är igång, googla på confirmation bias
Barn skapar mening ja, men inte lycka. Föräldrar känner mer mening med livet men är olyckligare än vuxna som inte är föräldrar. Mening och lycka är inte per automatik samma sak. Som sagt, fakta är fakta oavsett vad ens personliga åsikt är.
Varför är det så viktigt för dig att ha rätt i det här? Det finns väl många sanningar. För många människor så är barnen deras primära källa till lycka i livet. Och för många är det uppenbarligen inte så. Och det finns väldigt lite forskning än så länge så vi får väl se vad som är ”fakta” längre fram.
Om du skriver en kommentar som svar på min och som argumenterar emot min, är det okej att jag svarar på den tycker du? Det handlar inte om att det är viktigt för mig att ha rätt, från mitt perspektiv ser jag istället att du verkar tycka att det är jobbigt att jag säger att föräldrar är olyckligare än barnfria. Men det är så. Vad du gör med den informationen är upp till dig, du kan bortse från den om du vill.
Det är ju inte på individnivå. Alla kommer ju inte känna som forskningsresultaten, de har ju inte frågat alla…
Fast för oss som inte vill ha barn ÄR det ju positivt och vi är fria från det. Påverkar inte hur andra känner för sina barn. Nej det är inte en trend, snarare en utveckling av språket. Finns fortfarande barnlösa tex, det är de som vill men inte har/kan få barn.
Hur i hela friden bedriver man forskning på det området? Är barnlösa sin egna kontrollgrupp? Ska man själv skatta hur lycklig man är? Det är väl SJÄLVKLART att du du valt att vara barnfri så är du nöjd med det valet. De som valt att skaffa barn är nog nöjda med det. För båda grupperna dyker säkert ”tänk om”-frågan upp lite då och då, men det säger ju inget om ens livskvalitet.
Ja det är självskattning.
Måste allt vara svart eller vitt då? En barnfri person kan väl älska att umgås med syskonbarnet under en helg? Och en person med flera barn kan väl få älska att gå på dejt med enbart partnern? De flesta är inte så endimensionella att enbart x ELLER y gäller. Mina höjdpunkter från veckan som varit är 2: några timmar igår som min partner tog barnet till biblioteket medan jag ägnade mig åt en hobby hemma själv. Men också i fredags när jag var föräldraledig med barnet och vi hade en otroligt mysig och fin dag ihop. 🙂
Nja alltså. Jag är ingen som förskönar föräldraskapet (ärligt talat), jag är den första att säga: ”skaffa inte barn!”, det enda barnet jag har nu fick jag oplanerat.
MEN. Också som svar till kommentaren ovanför min. Jag tror att barn fyller ditt liv med en mening. Och alla människor behöver känna att att det finns en mening med livet, vare sig det är med eller utan barn. Dessutom tycker jag det är kul att leva genom barnets ögon och själv tillåta mig att bli ”barn” med honom.
Sen, om det är jobbigt? Ja. Som fan.
Var jag lyckligare innan? Nja. Jobbade extremt mycket. Blev jag lyckligare med barn? Nja, kom ner i varv och lever mer i nu:et.
Som förälder själv kan jag vara helt fascinerad av att så många andra föräldrar bara verkar längta efter att lämna bort sina barn. För mig är de bästa stunderna inte när jag lämnar bort mitt barn, utan tvärtom när jag får vara med henne helt ostört och kunna lägga allt fokus på henne. Men upplever att omgivningen är oförstående till detta och att många uppmuntrar oss till att låta släktingar passa mer, när det inte alls är något jag känner att jag vill eller har behov av. Jätteviktigt såklart som förälder med egentid (det är jag och min man noga med att ge varandra), men tycker det är märkligt att många skaffar barn när de inte verkar så sugna på att umgås med dem.
Kanske handlar mycket av det här om hur folk mår och har det i livet?
Jag tyckte aldrig småbarnsåren var särskilt jobbiga (det vågar man knappt säga högt för det provocerar en del) men för mig – och min man – handlar det nog om att vi har jättefina relationer med våra egna föräldrar och syskon. Man hjälps åt, avlastar varandra, sänker kraven och tar småbarnsåren för vad de är.
