Reklam för min krönika i Expressen
True Crime – alltså att skapa underhållning av faktiska händelser och trauman är lite av ett vattendelare.
Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir ren och skär exploatering?
Det är ett ämne som diskuteras titt som tätt här inne, och det är vad min krönika, som publicerades i Expressen igår, handlar om. Därför tror jag att den passar att publiceras även här inne och jag har fått flera intressanta DMs efter att jag länkade till krönikan på Instagram. Här är två exempel:
Sjukt bra krönika och jag som pluggar podcastproduktion har tänkt på det gång på gång. Är det oetiskt eller fascinerande. Är det samhällsbildande eller destruktivt? Jag ser problem i att gränslösa metoder och utgivare inte har tillräckligt mycket respekt för både människor och yrkeskåren och lägger ut allt inklusive oskyldiga offers förhör från rättssalen. Samtidigt är jag för det fria ordet. Ja du hör ju. Det är ett väldigt komplext ämne och jag är själv fascinerad av det. Konsumerar det mycket. Men jag älskar att du lyfter frågan för jag tror väldigt få ens tänker på att det även bidrar till en skev syn på vissa brott och blir avtrubbade.
Jag fastnade på riktigt efter att ha sett Making a Murderer men mer på ett sätt att jag ville förstå, jag ville grotta i hur det kan bli fel och korruptionen (som även finns här i Sverige). Hittills har jag inte börjat tycka synd om kriminella trots alla försök från skaparna att man ska känna empati.
Stor konsument här. Men av svensk True Crime främst. Det är tvegga(t) pga etiken du beskriver. Har sagt till min sambo att om jag blir mördad får de göra poddar om fallet, mest för att dämpa mitt emellanåt dåliga samvete pga etiken som du beskriver. Tack för en klok krönika! ❤️
Vad säger ni, kära läsare?
Både om krönikan och meddelandena jag fått? Håller ni med eller instämmer ni inte alls?
Här kommer krönikan i sin helhet för den som inte orkar klicka sig in på Expressen:
Aldrig har vi konsumerat så mycket true crime som nu. Men vad säger det om oss som somnar till historier om ond, bråd död?
Är det ett oskyldigt tidsfördriv eller en moralisk gråzon där vi, precis som i OJ Simpson-fallet, borde fråga oss: ”If the glove doesn’t fit, you must acquit”?Jag har haft en fascination för true crime sedan jag var liten. Jag var egentligen för liten för att lyssna på deckare av Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö på kassettband, men det gjorde jag. I dag konsumerar jag stora mängder i genren, och läser gärna fupar framför tv:n.
Till mitt försvar hade jag pluggat till kriminolog om jag inte jobbat med det jag gör.
OJ Simpson-rättegången introducerade mig för true crime. Tack vare att mina föräldrar hade parabolantenn kunde jag se delar av rättegången, som visades live i USA. Det var en av de första rättegångarna att direktsändas i tv.
Tittare diskuterade bevis, domslut och rättvisa som om det vore en dokusåpa. OJ Simpson-fallet markerade dock inte starten på true crime-genren – den har rötter i litteratur och journalistik – men det blev en milstolpe i populariseringen.
Efter rättegången insåg medier och produktionsbolag potentialen i att marknadsföra verkliga brott som underhållning. Det ledde till en explosion av dokumentärer, böcker och tv-program. Från berättelser om Jack the Ripper till dagens Netflix-serier har true crime anpassat sig till medieutvecklingen.
Och så har det rullat på.
I dag är det svårt att blunda för genrens genomslag. Från Netflix-dokumentärer som ”Making a murderer” – som belyser omstridda fängelsedomar – till dramadokumentärer som den om bröderna Menendez har true crime blivit en spegel för samhällsproblem och rättssystemets brister.
I serien om Menendez-bröderna får vi en inblick i fallet där två bröder hävdar att de mördade sina föräldrar i självförsvar efter år av misshandel. Trots detta dömdes de till livstids fängelse. Det är historier som dessa som håller oss bänkade, samtidigt som vi funderar över var gränsen går mellan tragedi och underhållning.
Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering?Men fascinationen för true crime handlar inte bara om att förstå brott. Den handlar lika mycket om oss själva. Vad är det i oss som dras till berättelser om blod och ond, bråd död?
Historiskt har människor alltid fångats av tragedier, så länge vi kan betrakta dem på avstånd. Gladiatorspelen i antikens Rom drog storpublik, precis som häxbränningar och offentliga avrättningar.
True crime är kanske bara den moderna versionen av den här urgamla fascinationen. Det lockar med sin blandning av psykologisk insikt, spänning och moralisk utforskning.
