Jaha, hur ska man tolka en sån här inbjudan?
Visserligen har jag ju redan brutit ryggen en gång genom en fallolycka men jag vette fan om jag redan vill börja ta emot inbjudningar av PRO..
Kenza:
Herregud! Finns det en enda kvinna där ute som INTE blivit utsatt för sexuella övergrepp av något slag?
Det Kenza berättar om på sin blogg är rent utsagt vedervärdigt och det gör mig så ledsen att det – 2016 – fortfarande verkar stört omöjligt för en kvinna att känna sig trygg i lokalen med okända män!
Förra sommaren var jag nära på att bli utslängd från nattklubben Opium i Barcelona för att jag anmälde till en kvinna i personalen (jag tänkte att hon kanske skulle förstå mig) hur en främmande man plötsligt drog sina fingrar upp under min kjol och in mellan mina ben. Det var efter att jag och Klara stått och skrikit på idioten ett tag (han och hans vänner stod bara och flinade mot oss) som jag gick fram till kvinnan. Det visade sig att hon kände mannen och anklagade mig för att hitta på detta, hon blev otroligt upprörd och stod och skrek på mig. Hon går sedan till en vakt och pekar på mig, när de båda kommer gåendes mot mig med arg blick lämnar jag klubben innan de hinner fram till mig. Jag förstod ju att vad jag säger spelar ingen roll, jag är ju inte lika trovärdig.
Det som gjorde mig ännu tröttare dock var att på denna bar så blev både jag och min vän tafsade på rumpan av två främmande män när vi går förbi dem från toaletten. När vi pratar med bartendern om det (han var den enda som serverade den sidan vi satt på) så börjar han och männen som sitter intill skratta åt oss. Varför blir ni så upprörda? Ni borde ta det som en komplimang. Ta det lite lugnt. Vi tjafsade emot men efter en stund förstod vi att det var lönlöst, vi måste ju sluta överdriva så mycket. Vår feststämning dog totalt och vi hoppade in i en taxi och åkte hem.
…Även här höll han på länge, och så började han dra med handen mellan mina bröst ner mot magen. Handduken ligger fortfarande på brösten men jag börjar tycka att det känns väldigt konstigt. Jag börjar fundera på hur jag ska sätta mig upp och be honom sluta. Men jag hinner inte. Jag slutar andas. Han har dragit ner handduken på magen, mina bröst är ute i vädret. Han börjar massera mina bröst, över hela brösten och bröstvårtorna, och jag ligger still som en pinne och vågar inte röra mig. Jag skriker inombords. Jag ryser just nu för jag kan fortfarande höra hans röst i huvudet. “Is this okeeeeey?” varpå jag säger NO, drar upp handduken för att skyla mig själv och sedan TACKAR (?!?!?!) honom för att han slutade? Vad i helv..
Även bloggaren och modellen Ellinor Bjurström höll ju på att bli utkastad från en klubb i Barcelona efter att hon nobbat skådespelaren Sung Kang från ”The Fast and the Furiousfilmerna”
Hennes blogginlägg om händelsen verkar vara borttaget men så här skrev Expressen om det hela.
21-åringen anklagar skådisen för att ha tafsat på henne – och sedan försökt få henne utslängd från den spanska lyxklubben de befann sig på.
”Han hade inte rätt, han hade inte rätt att ta på mig eller tro att han ska få ligga bara för vem han var”
Är Barcelona extra sliskigt eller händer detta överallt? Och vad FAN kan vi göra åt det?
Det är ju när unga killar ser slemproppar som Tobbe Mårtensson som de lär sig att man talar till kvinnor på det här sätter. Fy fan!
Catrin Hedlund:
Misstänkt urinvägsinfektion?
Ja, det är ju otrevligt..måste vara därför hon ligger och svankar i soffan utan brallor på sig?
För att avlasta och lufta fiffin menar jag?
GabJoss:
”Swish” sa det så drog Gabriella undan draperiet och blottade sitt innersta riktigt ordentligt.
Att hennes pappa dog när hon var yngre har hon tidigare nämnt i bloggen men aldrig gått in på närmare men nu fyller hon ett helt inlägg med gamla dagsboksanteckningar och hur hon mådde strax efter han gått bort.
”Jag grät. Jag var arg på min far för att han hade lämnat oss. Hur kunde han? Jävla förbannade skitpappa. Det var hans fel alltihop. Han var en svikare, en ynklig och svag människa. En egoist. Jag skrek, svor och slog i väggar. Som om det skulle hjälpa mig. Som om pappa skulle komma in genom dörren och be om ursäkt för att han hade varit borta några veckor. Som om verkligheten skulle ge sig iväg. Ilskan över att han hade lämnat oss gick snabbt över till sorg och skuldkänslor. Det kanske var mitt fel? Jag kanske borde ha hjälpt honom mer, varit vänligare eller inte utnyttjat hur snäll han var genom att tvinga honom att köpa det där dyra dataspelet till mig? Jag misshandlade mig själv. Slet mitt hår, bankade huvudet i golvet, rev mig i ansiktet med det jag hade till naglar.
Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag kommer aldrig bryta det löfte jag gav honom: att vara stark och aldrig ge upp. Så här står jag idag, åtta år senare, formad av allt som har hänt mig genom åren. Trots alla inre sår och det krossade glas som skurit in i hjärta och själ så är jag starkare än någonsin. Jag har plockat undan min anteckingsbok nu och pennan har slut på stift, så nu är jag är redo för dig verkligheten. Kom och ta mig.”
Jag låg och tänkte på det häromdagen att jag faktiskt inte vet hur jag skulle överleva när någon i min familj går bort.
Jag kan ju inte skriva ”om” för det är ju någonting som kommer hända förr eller senare – om inte jag är den som lämnar först så klart – och jag läser hennes text med tårar i ögonen för hennes smärta går rakt ut genom skärmen.
Vad gör man?
Hur gör man?