Har ett par vänner som upplevde småbarnstiden som mycket jobbigare men de hade antingen en dålig relation med barnets pappa eller sämre relationer med sina egna föräldrar och syskon (eller frånvarande släktingar på andra sätt, dvs inte längre i livet, långa avstånd osv).
Också på hur ens liv var innan, vad man uppskattar osv. Jag tror jag skulle tycka det var sjukt jobbigt då det går emot det mesta jag vil och innehåller massa saker jag tycker är jobbigt.
Så kan det säkert vara. Men vi lämnade också ett fritt och bekvämt liv med långa vinluncher, lata söndagar i sängen, hobbyer, vita soffor och spontana resor m.m.
För vår del tror jag den omställningen blev lättare just för att vänner och syskon också levde småbarnsliv samtidigt (man kan ju fortsätta med det mesta, krävs bara mer planering) och då kom vi också ur den fasen relativt samtidigt. Sedan fortsatte ju livet ungefär som innan barnen kom. Idag är det hundvakt som måste ordnas istället…
Ja fast barnen ändrar ju ändå era liv, även om andra lever samma liv. Men ni var väl redo och villiga då helt enkelt. Kanske inställda på hur det skulle bli och sett hur andra hade det?
Men visst, avlastning hjälper säkert. Men för mig hade den behövt vara 24/7 hahaha!
Barn ändrar livet under en begränsad period, ja. Sedan blir de mer självständiga och då är man mer låst med husdjur som inte kan lämnas ensamma en helg eller ens en lördagsnatt…
Vi ser det alla olika. Bra att ni är nöjda iaf.
Det finns ingen mening i att försöka tala om för en barnfri, hur det känns att få barn.
Låt bara bli att skaffa barn om det är vad du vill. Det allra bästa i mitt liv, är i alla fall mina barn.
Jag har två barn och har skaffat dem på egen hand. Har aldrig ångrat nåt av det en enda sekund.
Vad ,enar du med att du har skaffat dom på egen hand? Genom insemination då eller?
Troligen, det är väl det det betyder?
Jag har noll barn och har aldrig ångrat det beslutet en sekund. Inte min man heller!
Är uppväxt med en mamma som i alla år sagt att dagen jag föddes var den värsta i henens liv. Skulle hon erkänna det för någon annan? Självklart inte.
Men va hemskt… har ni någon relation idag
Men aj. ❤️ Har du någon annan närstående i ditt liv?
Som mamma gjorde det här väldigt ont att läsa. Har god lust att hoppa rakt igenom skärmen och bara krama dig ❤️
Nej, vi har ingen relation idag. Det var länge en sorg, men med tiden blev det faktiskt enklare. Gissar dock på att det kommer bli en tuff tid om jag själv får barn en dag…Har flera fina människor i mitt liv, så har blivit bra ändå
Känns igen. Min brukade säga ”Du ska vara glad att jag lät dig leva” och syftade på att hon inte gjorde abort. Jag är yngst av tre.
Mammorna som ångrar sina barn är fler än vi vill erkänna. Papporna behöver inte ens erkänna sina barn. Vill de inte bli fäder så försvinner dem bara och ingen frågar om de ångrar barnen de aldrig träffar.
Jag har alltid vetat, ända sedan jag var under tio år att några barn vill jag inte ha. Har inte ångrat beslutet en sekund under livet.
Visste också när jag var liten att jag inte ville! Sen kom en period när jag trodde att jag kommer ju vilja sen nångång. Men den dagen har ännu inte kommit (är 40 +). Alla har inte längtan helt enkelt.
Jag är 26 och har alltid känt att jag aldrig vill ha barn, behöver alltid förtydliga att jag ”såklart kanske ändrar mig någon dag” för att folk kan inte acceptera det.
Lägg inte till det tycker jag. Stå för hur du känner och bit ifrån om de inte ger sig.