Men det är också en genre som väcker etiska frågor. Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering? Serier som ”The Jinx” och ”Don’t f**k with cats” visar hur amatördetektiver och medier kan påverka verkliga fall, men de lyfter också frågan om vem som har rätt att berätta de här historierna.
När fascinationen övergår till något osmakligt ställs vi inför våra egna gränser. När underhållning prioriteras över respekt för de drabbade bör vi kanske reflektera över vår egen roll i att upprätthålla genrens popularitet.
Kanske är det just det som true crime utmanar oss att fundera över: Var drar vi våra gränser, och vad säger det om oss?
Genren avslöjar inte bara brott och tragedier, utan också vårt behov av att förstå och ibland döma det vi ser. Men precis som i OJ Simpson-rättegången, där ”If the glove doesn’t fit, you must acquit” blev en symbol för hur vi tolkar bevis, finns det en gräns för vad vi är villiga att acceptera.
Är vår fascination ett oskyldigt tidsfördriv, eller borde vi själva stå till svars för hur vi konsumerar andras tragedier som underhållning?
Föregående inlägg 
Tycker true crime är vidrigt och förundras över att det är så populärt. Läser dock en och annan fup ibland men känner att det inte är samma sak som att nån random människa ska tjäna pengar på att återberätta mord i detalj.
Har detta inlägg nåt med blogg att göra. Känns du bara gör reklam för din krönika
Det är Camillas blogg och hon kan posta precis vad hon känner för. Jag tycker att detta var ett bra inlägg. Bättre än de inlägg som gränsar till ren skvallerjournalistik.
Då tycker jag det är ännu sjukare att läsa en fup.
Varför då?
Jag undviker helt true crime för jag tycker det är något av det sjukaste som finns. Jag tänker på de anhöriga till offren. Att veta att din son, dotter, fru, man, mamma, pappa eller annan kär person lidit och behandlats fel och illa, kanske mist sitt liv under stor ångest och smärta, och så sitter folk och lyssnar på det som underhållning.
Fullständigt sjukt.
Ännu sjukare att obildade och outbildade influencers sitter och poddar om sånt. Snackar snackar snackar fast de inte vet ett dugg.
Det är vidrigt.
Det är ju så en del människor är. Att man blir desillusionerad är inte farligt. Det är att växa och se verkligheten som den är. Att lära sig mer om hur människor fungerar är intressant tycker jag. Det gör människor mer alerta. Man vet mer.
Du pratar om publiken, jag pratar om offren. Hur kan du ha så lite respekt för offren att du tycker man ska lyssna på sånt för att bli desillusionerad?
Vill du bli desillusionerad så följ vanliga nyheter från Sverige och världen. Det räcker bra.
Vi måste ta reda på hur världen är. Annars kan vi aldrig göra något åt den.
Att anse att det är fel att titta och lyssna på True Crime för att man då kan inbilla sig att man är en god människa är att vara så egocentrerad och bara tänka på sina egna små känslor. Vad sägs om att tänka på att människor blir mördade här i världen? Och inse att det är mördandet som gör att anhöriga lider?
Du lever i förnekelse. Går utmärkt att uppmärksamma mord utan att ta del av alla morbida detaljer.
Hur menar du att man får uppmärksamma mord? Man får tala om att någon är mördad men man får inte säga med kniv eller med pistol? Var sätter du gränsen?
Gränsen är ganska enkel. Utanför nyhetsvärdet som brott har, i större eller mindre grad, där går gränsen.
Alltså: en person som inte är journalist eller kriminolog, som har en podd och pratar om ett brott som om det var underhållande, är över gränsen.
Så yttrandefriheten bör inskränkas?
Varför drar du in yttrandefriheten i en diskussion om true crime? Jo för att du inte har några relevanta argument för true crime.
Den här diskussionen handlar om moral, inte om juridik.
Yttrandefrihet är en otroligt mycket större fråga. Betyder inte att yttrandefriheten så som den ser ut i Sverige idag är felfri.
Så du ska sitta på dina moraliska hästar och säga vad som är rätt och fel. Det är fel med melodifestivalen för den fördummar något enormt. Det finns riktig musik att lyssna på.
Man kan avstå saker även om de är tillåtna i lag!
Men ingen är väl tvingad att ta del av berättelser om onda människor?
Och ingen är tvingad att spela in ett program om hur någon utsattes för lidande.
Men man får spela in program om något man finner intressant. Psykologiska aspekter kan vara intressant. Kanske man ska förbjuda folk att titta om de inte har en yrkesmässig orsak att titta?
Absolut, men sådana program kan ju anonymisera personerna, om det är den psykologiska aspekten som är intressant.
Men vi, världen har väl hanterat saker förr utan att gemene man får ta del av ALLT i ett våldsbrott….?
Alla vet att mord, våld, våldtäkter sker. Även jag som aldrig lyssnat på true crime. Alla vet att folk är elaka, sjuka, egoistiska. Man behöver verkligen inte lyssna på true crime för det.
100 % medhåll!!! Undrar om de som lyssnar och försvarar hade ändrat sig om innehållet baserades på en utsatt anhörig till dem? Hur det skulle kännas om tusentals öron spetsades för att ta in detaljer om hur ens anhörige brsgts om livet. Distansen som av naturliga skäl skapas när det handlar om personer du inte känner vilket gör att du kan snaska chips samtidigt som du lyssnar med fasa på vad som hänt. Även om du som lyssnar känner med offren blir det ju ”nöje”. Sjukt att skapa spänning av verkligt lidande.
Det säger en att en hel del människor bara tänker på sig själv. Det kan vara nyttigt att se det så att man inte lägger energi på dem. Man lär sig känna igen den typen av människa. Är det så stor skillnad på True Crime och deckare i bokform eller filmformat?
Ja! Milsvid faktiskt. Omöjligt att exploatera en fiktiv karaktär och dess anhöriga va?
Frågar du seriöst vad det är för skillnad? True crime handlar om riktiga människor som någon skadat eller dödat, människor som känt dödsångest, känt smärta och panik. De anhöriga ska leva med vetskapen om detta, och undra hur de sista minuterna var och tänkt ”ropade han på mig, tänkte han på mig innan han dog” och som kniven i såret ska andra människor gotta sig i detta som underhållning?
Du ser inte skillnaden med fiction? Med berättelser som en författare hittat på?
De påhittade karaktärerna beskriver exakt samma fenomen. Vi läser och tittar på det fiktiva för att vi finner det intressant och underhållande. Det gör ju att en del går över till True Crime också.
Så fiktiva mordberättelser bör inte få finnas. Det får folk att tappa respekten för de anhöriga till de som blivit mördade på riktigt.
Du är inte speciellt rolig när du försöker intala dig själv att det är samma sak.
Det är fortfarande inte det som är relevant. Det är att true crime exploaterar vanliga verkliga personers lidande och död.
Margaux och Isabella har släktingar.
Margaux och Isabella har själva valt att ställa sig i rampljuset för att tjäna pengar. True crime offer och förövare är det andra som tjänar pengar på. Aningen opportunistiskt att tjäna pengar på andras olycka.
Okej, så deras anhörigas mående när man diskuterar dem på nätet och i poddar spelar inte så stor roll nu plötsligt. OK.
Margaux och Isabella är inte brottsoffer. Deras anhöriga kan ta diskussionen om att vara offentlig person direkt med dem.
Mördare är inte heller offer. Det är väl de True Crime handlar om.
Men gud så trög
Igen Margaux och Isabella har gjort ett aktivt val, att tjäna pengar på sina liv. Ansvaret gentemot släktingar ligger hos Margaux/Isabella.
Kommentarer i kommentarsfält borde förbjudas om personer för de har alla anhöriga. Är det så vi ska tolka dig?
Nej. Jag pratar om true crime, är det svårt för dig att förstå att mina åsikter gäller true crime? Hela inlägget handlar om true crime, så det borde inte vara rocket science att även jag refererar till true crime. Speciellt inte när jag tydligt skriver ”true crime”.
Så de enda anhöriga man ska bry sig om är när en nära anhörig har dött? Varför det?
Jag skriver om true crime, inte om andra situationer. Du har slut på argument eftersom du kommer med motfrågor om helt andra saker. Starta en egen tråd i öppet spår om du vill diskutera anhöriga till offentliga personer i allmänhet.
Förstår du verkligen inte skillnaden mellan verklighet och hittepå?
Det hela är psykologiskt intressant. Det gäller välskrivna deckare och bra True Crimeberättelser. De dåliga bryr jag mig inte om.
Goddag yxskaft.
Bra argument!
MEN DE PÅHITTADE KARAKTÄRERNA HAR INGEN FAMILJ! Hur kan du inte fatta skillnaden!?
Tycker det är stor skillnad mellan olika mordpoddar. Har väldigt svårt för poddar som ”Vad blir det för mord?” där det känns som att syftet är ren underhållning. Gillar däremot den ganska nya ”Våldet Krim” som jag tycker avhandlar det informativt och med stor respekt för offret.
Ska tilläggas att jag har en släkting och en bekant som blivit mördade där båda har blivit ”underhållning” i olika podcasts och det känns helt ärligt inte bra i magen alla gånger.