Varför lägger alltid barnfria till att de har barn omkring sig ändå som de lägger kärlek på? Alla som är barnfria är såå barnkära o verkligen älskar sina syskonbarn/ kompisars barn o spenderar jättemycket tid med dem. Är genuint nyfiken, detta är inte menat som nått negativt får jag väl lägga till
Var inte menat som svar på din kommentar
För att folk förutsätter att en ovilja att ha barn är detsamma som att ogilla barn och då känner man ett behov att förklara hur det egentligen ligger till.
Alla gör verkligen inte det men man kan känna ett tvång att göra det då man annars riskerar att få barnhatare slängt i ansiktet, det är känsligt liksom. Själv känner jag alla sorter, de som älskar barn men inte vill ha egna, de som bara älskar vissa barn, de som är ointresserade/ogillar barn och undviker dem m och de som avskyr barn.
De flesta barnfria jag känner är inte barnkära 😄 Men de är väl de som är eller känner att de måste lägga till det du ser.
Vill inte ens höra om någon som ångrar sitt barn, då barnet inte bett om att bli fött. Om dessa känslor ändå infinner sig har man ett ansvar att göra det bästa för barnet och jobba 110% på att det aldrig märks.
Barn som känner sig oälskade/oönskade kan även leda till katastrof för omgivningen där andra oskyldiga också drabbas av detta..
Det gör de flesta som ångrar sig, iaf de jag hört om, känner till osv. Det är inget man säger till barnet och självklart gör man sitt bästa.
Eller hur, känner man de tankarna är det ju inte direkt något man bör sitta och öppna upp sig om inför vänner och bekanta och liksom driva på känslan, man får väl bara göra sitt bästa och försöka ta hjälp med det som går, men det är ju inget som ska ”normaliseras att tala öppet om” eftersom det knappast gynnar barnen.
Jo jag tycker det ska normaliseras så färre föräldrar och barn drabbas. Alltså man kan göra det när barnen är vuxna eller vara anonym eller prata med andra vuxna bara. Barnen ska ju inte få veta när de är små.
Har en bebis och har ångrat mig massor av sekunder. Har funderat både på att försöka lämna tillbaka henom till BB och på att rymma hemifrån. Jag har heller aldrig känt att livet äntligen fått mening och att allt innan barn var meningslöst. Verkligen inte. Livet var asnajs innan barn. Det är najs nu med, men på ett annat sätt.
Förstår inte det där med barnfria vs föräldrar. Det är inte vi mot dom. Gör som ni vill och det blir som det blir.
Hur gammalt är barnet? Första 1 året med mitt barn var så jobbigt. SÅ jobbigt. Led ärligt talat nästan dagligen, och tror jag kanske hade någon typ av förlossningsdepression (aldrig tagit reda på det)? Kanske kan det vara värt att kollas upp för dig? 🫶🏻
Tre månader. Jag ångrar mig inte hela tiden och drömmer inte längre om att rymma. Tack för omtanken!
Tre månader är fortfarande nyfödd i min värld. Det kommer att bli mycket bättre och när de kan interagera lite mer from 6 mån öppnar sig en helt värld och du kan leva på skrattet de gett dig hela dagen 🥰🥹
Första tre månaderna är bara överlevnad. Sen börjar det bli en liten människa som ger gensvar och mer och mer kan underhålla sig själv. Då kommer livet sakta tillbaka.
Jag fattade efter ett år att bebisbubbla inte betyder ”mysig tid för dig och din bebis” utan mer ”räkna inte med att palla något annat än att hålla huvudet över vattenytan. Låt det vara så. Var i bubblan tills det är över för det går över.”
Detta dravel igen?! Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger hon har postat detta inlägg. 😑 Det var iaf ett stående inslag under året hon stack till Stockholm varannan vecka (!) för att ta igen tonårstiden. Istället för att spendera de veckorna med sin lilla tvååring (!!) och sin sambo…
Alla som skriver på öp och bloggbevakning verkar hata barn,även de som har barn. Kul för barnen när de bli gamla nog att förstå hur jobbigt deras mammor tycker det är att ha barn.
Har inte sett mycket sånt alls. Man behöver inte hata barn för att tycka det är jobbigt att ha dem eller störa sig på dem när de är jobbiga?