Eftersom offren själva inte kan ge ok till att exploatera deras historia borde man fråga de anhöriga. Det skulle bli väldigt lite true crime kvar om anhöriga fick ge tillstånd till olika poddare att utnyttja deras familjemedlemmars olycka.
Ja det är stor skillnad på de där. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man tittar på något man själv finner är störande. När man nu ändå tittar och sen klagar på dem är helt irrationellt. Ansvarslöst.
Jag har en bekant som driver en av Sveriges största true crime poddar utan att nämna namn. Tydligen har iallafall de flera gånger blivit kontaktade av anhöriga som inte alls uppskattat att de tar upp fallen på nytt i deras podd. Hur som har de ju fortsatt att ändå ta upp dessa fall och många av fallen har ju skett hyfsat nyligen i tiden.
Nu råkade jag skicka kommentaren för tidigt. Det som också är osmakligt är att det lett till att anhöriga vid ett flertal gånger blivit kontaktade av deras lyssnare i samband med att avsnitten om deras anhörig släppts. Snacka om att liksom strö salt i sår.
”Vad blir det för mord?” är så jäkla vidrig formulering. HUR kan de komma undan med detta?
Vad då ”komma undan med”? Vad tycker du ska göras? Tjäras? Cancellas? Det senare görs väl av er som inte gillar formulering eller podd, de som inte har problem med att allt kan göras till humor väljer kanske att lyssna. Det måste få finnas olika åsikter och man måste få skämta om allt utan att precis alla tycker att det är kul. Det är en osund väg att tro att censur leder till ett bättre samhälle.
Älskar ”Vad blir det för mord?”!!
2019 vill ha sin spaning tillbaka
Hahahahaha!!
Är ju fortfarande relevant
Jag har tittat på mängder av mord-dokumentärer båda utländska och svenska, dom är intressanta på så vis att jag vill veta motivet bakom. I samtliga fall är det oftast samma förklaringar: pengar eller kärlek/avund, i vissa fall sjukdom som är orsaken bakom. Det behövs talas om och visas MEN det som är totalt fel är när det blir snaskig content av det t.ex Youtube-kanalen ”Grizzly True Crime” som är enormt populär men som gör mängder av underhåll och snask av egentligen mycket tragiska fall. Hon är inte ensam om att ha såna kanaler utan det finns så många som gör likadant, dom sitter ofta i livestreams och är ”coola” (tror dom) gör sig roliga över gärningsmannen osv. Så det jag försöker säga är att det måste göras på RÄTT sätt, inte som ett underhåll likt en action eller skräckfilm. Något jag aldrig fastnat för är dock deckare, mordserier osv, fy så trist.
Motivet bakom? Det spelar ju absolut ingen roll eftersom orsaken aldrig är motivet utan orsaken är gärningspersoner som inte har en frisk hjärna. Gärningspersonerna skulle kunna ha som motiv att ta dina pengar eller att vilja ha din pojkvän, det spelar ingen roll eftersom grundorsaken är att de är sjuka i huvudet. Jag fattar inte vad det finns att förstå i det. Om du så har tio miljarder så dödar inte jag dig för att få dem. Inte om jag är kär i din partner heller. Förstår du? Orsaken är alltid bara i gärningspersonernas sjuka huvuden.
Det går alltid att förenkla oftast väldigt komplexa situationer med att alla som gör dessa gärningar är ”sjuka i huvudet”, jag förstår helt hur du menar att en skruv är lös oavsett. MEN man behöver tänka längre än så för att förstå HUR saker och ting hänger samman och varför dom kan ske överhuvudtaget. Det är förvånandsvärt få personer som lider av en allvarlig psykisk störning, så din tes är fel. Det är återigen viktigt att förstå motivet bakom, men fortsätt du förenkla och lära dig troligtvis absolut ingenting genom det
Forskning är bättre än true crime om du verkligen vill förstå hur människans psyke kan se ut. I forskning är dessutom alla personer anonymiserade så de slipper hängas ut med namn och bild.
Forskning utförs av utbildade personer, därför är deras slutsatser skarpare än när nån influencer sitter och babblar.
Man kan tänka själv också. Alla behöver inte en tolk till allt.
Läs forskning då och skapa dig en större bild. Eller är det inte kul om du inte vet namn och utseende på offren?
Ska du läsa en forskningsrapport behöver du verkligen kunna tänka själv. En snaskig podd däremot inte mycket att tänka, snarare blir du matad.
Många klarar av att vara kritiska till olika typer av True Crime. Om du inte kan det beklagar jag din situation och du kanske inte ska titta då?
Jag är helt övertygad om att dansbandsmusik och Melodifestivalen är farliga för folks hjärtan. Det är att smita från verkligheten och vilja leva som om man vore ett barn. Nej, det är nyttigt att ta in verkligheten för det är så vi kan göra skillnad. Att bara ömma om sina egna känslor gör världen sämre.
Du smiter från verkligheten när du läser skvallerbloggar.
Gammal ”spaning”/debatt…
Förstår ej liknelsen/relevansen med handsken?
”…där vi, precis som i OJ Simpson-fallet, borde fråga oss: ”If the glove doesn’t fit, you must acquit”?”
En handske var ju bevismaterial i OJ Simpson-rättegången.
Eh jo tack men hur är det en relevant liknelse och en fråga som true crime-konsumenter bör fråga sig?
Jaha du menar så. Ja det fattar inte jag heller.
Och är If it doesn’t fit, you must acquit verkligen en fråga?
Är det en ordlek på ”passar som hand i handske”? Men det passar ju inte ihop med resten av meningen…
@Gervide, upplys oss enfaldiga!
Och är If it doesn’t fit, you must acquit verkligen en fråga?
Är det en ordlek på ”passar som hand i handske”? Men det passar ju inte ihop med resten av meningen…
@ Camilla, upplys oss enfaldiga!
Älskar True Crime
Samma
Att intressera sig för det mörka i folks psyke är intressant för många.
Ska vi förbjuda dokumentärer om mord?
Ja får vi ta del av böcker och film och dokumentärer om mordet på Palme?
Och om Tomas Quick?
Var går gränsen och hur ska vi förbjuda allt som har med mord att göra? För det finns anhöriga?
Är ni så dumma att ni inte fattra att mordet på en statsminister är en nyhetshändelse med stort intresse för allmänheten och att spela in ett detaljerat program om det brutala mordet på en okänd kvinna från Vetlanda? I inget dera fall behöver onödigt brutala detaljer beskrivas av respekt för offrens familj, men i det ena fallet finns ju ett allmänintresse. I det andra fallet är det en gränslös kränkning att gotta sig i vidriga detaljer i ett mord. Det kan man låta bli.
Varje dokumentär om ett mord borde ha ok från anhöriga, absolut. Det tycker jag låter helt normalt.
Hur långt ska man dra det då? Föräldrar, syskon, kusiner, killen som var ihop med offret året innan det hände? Vem ge bestämma?
De närmast anhöriga (det brukar vara de som står som målsägande i de juridiska dokumenten).
Är det verkligen okej att diskutera något mörkt?
Psykologi, psykiatri och personlighetsstörningar är intressant. Inget mänskligt är mig främmande. Jag är psykolog.
Psykologi, psykiatri och störningar går ju att diskutera så som man gör under utbildningen och i forskning: med påhittade case och med anonymiserade personer.
JAAAAA låt oss undvika VERKLIGHETEN så mycket vi kan !!!
Forskning är i allra högsta grad verklighet. Är det bara intressant om du får se namn och bild på de utsatta?
Jag blir inte blind för de intressanta aspekterna i en mördares ljugande eller erkännande bara för att jag ser namn och bilder. Kroppsspråk är oerhört intressant enligt mig. Så förhören är väldigt intressanta. Men det låter som du pratar om TC när det är väldigt dålig kvalitet på dem. De undviker jag. Man märker snabbt om de är genomarbetade och ger bra information om vad som faktiskt hänt. De andra undviker jag totalt.
Tycker true crime är intressant speciellt hur en persons uppväxt kan skapa ett monster.
Det jag tycker är att det är hemskt att vi ens här på BB diskuterar verkliga mord. Vad tror ni anhöriga tycker om det? De är faktiskt riktiga människor vi talar om !
Vilka verkliga mord diskuteras här?
Alla antar jag. Eller är något undantaget och går bra att göra program och avsnitt av?
Hen skrev att vi diskuterar verkliga mord och riktiga människor med anhöriga. Vilka då?
Alla mord, i synnerhet de som finns i olika True Crime stories.
Expressen gjorde reportage om en mördare, som fick ljuga helt fritt och framställa sig som ett offer utan motfrågor.
Målade ut en person som misshandlare fast det var mördaren själv som har skadat personen i fråga. Inga namn nämndes, ändå visste jag vem det pratades om. Och det var reportern själv som berättade sidohistorien som om det vore fakta. Blev totalt manipulerad av en riktig psykopat.
Gör jobbet rätt om man ska prata om verkliga händelser och personer.
Precis så. Även journalistik om mord kan bli skevt, speciellt när journalisten inte faktakollar.