Jag tror många som skriver här är väldigt unga och vilsna. Andra vill bara provocera och röra om lite i grytan – trolla lite för att de vet vilka ämnen som triggar igång andra. De tycker det är så kul att få igång folk som vill hävda motsatsen till deras påståenden.
I nästan varje öp står det hur jobbigt det är att ha barn.Mammor kallas bittra och kränkta.Är det verkligen så jobbigt med barn?Så sällan man hör nåt positivt om familje barn liv.
Många klagar att förhållandet inte blir som de tänkt sej efter barn.Bara klagomål.
Alltså, det är ju jobbigt?
Men man nämner väl inte allt kul och bra i ÖS utan oftast häller man ut sån som man inte kan vräka ur sig till var och varannan man träffar? Vem hade liksom brytt sig om jag (eller annan med barn) hade skrivit: ”idag lärde mitt barn sig att bajsa på pottan!! Lyckan! Sen gick vi ut och åt glass ihop!”
Lyssna inte på det som står här, det känns som om det flockas ett gäng här som alla har samma problem och lyfter det ofta. Jag kan lova dig att för mig och alla mina vänner och mina syskon så är våra barn det mysigaste, underbaraste, mest fantastiska som hänt oss. Det är som att vara kär, fast gånger 1000! Som min bror sa. Och kärleken går aldrig över.
Man kan älska sina barn och ändå tycka det är jobbigt, så är det nog för de flesta.
Dock känner alla inte sådär himlastormande som du beskriver.
Det är verkligen inte de flesta som är unga. Gjordes en undersökning förut. Många har ju barn tex och annat dd skrivs om som avslöjar en lite högre medelålder än så.
Jag har ett och tycker det är otroligt jobbigt att vara en förälder (ångrar dock ej barnet!); men ÄLSKAR barn. Världens roligaste och skönaste små figurer. Så tror verkligen inte det är så svart-vitt 😂
När jag var 14 år sa min mamma till mig en dag att hon ångrade att hon hade fött mig. Jag glömmer det aldrig. Har aldrig känt mig så oönskad och oälskad i hela mitt liv. Något inom mig dog den dagen.
Var jag en stökig tonåring? Nej. Jag varken rökte eller drack. Jag hjälpte till med det mesta i hushållet. Skötte skolan, fick bra betyg. Var snäll mot alla jag mötte. Men vad jag än gjorde, hur snäll och skötsam jag än var, dög jag ändå inte i min mammas ögon. Jag kunde liksom aldrig vara värd hennes kärlek. Tyvärr förföljde den här känslan om att vara oälskad mig långt upp i åren.
Ett tips till alla föräldrar: Det är inte ditt barns fel att han eller hon finns till. Det är du själv som har valt att skaffa barn! Säg aldrig till ditt barn att du ångrar att du födde honom eller henne, om du nu gör det. Håll det för dig själv.
Det kan ge men för livet. Du som förälder är ansvarig för att se till att ditt barn känner sig trygg och älskad.
Man ska självklart inte säga det till sina barn. Det har ingen jag vet om som ångrar sig gjort.
Känner du många som ångrar att de skaffat barn? Vad har du för människor omkring dig? Jag har aldrig hört om någon i min närhet eller bekantskapskrets som ångrat sitt barn. Kan verkligen inte tänka mig att det är så vanligt. Vet mycket väl att det kan vara tufft i perioder men att ångra sitt barn helt och hållet känns inte så vanligt.
Nej men har kontakt och följt flera. Det är kanske inget man talar om högt för andra, så inte konstigt om du int Thörn det av nån. Det är kanske inte vanligt men inte direkt unheard of heller, vet flera psykologer som sagt att de inte blir överraskade när de hör det och de har haft flera patienter so säger så.
Och man ångrar på olik sätt, en del ångrar allt, andra att vara förälder mm.
Är väl ganska självklart och inget man behöver tipsas om. Låter som att din mamma inte var riktigt normal och jag beklagar verkligen att du har känt dig oälskad och som att du inte dög.
Är din fråga bara ett sätt att dra igång kommentarsfältet? För om du har haft koll på det de senaste åren så har det skrivits många gånger om detta. Ja, det finns människor som ångrar sitt föräldraskap, oavsett vad vissa säger/vill tro. Och vad det betyder är olika saker, i olika grader, för alla. Bara att googla eller kolla regretful parents på Reddit tex. Och man är inte störd eller nåt för man gör det. Har hört flera intervjuer med människor som förklarar hur de känner, olika psykologer som berättat om detta och att det inte är nåt konstigt/chockerande för dem osv.
Därför är det otroligt viktigt att tänkanigebom och känna efter vad man själv vill. Ja det kan gå bra ändå, men det kan också inte göra det. Och det är inte extremt ovanligt som en del verkar tro. Men för många passar det inte och var inte deras egentliga vilja helt enkelt. Jag tror absolut jag hade varit i farozonen för att bli en av dem som ångrade mig om jag hade skaffat barn.
Garanterat ett sätt att få igång kommentarsfältet och det fungerar varje gång dessutom så billigt knep att få många kommentarer. Det är intressant hur alla direkt nappar på att förmedla sin syn på föräldraskap. Vet inte vad det är som triggar igång folk att berätta om just sin situation. Jag har inget emot det utan mer förundrad och intressant sociologiskt vad det handlar om då jag själv aldrig haft det behovet.
Ja en del blir så triggade också och så blir det ”krig”. Trist.
Ja det är intressant! Kan verkligen inte förstå varför folk skaffar barn då jag är så långt ifrån det själv men människor är ju olika. Förut tänkte jag att det var nåt biologiskt, som jag då saknar, men forskare säger ju nu att det inte är så. Men ja folk vill väl olika saker helt enkelt men fortfarande svårt att sätta sig in i.
Jag var 38 när jag blev mamma, men det tog mig också 36 år innan jag ville ha barn. Tidigare hade jag aldrig varit intresserad av familjelivet. Men plötsligt hände det. Kunde lika gärna varit barnfri.
Liknande här. Jag var 34 när jag kände relativt plötsligt att jo jag vill faktsikt ha ett barn?! Var själv förvånad. Tog sedan 2 år innan jag lyckades bli gravid (eller fick behålla en graviditet, hade missfall innan) så var 36 när jag fick barn. Mitt i all tragedi med missfall och när längtan började göra ont så kände jag ibland att fan jag kommer inte klara av att inte kunna få barn… Men nu i efterhand (100% utan att ångra mitt barn obs!) så kan jag faktiskt känns att man kan vara barnfri och lycklig. Jag tror jag hade sörjt som fan om jag inte fick barn och gått hos kurator eller så ett tag, men sedan hade jag kommit på annat att göra. Hade kanske tagit paus från jobbet och gått en skrivkurs och lite sådant. Hade krävts lite reflekterande och brainstorming men hade kommit på annat att fylla livet med. Det jag kan tänka vore trist är att vännerna nog långsamt hade försvunnit. Märkt att många inte gärna umgås med de utan barn när de själva fått barn. Har själv ingenting emot det. Snarare svinjobbigt när vänner med barn kommer över och man har cirkus hemma och knappt kan prata med varandra. 😛
Sjävklart kan man va lycklig som utan barn. Bor man i en storstad finns det också många barnfria att ha som vänner.
Jag var 34 och 36 när jag fick mina barn och känner att jag fått ut det bästa av livet. Var barnfri länge och hade all tid i världen för mig själv, min man, resor och självförverkliganden. Och känns helt rätt att ha gått in i en annan fas i livet med småbarn. Bästa av båda världarna typ.
Det var ju inte jättelänge dock? Ganska vanlig ålder att få barn.
Jag tycker också det är ganska vanligt, men beror ju helt på vart man bor. I Stockholm – supervanligt. I Borås – sent.
Haha jo det är nog sant.
Samma här!
Spenderade åren som 20-something med att plugga och festa. När jag var över 30 hade jag och alla mina kompisar festat klart och jag var redo för annat. Hade inte velat skaffa barn tidigt och missa studietiden, den går liksom inte att ta igen efter 30 på samma villkor som alla som precis börjat plugga.