True crime är dessutom helt fritt från faktakoll, ibland sprids helt galna felaktigheter. Jag fick höra av min vän att det gjorts ett program om hennes pappas brott som då inte var ett våldsbrott utan skatteplanering. De som pratade om brottet hittade på detaljer som inte stämde, till exempel om när pappan gjorde uttag från företaget och när pappan blev kontaktad av en journalist. De klippte samtalet så att det framstod som att han satt tyst. Osv.
Men man kan inte tycka att alla har hatten ordentligt påskruvad. Det finns de som man tycker gör ett dåligt jobb. Men det är ju något som man får finna sig i när ordet är fritt. Jag strävar efter din rätt att uttrycka dig även om jag inte håller med dig, är en fin devis. Det är mycket som man inte tycker om. Jag tycker inte om att folk säger att det är dåliga människor som tittar på True Crime och att man är en bättre och hänsynsfullare person själv.
Vill man eller vill man inte förbjuda True Crime? Om man är en riktigt fin människa vill man förbjuda det och säga att ordet mord aldrig får sägas, varken i media eller privat. Man ska ta hänsyn.
Jag berättade om ett exempel på en stor tidning som gjorde urusel journalistik ang. en mördare.
Hobbypoddar struntar jag i, där gäller väl inte pressetiska regler.
Om man ska ”tänka på offren och deras anhöriga” så kan man ju inte göra en dokumentär/podd/film om något som helst. Då får man inte belysa missbruksproblematik, svindlerier eller naturkatastrofer exempelvis.
Visste inte att detta var en vattendelare. Helt sjukt hur känsliga folk har blivit isåfall.
Exakt. Många av de som säger att True Crime är dåligt har säkerligen sett om mordet på OJ, de kan en hel del om det. Och om mordet på Palme och justitiemordet på Tomas Quick. Mordet på Engla och den andra kvinna. De som nu är så finkänsliga tittar och lyssnar en hel del själva och då är det okej.
Man kan tycka att det är fruktansvärt för anhöriga men ändå värna om yttrandefriheten. Yttrandefriheten bör finnas eller så tycker man att True Crime och allt om mord ska förbjudas på samma sätt som barnpornografi. Vi har yttrandefrihet men den är inte total. Så om man vill värna om anhöriga till någon mördad så bör man fråga sig om det ska ingå i vad som är förbjudet att inneha eller framställa. Vill man förbjuda att tala om mord eller inte????
Du kan skriva och prata om allt så länge de inblandade är ok med det. Det finns ju inga dokumentärer om missbruk där de som syns i dokumentären inte är med frivilligt. Samma med dokumentärer om katastrofer etc. Alla som är med är det av fri vilja.
Till skillnad från true crime där anhöriga ofta uttrycker motsatsen, att de inte vill att programmet sänds.
Har alla som sagt något om Englas mord gjort fel? Har de läst tidningar om saken, har de gjort fel?
Kan du inte skriva dina egna åsikter i ämnet utan att dra in en massa enskilda personer?
Vad jag menar är att alla har läst om Engla och hur hemskt det var, alla har tagit del av omskrivna mord, men det är helt okej anser de, det är bara andra som lyssnar och läser fel. Ingen tar ansvar själv utan läser och tar del av mord. Men vill gärna framstå som oerhört hänsynsfulla för att de har en syn på sig själva som väldigt väldigt bra. Jämfört med dem som läser och tittar på andra mord än de de själva tittar på och läser.
Alla vet att AE eldade på Engla. Varför har de tagit reda på det?
Vad pratar du om? Det är verkligen inte alla som har läst om det fallet.
Men sluta dra upp enskilda privatpersoner, ett barn dessutom!
Är alla som är med i en dokumentär om katastrofer det frivilligt? ? Du menar kanske intervjuobjekten men knappast alla inblandade…
Jag tycker om dokumentärer över lag. Däremot kan jag i perioder fastna i rättegångspoddar och liknande. Inte av nyfikenhet eller för att vara gamig, utan för att jag har ett behov av att försöka förstå. Kan inte säga att jag blir klokare utan snarare mer medveten om att ”vem-som-helst” verkligen kan göra hemska saker.
Men det är verkligen inte något som bidrar till en ökad hälsa. Däremot får man en bild av hur ens eget område ser ut – att eländet finns överallt. Nedslående.
Jag är eg förvånad över att ”allt” är tillgängligt för alla med bara en knapptryckning. Det är självklart problematiskt sett till GDPR osv. Och etiskt.
Tycker det vidrigt med folk som lyssnar och läser fupar rättegångar mm
Det är sant. Det är att gå över gränsen också. Låt folk vara helt enkelt. Ta hänsyn. om någon begått brott ska det inte pratas om överallt. Det är sjukt så folk involverar sig i sånt som inte angår dem. Detsamma gäller kommentarer i kommentarsfält. Det är rent hat där ibland. Skämmes!
Hej kriminolog här!
(Kan börja med att kriminologistudier inte är något för personer som ”gillar true crime” då studierna är teoretisk och forskningsmetodiskt tunga)
Jag vill lyfta att konsumtionen av true crime kan vara problematiskt i och med det kan bidra till en ökad känsla av otrygghet, som inte är proportionerlig till den verkliga ”risken” att bli t.ex mördad av grannen. Överdriven konsumtion kanske leder till att vi blir misstänksamma mot varandra och inte våga öppna om en granne plingar på och behöver hjälp. Dessutom har man i framförallt USA forskat kring att hur dessa brottslingar blir liksom de nya ”rockstjärnorna” där man kan köpa typ Ted bundy’s väska på Ebay. Människors tragiska livsöden blir då en väg för en idolisersnde konsumtion där görningspersonerna åtrås på ett sjukt sätt. Man bör således ha i beaktande att inte konsumera för mycket för att bli liksom avtrubbad av verkligheten och ständigt cravea efter grövre material,bilder eller stories för att få kickar. Så det kan vara en idé att tänka över sin konsumtion!
Jag ser en del True Crime just för att jag blir fascinerad över hur människor arbetar med sådana fall samt vad som gör att människor väljer att mörda andra. Men jag såg mer True Crime förr då Investigation Discovery var min favoritkanal men sedan började jag må dåligt så jag slutade. Alla program som går och har gått på den kanalen konsulterade med de anhörigas familjer om de fick simulera de verkliga händelser som hade skett till skillnad från Ryan Murphy och hans serie om Jeffrey Dahmer. Den var till och med för grov för mig och jag har ändå sett riktiga intervjuer med Jeffrey Dahmer. Det jag inte gillar är när seriemördare romantiseras men tyvärr är det vanligare än vi tror.
Nu lever vi i en tid då internet finns. Så det finns mycket som är helt nytt för oss människor. Såg just en TC där den 16-årige gärningsmannen tittat på Dexter. Men det framkom att han redan innan det hade dödat flera djur. Så han var nog redan vired för att bli en seriemördare. Nu åkte han fast för han var så ung och dum och fick livstid utan möjlighet till frigivning. Det kanske var lika bra.
Det är intressant att jämföra gärningsmän, vad de säger, hur de förklarar, deras kroppsspråk och en del av dem förstår inte att det finns bevis mot dem utan tror att de bara kan knata hem.
Så det finns väl möjlighet för de som tittar på Dexter eller tittar på TC att inspireras att mördas eller att kämpa emot om man är en sån person för att man vill inte få dödsstraff. Jag tror att båda typer av människor finns. Och deras sätt att vara och resonera kan ge information om hur konstigt man kan tänka. Helt skilt från en själv. Och det är väl något som en del av oss är verkligt intresserade av. Inte den sorts snaskiga och klumpiga sorten. Det finns välgjorda där åklagare, advokater, beteendevetare, psykologer och psykiatriker lämnar sin syn på vad de visar. Men man måste ju själv fundera och komma fram till något. Är inte det vad vi alla gör? Försöker komma fram till något?
Det är väl så antar jag. Har sett många dokumentärer där människor har agerat som Bonnie och Clyde och mördat eller inspirerats av Natural Born Killers.
Bra inspel! Det är därför litteraturen och fiktionen alltid vinner för det finns så oändligt många sätt att berätta en bra historia om död, kärlek och galenskap på, och om alla andra vidunderliga känslor och insikter om livet. Hälsar en nybliven författare som gärna hänger här.
Vad hände egentligen med de verkliga rockstjärnorna?? Var så bra att ha dem när man var ung, perfekt för att projicera alla nya känslor i den åldern. Massmördare är INTE bra ersättare för rockstjärnor.
Såklart är varken massmördare eller seriemördare bra förebilder men vad ska vi med rockstjärnor till? Dessa var rockstjärnor jag såg upp till som tonåring; Anthony Kiedis i Red Hot Chili Peppers, Axl Rose och Slash i Guns n Roses, Mötley Crües Nikki Sixx. Gemensamt för dem är även att de alla är våldtäktsmän. Vi behöver bra musik, inte idolisering.
Håller så med dig i detta! Idolisering är fasen inte nyttigt nånstans!
Blir Expressen så glad att du publicerar en krönika som de betalat dig för och du ser till att de får mindre klick? Är det inte också positivt för dig om fler har klickat in sig på din krönika för framtidens förhandlingar med Expressen kring att fortsätta och högre lön? Nu slapp jag klicka mig in dit som du själv säger.