Det är så lustigt att hon alltid betonar att hon var arton när hon var gravid.
Om hon var gravid i 9 månader så var hon 18 år och 10 månader gammal när hon blev gravid (ungefär).
En annan hade ju avrundat det till 19 då hon fyllde 19 redan i andra eller tredje månaden. Men nej, för Linn är det extremt viktigt att skriva att hon var 18 när hon blev gravid.
Men det var hon ju? Så vad rabblar du ens om? Varför skulle man avrunda till 19 när man faktiskt var 18? 😂 Lord, oh, lord…
Fast hon var ju 18 år och gravid i max två månader. En del vet inte ens att de är gravida i v 8. Majoriteten av graviditeten var hon 19.
Tycker det är fånigt bara.
Gravid i max två månader??
Hon upprepar sig hela tiden så man undrar vem hon försöker bevisa för att hon gjort rätt beslut att skaffa tre barn med tre olika män. Behöver hon bevisa det för sig själv? Dessutom kan hon väl inte varit 18 år när hon blev gravid utan 19 år va?
Hon var 19 år 8 månader när T föddes (v37)… Så 18? Ptja, en kvart 14 dar kanske 😂 Men det är noooga med det 😆😆😆
En normal 19-åring ståtar gärna med ”snart/ nästan 20” så fort de passerat 6 månaders ribban. Men så vill ju de ses som vuxna helst igår oxå. Inte Linn inte 🤦♀️
Ja men det är ju tydligt att hon skriver så för att försöka övertyga sig själv att det var rätt beslut. Som hennes ex skrev, hon hade ALDRIG varit ensam med alla tre barnen, han var alltid med, eller sin syster eller mamma. Om man nu är så stolt över sina val så är det ju konstigt att man aldrig varit med sina barn själv.
Ett lifehack är att dejta en person med barn så ser man hur det är, är det för jobbigt och man känner sig begränsad i livet så är det bara att dumpa och leva fritt. Eller om man tycker om det livet så stannar man, kanske skaffar egna tillsammans också. Då behöver man inte ångra sig åt något håll utan man har levt båda liven ett tag.
Läs med en nypa salt.
Jag har ett bättre råd: ta hand om dina syskonbarn och börja så. För dom har du i alla fall en anknytning till om ni har setts en del med syskonen.
Alla har ju inte syskonbarn.
Jag ångrar inte mina barn, ångrar snarare min egen existens.
Queens ”I don’t wanna die,
I sometimes wish I’d never been born at all” summerar allt inom mig.
Vad sorgligt att känna så 😢 Hoppas det blir bättre.
Jag har en son, han är såklart bäst i hela världen och allt det där. Men för mig känns flera barn som en mardröm! Finns det någon med flera barn som inte gnäller över att de inte har någon egentid, att barnen bråkar osv osv osv????
Älskar att ha två barn. Det är så skönt när de börjat leka med varandra och man själv slipper sitta på golvet och hoppa med en häst i handen.
Just det här ser jag fram emot så mycket, när lillebror har blivit lite större. Att man liksom inte behöver vara där och ge total uppmärksamhet konstant.
Ja, jag tycker nog fan att två barn är mer enkelt än ett?
En av mina närmsta vänner har tre barn och har sagt att de hade tänkt stanna vid två barn, men trean blev oplanerad. Tror absolut inte att hon ångrar sitt barn för det, men vet att hon tycker att det är lite för mycket med tre barn.
Blev också gravid när jag var 18, gjorde dock abort för tanken av att bli mamma så ung var inte ens ett alternativ för mig, blev förskräckt av bara tanken. Så intressant hur olika man är.
Linn ditt mongo, du lämnar ju bort dina barn till yngsta dotterns pappa för o åka till Sthlm o leka singel… utan att han vet.. att det är slut!
3 pappor o ett bedrövligt liv , ingen är avundsjuka på dig!
Denna egoistiska Tiingelinnskan! Hon tänker BARA på sig själv och vad hon vill!! Inte ett ord om vad papporna hade för åsikt om att bli förälder innan de hunnit bli vuxna män.