Alla ni som förfasar er, ni har aldrig sett eller lyssnat på en dokumentär runt t.ex. krigshistoria, katastrofer eller liknande då heller antar jag?
Och nej man måste inte det för att lära av historien, går så bra att läsa sig genom att läsa om det är det det handlar om.
Om man inte skulle kunna göra dokumentärer gällande ”crime” hade t.ex inte den granskande dokumentären om Styckmordet och det justitiemord som är begånget kopplat till det kunnat belysas.
Sätta ljus på oskyldigt dömda etc etc
Är ju skillnad om anhöriga som är kvar har fått godkänna det innan också.
Fast då har det en helt annan approach. Det är inte att ”gotta sig” i målet. Utan belysa eventuella problem med domen.
Jag tycker att det här var ett bra inlägg, jag lyssnar en del på true crime och kalla mig gärna omedveten och/eller aningslös, men jag har nog inte riktigt tänkt på att det kan vara oetiskt eller till och med problematiskt att lyssna. Bra ögonöppnare Camilla!
Är knepigt för domstolarna att hålla allmänheten med allmänna handlingar, trycket har ökat ENORMT på senare år med knapphändig ökning av budgeten att tillgodose behovet. Poddskapare exploaterar rätten att ta del av allmän handling och tjänar pengar på att spela upp rättegångaupptagningar. Jätteproblematiskt. Skulle aldrig lyssna på sådana poddar!
Jag tycker det är knepigt. Folk exploaterar ju faktiskt människoöden, troligtvis sämsta stunden i livet för många (alla handlar inte om ren död utan våldtäkt, sexköp etc). Det känns lite märkligt att det är ”normalt” att gemene man ska sitta i en podd och tjäna pengar på andras olycka. Dokumentärer etc har ju allltid funnits, men jag upplever poddarna som mer att de gottar sig lite i det. Jag blev själv utsatt för ett brott som medförde tidningsrubriker och jag tyckte det var jobbigt. Folk bjöds ofrivilligt in till det jobbigast jag varit med om. Att då veta att ett gäng människor skulle sitta och plöja ner sig i detaljerna i mitt liv skulle kännas fruktansvärt. Jag som brottsoffer vill också gå vidare men att få en stämpel av en podd som alltid kommer finnas tillgänglig att lyssna på hade känts skitjobbigt. Sen tycker jag vi bör ställa oss frågan var gränsen går moraliskt att profitera på andras olycka, ska det anses som ok om förövare börjar släppa böcker om brottet..? Anhöriga till dem? De som jobbat med fallet?
Så här funkar det ju: vid true crime-poddar och TV-program tillfrågas de överlevande eller anhöriga först innan något görs om dem. I många, många fall så är det ju sk ”kalla fall” man använder och då har överlevande eller anhöra själva kontaktat produktionsbolaget för att man vill ha hjälp att få rättvisa. Och i verkliga true crime-fall så tillfrågas också alltid överlevande/anhöriga och många gånger så vill dom att något publiceras om det som hände för att dom vill förklara sig eller varna andra osv. Sånt som görs på t.ex. YouTube som är egenproducerat är av annat slag, såklart, och där kan man inte hindra någon att prata om ett fall (lika lite som man kan hindra Bloggbevakning). Det kan kännas både underhållande och moraliskt lite ”skämmigt” att titta/lyssna men viktigt att komma ihåg vad som gäller när det görs via legitima produktionsbolag med samtycke osv.
Jag älskar allt som har med true crime att göra! Kollar nästan uteslutande på true crime shower på TV, och lyssnar endast på true crime poddar, Just nu håller jag på att plöja igenom alla avsnitt av svenska Historiska Brott som jag hittade av en slump för att par månader sen.
Jag gillar true crime – så länge det är svenska fall. Att titta på en dokumentär eller lyssna en podd om fall som hänt i t.ex USA gör det det blir för stor distans till det och det skulle lika gärna kunna vara en film.
Har också tänkt i de banorna dock, att det kanske inte är helt schysst att göra underhållning på någon annans sorg, typ. Men samtidigt kan vem som helst begära ut en dom t.ex, så jag tycker inte att det är fel med true crime.
Jag tror att true crime, serier som snabba cash, gangstermusik med våldsamma hot o texter, spel där det m*rdas, ALLT sånt bidrar till normalisering. Och tom inspiration o idéer.
Märks tydligt att dagens ungdom inte ser liv som något heligt. Dom tror dom lever i nån film/tv spel. Som sedan blir till true crime dokumentärer.. absurt faktiskt.